Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gåsskötsel - Gåssläktet - Gåt - Gåta - Gå till ankare - Gå till segels - Gå till väders - Gåtkanon - Gå varmt - Gåxsjö - Gå öfver bord l. Falla öfver bord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gödningsperioden med majs, korngröpe, hafre, ärter
eller annan lämplig föda. Den som läckerhet
mycket begärliga gåslefvern utgöres af enormt
fettrik lefversubstans från gäss, som öfvergödas
och få stå orörliga, tätt hoppackade i mörka
burar. Särskildt berömd är gåslefver från
Strassburg. Gåsen är allätare och sätter värde
på omväxling i matsedeln. I lämpliga vattendrag
skaffar den sig själf mycken näring. Gåsafveln i
Sverige står ännu i stort sedt på ett tämligen
lågt stadium och har hittills egentligen
endast i Skåne och på Öland bedrifvits med
framgång. Enstaka större egendomar i mellersta
Sverige ha om höstarna inköpt ett större antal
gäss söderifrån för att göda dem med spillsäd
å de bärgade fälten och sälja dem med vinst
till slakt under november månad. Denna metod
har praktiserats äfven i Skåne, dit gässen
hämtats hufvudsakligen från Pommern, men denna
import har nu upphört på grund af den i Tyskland
grasserande hönskolerans smittofarlighet. Följden
häraf blir säkerligen en uppblomstring af vår
inhemska gåsafvel. H. F.
Gåssläktet, Anser, zool. Se Andfåglar
och Gåsskötsel.
Gåsört, bot., namn på Potentilla anserina.
Gåt, lodrät virkesdel, som är infälld
i och sammanhåller liggande timmer
vid fönsteröppningar, dammluckor.
H. J. Dft.
Gåta, den omskrifvande beteckningen af ett icke
nämndt föremål, hvilket åhöraren eller läsaren
skall gissa. En god gåtas hufvuduppgift består
däri, att beskrifningen, om ock i enskildheter
mångtydig, dock i sin helhet träffande betecknar
föremålet; och den är dess mera lyckad, ju
skarpare beteckningarna förefalla trots allt
det afsiktliga dunklet i omklädnaden, och ju
mera som öfverlämnas åt eftertanken. Man skiljer
mellan olika afarter af gåtor: bokstafsgåtor,
där man af oordnade bokstäfver skall sammansätta
ett eller flera af framställaren bestämda
ord; logogryfer, palindromer, stafvelsegåtor
l. charader samt bildgåtor l. rebus (se dessa
ord). Gåtan tjänade i Orienten fordom ofta
till uttryck af en högre kunskap, som gärna
höljde sig i mörker. Hos hebréerna spelade
den en stor roll både vid allvarliga och glada
tillfällen. Bekant är t. ex., huru Simson med
en gåta kryddade bröllopsmåltiden, bekant
ock, huru drottningen af Saba förelade Salomo
gåtor att lösa. Hos grekerna slöt sig gåtan i
äldsta tider till orakelspråken och var därför
affattad i metrisk form. Den nyttjades mycket,
i synnerhet på "de sju vises" tid, i didaktiska
syften, och särskildt skall Kleobulos ha skrifvit
ett stort antal gåtor i versform. Nästan alla
hos oss brukliga former af gåta funnos i den
grekiska forntiden, och skalderna blandade
gärna gåtlika uttryck i sina dikter. Romarna
funno föga smak i dylika tankeöfningar, som
däremot voro mycket vanliga hos de germanska
folken. Redan Eddasångerna äro fulla af dylika
gåtor, t. ex. Vaftrudnesmal, och i Hervararsagan
förtäljes om den särdeles skarpsinniga gåtkampen
mellan Oden, förklädd till Gestumblinde (se
d. o..), och konung Heidrek. Från den äldre
tyska medeltiden äro i synnerhet två dikter
i gåtform kända: "Tragemundslied" och "Der
Wartburgkrieg". En ytterligare utbildning
erhöll gåtan under 18:e och 19:e årh., då man
genom en skön poetisk form sökte gifva den ett
större behag.
Svenska allmogegåtor finnas upptecknade
i R. Dybecks "Runa" (årg. 1847–50), i
"Nyare bidrag till kännedom om de svenska
landsmålen och svenskt folklif", "Bidrag till
Södermanlands äldre kulturhistoria", m. fl. st.
A. F. (N. E. H.)
Gå till ankars, sjöv., manövrera ett fartyg,
så. att det ligger i det närmaste stilla på
bestämd plats, och där fälla ankaret. Med
större segelfartyg är manövern ganska
omfattande och tillgår i korthet på följande
sätt. Ankarsurrningarna lossas, och förhandsbukt
på ankarkättingarna upphalas; de öfre seglen och
underseglen bärgas. I närheten af ankarplatsen
halas klyfvaren ned, och samtidigt lägges
rodret så, att fartyget hastigt lofvar upp mot
vinden. Märsseglen bärgas, och farten upphäfves,
då vinden nu kommer förifrån. Ankaret
fälles, och mesan bärgas. Därefter stickes kätting
efter omständigheterna, vanligen till 3 gånger
djupet. Seglen beslås, fallrepstrappor och
waterbommar utsättas o. s. v. Med ångfartyg
är manövern vida enklare, i det att farten
efter hand minskas genom att sakta, stoppa
och backa maskinen, under det att man
oberoende af vindriktningen styr mot den
punkt, där ankaret skall fällas. Att på fullt
tillfredsställande sätt gå till ankars med
en större sjöstyrka erfordrar emellertid
stor påpasslighet och omdöme hos de olika
fartygscheferna. Sådan ankring sker antingen på
en gång, successivt eller oberoende, men alltid
efter gifven plan. Jfr Ankra och Ankarordning.
H. W-l.
Gå till segels, sjöv., sätta segel och lätta
ankar. Manövern utföres vanligen i följande
ordning: ankarkättingen hemvindas till omkr. 2
gånger djupet, råseglen lossgöras, skotas,
hissas och brassas (de främre "förkert", för
att tvinga förskeppet att falla åt en viss
sida), ankaret lättas, förstagseglen hissas,
och seglen ställas efter vind. Ligger fartyget
ej vindrätt, t. ex. till följd af ström,
behöfver man i allmänhet ej brassa förrårna
förkert. I detta fall plägar man stundom
först lätta ankar och sätta "snedseglen"
(stag och gaffelsegel) samt därefter öfriga
segel. På trånga ankarplatser måste man manövrera
efter förefallande omständigheter och stundom
medelst "spring" hala upp akterskeppet för att
bringa vinden in på rätta sidan; detta kallas
att gå till segels för spring. Om märsrårna
hissas med seglen löst beslagna med garn,
som springa vid marsseglens skotning, kallas
detta gå till segels för stotgarn. Denna manöver,
hvilken verkställes, strax innan ankaret släpper
bottnen, begagnas någon gång i hård blåst. Då
fartyget fallit af tillräckligt, ombrassas
förseglen, och när ankaret är hemvindadt
och upplagdt, tillsättas öfriga segel.
O. E. G. N.*
Gå till väders, sjöv., gå upp i taklaget.
R. N.*
Gåtkanon, mus. Se Kanon.
Gå varmt, tekn., säges om ett lager för en axel
eller annan roterande maskindel, hvilket genom
friktionen blifvit starkt upphettadt. Varmgång
afhjälpes genom smörjning och afkylning
med kallt vatten, snö e. d. I svårare fall
måste maskinen stoppas och lagret omses.
O. E. G. N.*
Gåxsjö, socken i Jämtlands län,
Hammerdals tingslag. 31,700 har. 787
inv. (1907). Annex till Hammerdal, Härnösands
stift, Jämtlands norra kontrakt.
Gå öfver bord l. Falla öfver bord,
af våda, falla från fartyget i sjön.
R. N.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>