Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösen - Göss - Göss, Bartholomäus - Gösslunda - Gössläktet - Gössnitz - Gösstake - Gösta Berlings saga - Göstring - Göstrings härads allmänning - Göt - Göt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finnes ej i västra Sverige. I södra Sverige
förekommer den blott i några få sjöar i
Kalmar län och östra Skåne. Gösen har såväl i
Sverige som i det öfriga Europa en mera östlig
utbredning. I England, Frankrike och västra
Europa saknas den, men blir allt allmännare
österut och synes i Finland vara allmännare
utbredd än i Sverige. I Norge förekommer
den blott i landets sydöstliga del. Liksom
abborren är äfven gösen en roffisk, och den
kraftigare tandbyggnaden antyder, att den i
detta fall öfverträffar abborren. Norsen utgör
dess älsklingsföda. Gösens lektid uppgifves
något olika, men inträffar å de flesta ställen
ej förr än i slutet af maj eller början af
juni. Som födoämne är gösen bland våra mest
värderade sötvattensfiskar och står i högt
pris. – Om hafsgösen se Hafsgös-släktet.
R. L.*
Göss, ett längdmått. Se Guz.
Göss [gö’ss], Bartholomäus. Se Gesius.
Gösslunda (ej Jösslunda), socken i
Skaraborgs län, Kållands härad. 1,973 har. 670
inv. (1907). Annex till Sunnersberg, Skara stift,
Kållands kontrakt.
Gössläktet, Lucioperca Cuv., zool., ett
fisksläkte af abborrfiskarnas familj. Liksom
abborsläktet ha gösarna två ryggfenor, men
afvika genom tandbyggnaden, i det tänderna
icke äro kardlika, utan sitta i enkla rader
med större gröfre tänder bland de smärre. Tre
arter förekomma i Europa samt två eller tre uti
Amerika. Samtliga gösarter tillhöra sötvattnen. I
Sverige finnes blott en art (se Gösen).
R. L.*
Gössnitz [gö-], stad i Sachsen-Altenburg,
vid Pleisse. 5,790 inv. (1900). Tillverkning af
stennötsknappar och cement, kamgarnsspinneri,
maskinfabrikation.
Gösstake, sjöv. Se Blindrå.
Gösta Berlings saga, värmlandsskildring (1891) af Selma Lagerlöf (se d. o.).
Göstring. 1. Härad i Östergötlands län, ingår
i Lysings och Göstrings domsaga och dessa
häraders fögderi samt omfattar socknarna Ekeby,
Blåvik, Rinna, Åsbo, Högby, Hogstad, Järstad,
Allhelgona, Bjälbo, Väderstad, Hof, Appuna, del
af Malexander. 71,029 har. 14,537 inv. (1907). –
2. Kontrakt i Linköpings stift, omfattar
följande sex pastorat: Skeninge stadsförsamling:,
Allhelgona och Bjälbo; Ekeby, Rinna och Blåvik;
Åsbo; Högby och Hogstad; Väderstad; Hof och
Appuna. 62,289 har. 14,934 inv. (1907).
Göstrings härads allmänning är belägen i
Rinna socken, Göstrings härad, Ombergs revir,
Östergötlands län, omfattar två skilda delar,
tillsammans 2,945 har. Årlig afverkning för
häradsbornas räkning af 4,196 kbm. enligt 1895
fastställd skogshushållningsplan. Allmänningen
står under allmänningsdelegarnas bevakning
och skötsel, och Skogsstaten utöfvar kontroll
endast öfver denna skötsel.
G. Sch.
Göt, nord. myt. Se Gautr.
Göt, metall., block, som erhållas, då
smält metall gjutits i metallformar och där
stelnat. Stålgöt framställes så, att ur en
smältugn (martin-, bessemer- eller degelugn)
stålet tappas i en med eldfast tegel och lera
inklädd plåtbehållare, s. k. skänk. I skänkens
botten är insatt ett tegel ("tärning"), försedt
med ett hål, som vid stålets tappande i
skänken tillslutes af en på en rörlig stång fäst
"stoppare".
Då skänken fyllts med smält stål, föres densamma
medelst ett lyftverk öfver ett antal af tackjärn
förfärdigade, något koniska mått, s. k. kokiller,
stopparen lyftes, och stålet får genom
hålet i tärningen rinna ned i kokillerna och
fylla dessa. Sedan stålet stelnat i kokillerna,
uttagas de så erhållna göten och förarbetas
genom smidning eller gjutning till räls, balkar,
stångjärn o. s. v. I stället för att tappa
stålet direkt i kokillerna kan man tappa det
i s. k. "stigande göt". Därvid uppställes ett
antal kokiller kring ett centralt rör infodradt
med eldfast material; från detta centralrör
leda rör af eldfast lera, nedlagda i marken,
till alla kokillerna. Stålet tappas från skänken
i centralröret, rinner från detta genom grenrören
till kokillerna och stiger vid fortsatt tappning
upp i alla kokillerna samtidigt. Ett godt göt bör
ha en slät och sprickfri yta, vara tätt och ha
så mycket som möjligt likformig sammansättning i
sina olika delar. För att skänka götet en vacker
yta smetas kokillerna före användandet med ett
kolhaltigt ämne, såsom tjärvatten e. d. Dessutom
tillses, att kokillerna ha en slät inneryta samt
att de icke äro spruckna. Ha de fördjupningar på
sin yta, erhålles ojämn yta å göten och det däraf
framställda valsgodset; vid större ojämnheter
kan inträffa, att götet vid sitt stelnande och
däraf orsakade sammandragning spricker på ytan;
det händer t. o. m., i sämsta fall, att götet vid
sammandragning spricker tvärt af. Vid tappningen
får dessutom tillses, att strålen icke träffar
kokillväggen, då eljest lätt större eller mindre
ytflagor uppstå å göten. De i göt uppstående
otätheterna äro dels "sugtratt" (eng. pipe),
dels blåsor. Sugtratt uppstår, då stålet tappas
i kokillen vid för hög temperatur. Vid götets
stelnande stelna först dess öfre yta och det
stål, som är i beröring med kokillväggarna;
därefter fortskrider stelnandet till götets inre
delar. Vid detta stelnande minskas stålets volym
och detta så mycket mer, som stålets värmegrad
varit hög vid tappningen. Har stålet sålunda
varit alltför varmt vid tappandet, blir denna
sammandragning så stor, att slutligen ej nog
stål finnes för att utfylla götets sist stelnande
partier och att där bildas den s. k. sugtratten,
som sålunda är belägen efter götets centrumlinje
och hufvudsakligen i dess öfre ända. Uppkomsten
af sugtratt kan förhindras därigenom, att
man å kokillens öfre ända placerar en form af
eldfast lera, utgörande en direkt fortsättning af
densamma. Denna "sjunkbox" fylles vid tappningen
med stål, som håller sig flytande längre än det i
tackjärnskokillen gjutna stålet. När stelnandet
då fortskridit så långt, att sugtratt skulle
bildas, utfylles densamma af smält stål från
sjunkboxen, och ett tätt göt erhålles.
Vid stålets smältning upptager detsamma gaser
(framför allt väte och koloxid) och behåller
vid tappningen dessa gaser i lösning på samma
sätt, som exempelvis kolsyra löses i vatten. Då
stålet stelnar i kokillen, afgifver detsamma de
lösta gaserna, allteftersom stålets temperatur
sjunker, och dessa gaser bortgå, så länge som
götets öfre yta icke stelnat. En del af gaserna
hinner dock ej bortgå ur stålet, utan bildar
blåsor i detsamma,
Blåsbildning kan förhindras antingen genom att
gaserna bibehållas i lösning i stålet, ända
tills det stelnar, eller genom att götets öfre
yta bringas att stelna så fort som möjligt. Man
har funnit, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
