- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
925-926

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - H - Ha, ha - h.a. - Haag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


illustration placeholder


H är den åttonde bokstafven i det svenska
alfabetet. Tecknet härstammar närmast från det
latinska H. I den äldsta runraden har det formen
# eller #, i den yngre #. — I svenskan liksom
i danskan och norskan är h i regel tecken för
h-ljudet, men det nyttjas äfven ej sällan utan
ljud värde, är "stumt", t. ex. i förbindelserna
hj, hv samt i några ord efter vokal, t. ex. ah,
och i namn, t. ex. Lundahl. I nyisländskan
äro hl, hn och hr tecken för icke tonande l, n
och r; hj uttalas som ch i ty. ich. Hv uttalas
i sydöstra och östra Island ofta ungefär som
chw, annars allmänneligen som kv. I tyskan är
börjande h alltid tecken för h-ljud; inuti
och i slutet af ord är det alltid stumt och
är där dels längdtecken för föregående vokal
(så i hehlen, äldre helen), dels minne af äldre
h-ljud (så i ähre). I engelskan är börjande h
i regel tecken för h-ljud, men i några ord af
romanskt ursprung är det stumt, såsom i honest,
hour; om eng. wh se nedan. I franskan är h alltid
stumt. I italienskan saknas h nästan alldeles;
det finnes blott som ett stumt tecken i presens
af verbet avere: ho, hai o. s. v., samt i
några interjektioner, såsom ah. I spanskan,
portugisiskan och provensalskan är h alltid
stumt. I rumänskan är det tecken för ett ljud,
som närmar sig det tyska ch. I tjechiskan är
h dels tecken för h-ljud, dels, i ordslut,
tecken för ch. I polskan, liksom i ungerskan,
är h tecken för h-ljud, i kroatiskan för
ch-ljud. — Om h i förbindelserna ch, dh, gh
m. fl. se under C, D, G o. s. v.

Till sin fonetiska karaktär har h-ljudet varit
mycket olika uppfattadt. Än har det ansetts
som en frikativa, än som ett icke tonande
vokalljud. Det rättaste torde vara att uppfatta
h som ett svagt friktionsljud, som uppkommer
vid utandningsströmmens drifvande genom den
lindrigt öppna ljudspringan samt luftströmmens
friktion mot struphufvudets och munhålans
väggar. Många skiftande former af h-ljud kunna
alltså uppkomma alltefter luftströmmens styrka
samt munställningen; olikheterna äro dock så
obetydliga, att man vanligen talar om blott ett
enda h-ljud. — Det nordiska och i allmänhet
det germanska h-ljudet har uppkommit genom
ljudskridning af indoeuropeiskt k (c, k och
q), t.’ ex. sv. horn, lat. cornu; sv. hvad,
lat. quod. Mellanstadiet har varit ch, hvilket
synes t. ex. af den latiniserade formen
Chlodvig, nu Ludvig (af Hludvig), af ty. hoch
komp. höher. l de nordiska språken har detta ch
längst bibehållit sig framför v, såsom synes af
ny-nordiska dialektuttal med chv, kv, gv för hv;
i alla öfriga fall synes ch i norden redan i
förhistorisk tid ha öfvergått till h. Framför
l, n, r har h under vikingatiden försvunnit i
svenskan och, tidigast, i danskan, men kvarstår
i fornisländskan (om nyisländskan se ofvan),
t. ex. sv. löpa, nacke, ren; isl. hlaupa,
hnakki, hreinn. Framför j och v har h i senare
tider, i Danmark redan på 1300-talet, i Sverige
i allmänhet först på 1500-talet, försvunnit
i de nynordiska språken, utom i nyisländskan
och de nordjutländska dialekterna. I norska och
svenska folkmål finnes stundom kv eller gv, där
riksspråket haft hv. I nyengelskan tecknas det
gamla hv som wh, hvilket enligt Sweet uttalas som
det icke tonande ljud, som motsvarar det tonande
engelska w. I finskan motsvarar h i böjda
ordformer ofta k i andra former af samma ord.

Fr. L—r. (Ad. N—n.)

Såsom musikterm betecknar H sjunde tonen i den
diatoniska skalan (se vidare B) och tolfte
i den kromatiska (i romanska länder och i
solmisationen kallas tonen dock si, i England
och Holland B) samt är namn på nottecknet för
denna ton. I partitur är H förkortning för Horn.

På äldre franska mynt betecknar denna bokstaf
La Rochelle (en krona öfver densamma angifver,
att de präglats under Henrik III:s eller
Henrik IV:s regering), på äldre österrikiska
Günzburg och på tyska riksmynt Darmstadt. I
österrikiska myntväsendet är h förkortning för
heller. — Som fornromersk taltecken är H = 200,
# = 200,000. — I fornromerska inskrifter och
handskrifter är H = Hadrianus, h = habet, han
har, heres (hæres), arfvinge, hic, denne, här,
honestus, ärad, ansedd, homo, människa, honor,
ära, hora, timme. — Som kemiskt tecken är H =
1 atom väte (hydrogenium). — I elektrotekniken
är H tecknet för måttenheten Henry. — På recept
betyder h lat. herba (ört). — Vid växtnamn är
H. förkortning för Alexander von Humboldt.

Ha, ha., i åtskilliga länder förkortning för
hektar. Jfr Har.

h. a., förkortning för lat. hoc anno, detta år.

Haag [hag], holl. Den H. l. ’s Gravenhage l.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:47:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbj/0507.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free