Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 873-874 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gördelbåge - Gördeldjur - Gördelfort - Gördelgesims - Gördelmakare - Gördelmusen - Gördelupphängning - Görgei, Arthur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sålunda på alla sidor omgifva
korshvalfvet eller kupolen. Gå dessa
bågar i byggnadens längdriktning, kallas
de längd- l. longitudinalgördlar, äfven
skiljebågar, nämligen mellan de olika skeppen
eller gångarna; gå de i tvärriktningen,
nämnas de tvär-- l. transversalgördlar.
Upk.*

Gördeldjur, en annan benämning för bältdjur
(se d. o.).

Gördelfort. Se Fort.

Gördelgesims. Se Gesims.

Gördelmakare, gammal benämning
på handtverkare, som tillverkar mindre
pjäser, spännen o. d. af mässing. Se
Gälbgjutare.

Gördelmusen, zool. Se
Sköldsorken.

Gördejupphängning, mek. Se
Fallskärm.


Görgei [gö’rgei], Arthur, diktator och
öfverbefälhafvare för den ungerska upprorshären
1848 -49. f. 30 jan. 1818, tillhörde en gammal
protestantisk adelssläkt. Han fick en militärisk
uppfostran och inträdde 1837 som underlöjtnant
vid det ungerska adliga lifgardet, men lämnade
1845 krigstjänsten för att odeladt egna sig åt
sitt älsklingsstudium, kemi. Han sökte meritera
sig för en professur i kemi, men de våldsamma
händelserna i Ungern 1848 ryckte honom snart
från studierna. Han blef först kapten och i
aug. 1848 major vid en afdelning af landstormen,
med hvilken han i slutet af sept. sändes till
Donauön Csepel, för att hindra en öfvergång af
kroaterna. Där tillfångatog han den unge grefve
E. Zichv, lät ställa honom inför krigsrätt
och afrätta honom som landsförrädare, därför
att han stod i förbindelse med Jellacic,
en stränghet, som väckte mycket uppseende
och gjorde G. ofantligt populär. Efter att
tillsammans med Perczel ha vid Ozora tvungit
en kroatisk styrka på 6,000 man att sträcka
vapen blef han öfverste vid den vid österrikiska
gränsen stående härafdelningen, för hvilken han
l nov. blef general och befälhafvare. Efter
att ha gifvit hären en fastare organisation
drog han sig i dec. med stort mästerskap och
under ständiga fäktningar tillbaka för den mot
Budapest framträngande fienden och utfärdade 5
jan. 1849 i Waitzen en proklamation till hären,
i hvilken han uttalade sig skarpt ogillande
öfver försvarsutskottets återtågsbefallningar
och afresa från hufvudstaden samt förklarade
sig trogen sin ed till den konstitutionella
monarkien och författningen och tog afstånd
från alla republikanska sträfvanden. Från
Waitzen drog sig G. under ständiga strider
mot bergstrakterna i n. för att därigenom
splittra den österrikiska hären och försvaga
dess angrepp på Theiss-trakten. Regeringen
fann G:s uppträdande högeligen misstänkt och
ställde 12 febr. honom och hans härafdelning
under Dembinskis öfverbefälhafvarskap. Efter
det olyckliga slaget vid Kapolna (26-28
febr.) och Dembinskis afskedstagande blef Vetter
öfverbefälhaivare, men föll i en svår sjukdom och
ersattes 31 mars tillsvidare med G. Nu
följde dennes mest glänsande tid. 2 april
segrade han öfver österrikarna vid Hatvan,
4 vid Tápió-Bicske, 6 vann han det afgörande
slaget vid Isaszeg och stod så vid den af
fienden besatta hufvudstadens portar. Han
vände sig emellertid vidare mot v., slog
österrikarna vid Waitzen 10 april och undsatte 26
fästningen Komorn. Under tiden skedde ungrarnas
oafhängighetsförklaring. G. ogillade denna,
men uttalade sig likväl i en proklamation af
29 april i samma anda. Nu drog han mot Buda,
som efter långa strider intogs 21 maj. Kossuth,
som allt fortfarande misstrodde G., hade för
afsikt att göra Bem eller Dembinski till
öfverbefälhafvare, men bägge vägrade mottaga
förtroendet. G. utnämndes till krigsminister och
vistades några dagar i Debreczen, där regeringen
och parlamentet hade sitt tillfälliga säte,
men återvände 2 juni till hären.

Följde så den ryska härens inmarsch
i Ungern. G., som förde befälet öfver
den västra armén, slogs tillbaka af de
påträngande österrikarna vid Zsigárd och
Pered 20-22 juni. Inför den öfverhängande
faran rådde G. regeringen att koncentrera
försvaret omkring Komorn. Österrikarnas snabba
framträngande förmådde emellertid regeringen att
befalla G. att draga sig tillbaka mot Theiss,
hvilket denne också lofvade, men likväl icke
gjorde. I anledning häraf utnämndes Mészáros
till öfverbefälhafvare, hvarjämte G. kallades
tillbaka för att sköta sitt ministerium. Hans
underbefälhafvare lyckades emellertid utverka,
att han fortfarande skulle stanna vid hären. Nu
beslöt regeringen att draga alla trupper samman
mot s. ö., men G. opponerade öppet häremot och
drog sig i stället under ständiga strider mot
n. ända till Miskolcz. Med regeringens samtycke
inlät han sig under tiden i fredsunderhandlingar
med ryssarna, hvilka emellertid icke ledde till
något resultat. När han till slut erfor, att en
del af den ryska armén redan öfverskridit Theiss,
skyndade han mot s. och anlände med sina trupper
9 aug. till Arad, där regering och parlament vid
denna tid residerade. Samma dag hade Dembinski
lidit ett afgörande nederlag vid Temesvár,
och ställningen var nu hopplös. Kossuth och
regeringen nedlade sina mandat och öfverlämnade
den högsta militära och civila myndigheten åt G.,
som underrättade den ryske generafen Rüdiger, att
han var beredd att sträcka vapen, men blott inför
ryssarna, och på samma gång vädjade till tsarens
högsinthet till förmån för sitt manskap och i
synnerhet för de officerare, som förut varit
i österrikisk tjänst. Kapitulationen skedde i
Vilågos 13 aug. Den ungerska hären hade då smält
samman till omkr. 32,000 man.

På tsarens förbön skonades G. från det
dödsstraff, som nådde de öfrige ungerske
generalerna, och internerades i Klagenfurt, där
han skaffade sig sitt uppehälle som kemist. 1867
återvände han till Budapest. Sedan många år
tillbaka lefver han nu i tillbakadragenhet
i Visegrád. Omedelbart efter kapitulationen
anklagade Kossuth öppet G. för förräderi och för
att ha sålt sitt fädernesland, och han upprepade
dessa beskyllningar i sitt bekanta bref från
Viddin af 12 sept. 1849 och äfven sedermera
med osläckligt hat i sina 1881-94 tryckta
memoarer. Till sitt försvar skref G. Mein leben
und wirken in Ungarn in den jahren 1848 und 1849
(1852; "Krigen i Ungern 1848-1849 och mitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>