Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gångbart värde - Gångbergarter - Gångbiljett - Gångbord - Gångbro - Gångdagar - Gånge-Rolf - Gånggrift - Gångpenningar - Gångskytte - Gångspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gångbart värde, jur. Se Affektionsvärde.
Gångbergarter, geol., benämnas sådana massformiga
bergarter, som uppträda i form af gångar (se Gång
1), t. ex. diabas, vissa graniter och andra. Med
hänsyn till strukturen närma de sig än till
djupbergarterna än till ytbergarterna. Stundom
har en och samma massa utbildats än som djup-,
än som gång-, än som ytbergart. Se Gång 1. Jfr
Djupbergarter och Effusiva bergarter (Ytbergarter).
E. E.
Gångbiljett. Se Biljett, sp. 385.
Gångbord, skpsb. Se Bilander och Däck.
Gångbro. Se Bro.
Gångdagar (äldre svenska gangdaghar),
l. Bönedagar (ej att förväxla med våra särskilda
till offentlig gudstjänst förordnade böndagar,
se d. o.), kallades fordom dagarna mellan
Bönsöndagen och Kristi himmelsfärdsdag, emedan
folket i den katolska tiden på dessa dagar
plägade med kors, helgonbilder och vigvatten
gå i procession omkring åkrar och ängar och
under klockringning sjunga psalmer och läsa
böner till Gud, jungfru Maria och helgonen,
att de måtte afvärja landsplågor samt välsigna
land och rike. Det säges, att detta bruk först
blifvit infördt af biskop Mamertus i Vienne,
omkr. 450. Af det svarta kors, som bars i spetsen
för processionen, kallades dessa dagar äfven
svarta korsets dagar. Ända till 1773 (med afbrott
1742) firades i Sverige måndagen och tisdagen i
ofvannämnda vecka med gudstjänst. – Gregorius
den store anordnade en böneprocession också
på Markusdagen, 25 april, då den s. k. stora
litanian skulle användas.
E. J. Ö.*
Gånge-Rolf är i norska sagor namnet på den förste
hertigen af Normandie. Han skall ha varit son
af Harald Hårfagers jarl Ragnvald och fått sitt
namn däraf, att han var så storväxt, att ingen
häst kunde bära honom, utan han måste gå till
fots. Han var en väldig viking; men när han en
gång mot konungens förbud härjat inomlands, vardt
han biltog och måste fly från Norge. Han for då
västerut, först till Hebriderna och därifrån i
spetsen för en flock danska vikingar till Valland
(Frankrike), där han efter många strider eröfrade
Normandie. Denna tradition är emellertid sen och
osäker. Normandies äldste krönikeskrifvare, Dudo
af S:t Quentin, hvilken lefde blott hundra år
efter landets eröfring af de nordiske vikingarna,
uppgifver alldeles bestämdt, att den förste
hertigen var till börden dansk. Se vidare Rollo.
Ad. N–n.
Gånggrift, arkeol., kallas en sådan
stenåldersgraf, som består af en stor fyrkantig
eller oval kammare med väggar bildade af resta,
på inre sidan tämligen jämna stenblock, hvilkas
mellanrum merendels äro fyllda med tätt packade
flisor. Taket utgöres af stenblock eller
stenhällar, hvilka på undersidan äro ganska
jämna och hvilkas mellanrum också äro fyllda med
smärre block eller stenar. Golfvet består af den
naturliga marken. På kammarens ena långsida,
vanligen mot ö. eller s., finnes en öppning,
som för till en lång, af stenar omsatt och af
mindre stenblock täckt gång. Öppningen är ofta
försedd med en tröskelsten och två uppstående
sidoposter. Själfva mynningen plägar vara fylld
med kullerstenar. Kammaren i en gånggrift är i
regel 4–7 m. lång, 1,50–3 m. bred och 1,20–1,80
m. hög. Gången är smalare och längre, men stundom
lika lång som kammaren. Sveriges största gånggrift ligger vid
Karleby, nära Falköping. Kammaren är öfver
16 m. lång och 2,40 m. bred; gången är nära 12
m. lång. De svenska gånggrifterna äro i regel
täckta af en hög, som räcker till takstenarnas
undersida. Gånggrifter
finnas talrikt i Danmark, hvarjämte mer eller
mindre gånggriftliknande grafvar äro anträffade
i Nordvästra Tyskland, Nederländerna, England,
Skottland, på Irland och Normandiska öarna, i
Frankrike och på Pyreneiska halfön. I Sverige
förekomma gånggrifter i Västergötland,
Bohuslän, Halland, Skåne och på Öland. Jfr
O. Montelius, "Orienten och Europa" (i
"Ant. tidskr. f. Sverige", bd 13, 1896).
A. B. B. (T. J. A.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
