- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
967-968

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hadorph (Hadorphius), Johan - Hadorph, Daniel - Hadorphius - Hadramaut

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utnämndes H. till akademisekreterare,
men höll fast vid sina vetenskapliga
intressen och förordnades 1666 att jämte
Ol. Verelius uppehålla den efter L. Bureus
ledigblifna riksantikvariesysslan samt blef
1667 assessor i det i Uppsala s. å. inrättade
Antikvitetskollegiet, hvars åliggande i första
hand var att taga vård om landets antikviteter
och minnesmärken. 1669 åtföljde H. M. G. De la
Gardie på en resa till Västergötland, hvarvid
Höjentorps, Läckö och Värnhems fornminnen
aftecknades. Fr. o. m. 1671 hade H. fullmakt att
årligen resa omkring i riket till antikviteters
uppsökande. På dessa färder åtföljdes han
af ritare och tecknare, hvarvid särskild
uppmärksamhet egnades våra runstenar. Mer än
1,000 sådana afbildades och skuros i trä,
materialet för det af J. Göransson 1750
utgifna arbetet "Bautil". Själf kom H. att
publicera endast det lilla prof, som föreligger
i Färentuna häradz runestenar (1680). Sina
antikvarisk-topografiska iakttagelser har
han instrött i företal och kommentarer till
sina lag- och sagoeditioner eller efterlämnat
i spridda mindre afhandlingar, de flesta i
manuskript. Med fog torde man få betrakta H. som
Sveriges förste arkeolog. Såvidt man vet, är
han den förste, som verkställt en arkeologisk
undersökning. Den gällde graffälten på Björkö,
och han redogör för densamma i företalet till
sin edition af Bjärköarätten. Vidare har han
genom sina fornsakssamlingar lagt grunden
till vårt historiska museum, och han har
väsentligen hopbragt den märkliga samling af
fornsvenska kodexar, som Antikvitetsarkivet
efterlämnade. H. hade äfven intresse af att
göra de funna skatterna fruktbärande för
forskningen. Flera af våra medeltida krönikor
och lagar blefvo af honom för första gången
utgifna, och han hade sinne för att äfven
sådana småting som gamla bref, plakat och
förordningar vore något, "som then svenska
historien angår". En samling af dylika
akter lät han först åtfölja sin edition af
rimkrönikorna och arbetade sedan träget på
en vidlyftig urkundspublikation, afsedd att
omfatta icke blott de viktigaste statsakterna,
utan äfven förordningar rörande handel, näringar,
rättskipning, religion m. m. 1680 anmälde han
den till tryckning, men utgifvandet inhiberades
på grund af höga vederbörandes fruktan att
publicera sådana handlingar, som rörde tvister
mellan konung och folk. Samlingen fick stanna
i manuskript med undantag af den lilla del,
som H. sedermera instack som bihang till
editionen af Bjärköarätten. H. var själen i
Antikvitetskollegiet. Han ifrade för dess
vetenskapliga produktion och skötte dess
administrativa angelägenheter. 1676 begärde
H. afsked som akademisekreterare och förskaffade
sig konfirmation på den honom redan 1669 erbjudna
beställningen som sekreterare i Riksarkivet. Han
likställdes med den ord. sekreteraren
och skulle åtnjuta lika lön med denne. I
kanslistaterna är han emellertid uppförd som
"antiquarius". Någon verksam del i Riksarkivets
arbete synes han ej heller ha tagit; uteslutande
de historisk-antikvariska akterna intresserade
honom. Han var fortfarande riksantikvarie
(fr. o. m. 1679 ensam om befattningen), och
sitt kära Collegium antiquitatum hade han tagit
med från Uppsala. Under 1680-talet var han dess
allt i allo. För att hålla otillbörliga utanför
de många ledigblifna assessoraten, men för att
framför allt trygga verkets ekonomi genomdref
han en
omorganisation af detsamma. Det förändrades 1692
till det mera blygsamma Antikvitetsarkivet,
i spetsen för hvilket ställdes en sekreterare,
som på samma gång skulle vara antikvarie. Därmed
var H. officiellt placerad som chef för landets
antikvitetsväsen. Men innan han hann att sätta
den nya institutionen i verksamhet, bortrycktes
han af döden. H:s väsentliga betydelse ligger
i hans samlarverksamhet. Han hade riktigt
insett, att allt, som rörde vår forntid,
från det minsta till det största, kunde tjäna
till häfdens illustration, och i brinnande
nit för sin uppgift hade han all möda ospard,
när det gällde samlingarnas förkofran. Däraf
också de vackra resultaten. Som utgifvare
däremot var H. näppeligen i besittning af den
noggrannhet, kritiska skärpa och verkliga
lärdom, som oafvisligen kräfvas. Såsom de
första i sitt slag ha hans urkundspublikationer
emellertid haft den stora betydelsen att för den
historiska vetenskapen visa hän från det lärda
fantiserandet till verklig källforskning. Bland
H:s offentliggjorda arbeten märkas, utom
det ofvan nämnda, Alexandri Magni historia på
svenska rijm (1672), Två gambla svenska
rijm-krönikor. Item en stoor deel aff the gamble
konungars... förlijkningar, föreeningar etc. (2
dlr, 1674, 1676), Sanct Olaffs saga på svenske
rim (1675), Dahle laghen (1676), Then gambla
Skåne lagh (s. å.), Gothlandz-laghen (1687),
Biärköa rätten... hvar hoos föllia några the
äldsta konunga stadgar (s. å.), Wisby stadz lag
(1688), Then gambla Wijsby siö-rätt (1689).

2. Daniel H., den föregåendes sonsons sonson,
musiker, ämbetsman, f. 19 nov. 1782 i Flistads
socken, Östergötland, d. 9 jan. 1862, blef
student i Uppsala 1802, protokollssekreterare
i ecklesiastikexpeditionen 1811, registrator
vid Serafimerordensgillet 1812 och förste
expeditionssekreterare 1818 samt var 1841,
1844 och 1846 t. f. expeditionschef i
Ecklesiastikdepartementet. Egande en mer än
vanlig musikalisk bildning, utmärkte sig H. på
det musikaliska området dels som violinist vid
de af Du Puy på riddarhuset gifna konserterna,
dels som nitisk tjänsteman vid Mus. akad., hvars
led. han blef 1823 och där han 1851-61 innehade
kamrerarbefattningen. Särskildt anses han ha
varit en verksam orsak till, att akademien erhöll
Mazèrska och Hebbeska donationerna.
H. blef 1816 adlad.
1. V. G–l. 2. A. L.*

Hadorphius. Se Hadorph 1.

Hadramaut (arab. Ḥaḍramūt), bibelns ”Hasarmavet”,
landskap i södra Arabien, sträcker sig omkr.
500 km. utmed kusten af Indiska hafvet och
begränsas i n. af öknen El-Ahkaf. Södra delen är
uppfylld af vilda berg, som höja sig i Djebel Kor till
2,000 m. och i Djebel Drora till 2,700 m. och på
flera ställen löpa ända ut till hafvet. Den vulkaniska
naturen spåras i synnerhet i s. v. i väldiga
söndersprängda granitmassor och en mängd varma källor.
Djupa klyftor, om sommaren farbara vägar, förvandlas
under regntiden till forsande strömmar. De
rymligare dalarna däremot äro väl befolkade och
frambringa säd, dadlar, bananer, meloner, indigo m. m.
Det smala strandbältet är sandigt och ofruktbart.
Befolkningen utgöres i n. af beduiner, hvilka lefva
utan fasta bostäder, i s. af himjarernas nästan svarta
afkomlingar, hvilka bo i städer och byar och äro
mera arbetsamma än grannfolken, ehuru föraktade af
dessa. De drifva t. o. m. någon handel på utlandet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:27:53 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free