- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
851-852

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gästgifvares friheter - Gästgifvargård - Gästgifvarskjuts - Gästgifveri - Gästgifveridagbok - Gästmyran - Gästning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rotering och all annan kronans tunga och
utlagor. Än ytterligare ha åtskilliga gästgifvare
erhållit rena statsbidrag i form af anvisning
på ränta från andra hemman. Sedan numera alla
anordningar på ränta äro till statsverket
indragna, utbetalas från landtränterierna
till gästgifvare en ersättning (ungefär
20,000 kr. årligen), hvilken statsutgift
under titeln Gästgifvares friheter afföres på
nionde hufvudtiteln. Uti 1878 års skjutsstadga
förklaras uttryckligen, att dåv. innehafvare af
gästgifveri efter gamla ordningen, äfven om en
annan person blir skjutsentreprenör, fortfarande
skall tillgodonjuta sina förra friheter, räntor
och andra dylika förmåner. Kbg.

Gästgifvargård, Gästgifveri, förv., ställe,
där den resande, mot betalning, erhåller kost,
härbärge och skjuts. Den svårighet, med hvilken
före ett ordnadt gästgifveriväsens införande
en resa genom landet var förknippad, och de
våldsamheter, som resande, stundom till följd
af landtfolkets oginhet, begingo för att erhålla
kost och härbärge, ådrogo sig redan på 1200-talet
lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet. I den
ryktbara Alsnöstadgan (omkr. 1280) förbjöds
våldgästning, och det påbjöds till dennas
förekommande, att i hvarje by skulle tillsättas
en s. k. rättare, hvilken mot betalning skulle
anskaffa kost och husrum åt resande. Under
tidens lopp förnyades bestämmelserna om denna
sak, och under Erik XIV:s regering föreskrefs
(1560) uttryckligen, att vid allmänna vägar
skulle till de resandes bekvämlighet finnas
s. k. taverner (värdshus). 1584 utfärdades
taxa på de förnödenheter en resande kunde
behöfva; men först i midten af 1600-talet blef
gästgifveriväsendet någorlunda ordnadt. Därtill
bidrog i väsentlig mån den frihet 1636 års
gästgifveriordning lämnade hvar och en att,
under åtnjutande af åtskilliga förmåner, vid
allmän stråkväg inrätta gästgifverier på 2 mils
afstånd från hvarandra. 1649 föreskrefs bl. a.,
att i gästgifvargård skulle finnas en våning
för adel, en för annat hederligt folk och en
för "gement sällskap". Förhållandet mellan
gästgifvarens begär efter hög betalning och den
resandes kraf på bekvämlighet var särskildt
föremål för lagstiftarens omsorg. Man fann
slutligen i dagboken ett medel att kontrollera
detta förhållande. Dagboken bekostas af staten,
och en sådan tillsändes gästgifvaren för hvarje
månad. I densamma skola både gästgifvare
och den resande göra vissa anteckningar,
hvarjämte det står den senare fritt att
däri införa sina anmärkningar. Vid månadens
utgång skall gästgifvaren aflämna boken till
vederbörande granskande myndighet (i stad
magistraten, på landet länsmannen). - I 1878
års skjutsstadga skiljes mellan "gästgifveri"
och "skjutsstation". Den förra anstalten
lämnar skjuts, kost och logi, den senare
endast skjuts. Vid gästgifveriet skola finnas,
utom gäst- och stallrum samt vagnsbod, minst
2 med snygga möbler och sängkläder försedda,
städade rum, hvilka, om årstid eller väderlek
så fordrar, skola vara uppeldade. Taxa å
förplägning och hästfoder uppgöres, om så
påfordras, af länsstyrelsen. Se vidare
Gästgifvare och Gästgifvares friheter.
Kbg.

Gästgifvarskjuts, förv., har sitt första
ursprung i Alsnöstadgan (omkr. 1280). som förbjöd
ämbetsmän att utkräfva skjuts, s. k. friskjuts,
af bönderna. Men friskjutsen fortfor dock
länge. 1584 påbjöds
skjutsfärdspenningar, en ny skatt, som
allmogen skulle betala för att blifva kvitt
friskjutsningen. Snart hördes dock en allmän
klagan, att allmogen ändock fortfarande nödgades
utgöra friskjutsning. I midten af 1600-talet
blef allmogen kvitt friskjutsningen, men ej
skyldigheten att för den bebyggda lägenheten mot
betalning förhjälpa den resande till fortkomst,
där gästgifvarens skjutsningsskyldighet ej var
tillräcklig. Detta onus var den s. k. håll-
och reservskjutsen, som lyftes från jorden
först 1878. 1584 bestämdes för första gången
viss hästlega, näml. 1 öre för mil och häst,
som beställdes för adel och ämbetsman. 1593
höjdes legan till 1 1/2 öre milen för häst och 2
öre för båt, gällande för alla resande. Åkdons
lega fastställdes första gången för landet
1741 och för städerna 1757. Körningstiden var
bestämd till 1 timme på milen, men blef, eget
nog, 1809 förlängd till 1 1/2 timme, hvilken
bestämmelse ännu gäller. Då gästgifvarskjuts
ända till våra dagar utgjort nära nog det
enda fortskaffningsmedlet, har lagstiftningen
helt naturligt haft mycket därmed att syssla,
och otaliga lagstadganden i ämnet ha sett
dagen. Några detaljer torde ännu ha praktisk
betydelse. När resande mötas, bör hvardera hålla
åt vänster; är vägen för trång, skall gående
vika för ridande, denne för åkande, kärra för
vagn, mindre, tom vagn för större med lass
o. s. v.; vid trånga broar väntar den först,
som med tecken eller rop blifvit varnad; den,
som kommer jämna vägen eller uppför backe, väjer
för den, som skall utför; är vägen så trång,
att endera måste stryka, skall den göra det, som
har minsta vägen eller kan göra det bekvämligast;
kan ingendera stryka, bör endera aflassa eller
söndertaga sin vagn och den andra därvid vara
honom behjälplig; den resande är berättigad
att själf köra; han får ej medföra gods till
större tyngd än 8,5 kg. per häst. Genom 1878
års skjutsstadga aflyftes gästgifveriet samt
håll- och reservskjutsningen från jordbruket,
och kostnaden för skjutsningsväsendets
upprätthållande lades dels på all till
bevillning uppskattad inkomst, dels på
staten. Som regel uppställdes, att skjutsningen
skall på entreprenad upplåtas. Skjutslegan
fastställdes af K. M:t länsvis, på
förslag af länsstyrelse och landsting.
Kbg.

Gästgifveri. Se Gästgifvargård.

Gästgifveridagbok. Se Gästgifvargård.

Gästmyran, Formicoxenus nitidulus, zool., en till
underfamiljen Myrmicinæ hörande liten (2,5-3,5
mm.), smal, glänsande myra af rödgul eller
rödbrun färg med svartbrun bakkropp. Gästmyran
tillbringar sitt lif i stackmyrans stackar, utan
att dock stå i intimare förhållande till sina
värdar. Den har sitt bo i myrstackens täcklager
eller i någon af stacken omsluten stubbe, ofta
äfven i tomma kokonger af Cetonia floricola
(se Guldbaggar). Arten är särdeles egendomlig
därigenom, att dess hannar (se fig.) äro vinglösa
och alldeles likna arbetare, både i utseende
och rörelsesätt. Den är ej sällsynt i Sverige
och träffas söderut så långt som till Schweiz.
G. A-z.

illustration placeholder
Gästmyran, hanne (förstorad).

Gästning, kam., en allmogen fordom åliggande
skyldighet att härbärgera och förpläga kungliga
personer och konungens utskickade. Då äfven andra


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:56 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0462.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free