Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haf (Ocean, Världshaf)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de oändliga massor djur, som sväfva omkring
i hafvet och hvilkas lik falla till bottnen,
där deras fasta beståndsdelar inbäddas i så
oerhörd mängd, att man i det djupaste stället
af Vizcayaviken (5,100 m.) funnit 116,000
foraminiferer i en kbcm. slam. Till 60–80
proc. utgöra kalk- eller kiselhaltiga djurrester
det organiska djupsjöslammet. Liksom ett
regn sjunka skal och skelettdelar oafbrutet
till bottnen. Likväl äro de djupaste
undervattensbäckena fattiga på organiska
beståndsdelar, hvilket beror därpå, att den med
djupet tilltagande kolsyrehalten i vattnet under
det stora trycket upplöser kalkskalen. Däraf
kommer det sig, att endast platåerna på
hafsbottnen (intill 4–5 tusen m. djup) äro
betäckta af kalkaflagringar. Den största
utbredningen har globigerinaslammet (efter
foraminifersläktet Globigerina), i synnerhet i
Atlantiska oceanen (58 mill. kvkm.), men äfven i
västra och norra delarna af Indiska hafvet samt
på den polynesiska platån i Stilla hafvet. På
den mellersta ryggen i södra delen af Atlantiska
hafvet är detta slam starkt blandadt med massor
af små mollusker, i synnerhet pteropoder och
heteropoder. Man kallar dessa aflagringar
pteropodslam. I de högre arktiska bredderna
synas de fina kiselpansarna af diatomacéerna
spela samma roll som globigerinaslammet i andra
haf. Dessa aflagringar kallas diatomacégyttja.
I alla dessa aflagringar utgöra de oorganiska
beståndsdelarna blott omkr. en tredjedel. Men
i de djupare delarna af hafvet, under 4,000
m., består bottnen hufvudsakligen af en mjuk
rödlera, i hvilken de organiska beståndsdelarna
stiga endast till 10 proc. Allra mest utbredd
är den i Stilla hafvet, där den finnes öfver
en yta af 106 mill. kvkm., men den betäcker
äfven de djupare ställena i Atlantiska hafvet
(jfr t. ex. fig. till Atlantiska hafvet) och
den djupare, östra delen af Indiska hafvet. På
några af de allra största djupen i Stilla hafvet
och Indiska hafvet är den så starkt blandad med
kiselstommen af Rhizopodordningen Radiolaria,
att man kallat aflagringarna radiolariaslam. Den
röda leran anses vara en sönderdelningsprodukt
af vulkaniska uppkastningar. Som den aldrig
anträffats i den fasta jordytan, har man däri
velat se ett bevis för, att det område, som
täckes af denna lera (d. v. s. som ligger djupare
än 4,000 m.), aldrig, sedan densamma uppstod,
varit del af något fastland. Växlingen mellan
land och haf skulle alltså icke ha berört mer
än omkr. 63 proc. af jordytan.
Hafsvattnet innehåller många fasta ämnen i
löst form – 32 element äro funna däri –, och
i världshafvens ytvatten utgöra de omkr. 35
pro mille. Dock växlar promillehalten, men
utomordentligt likformigt är förhållandet
mellan de olika beståndsdelarna, om än, såsom
O. Pettersson och G. Forsberg först visat,
saltmängdens förhållande till klorhalten
är något växlande. Klorföreningarna äro de
förhärskande (omkr. 89 proc. af de fasta
beståndsdelarna). Bland dem är koksalt
(klornatrium) viktigast (78 proc.), och däraf
får hafsvattnet sin sälta; därnäst kommer
klormagnesium (till 11 proc.), hvilket jämte
bittersalt (svafvelsyrad magnesia, 5 proc.) ger
hafsvattnet dess bittra smak. Kalk uppträder
mest i form af gips (svafvelsyrad kalk,
3,5–4 proc.), medan endast obetydligt af kolsyrad
kalk förekommer. Detta är egendomligt därför,
att kolsyrad kalk är den viktigaste af flodernas
fasta
beståndsdelar, medan i dem koksaltet finnes i
endast mycket ringa mängd. Hafvets salthalt kan
alltså icke enbart härröra från de kontinentala
tillflödena. Man måste därför antaga, att
koksaltet funnits i oceanerna från urtiden. Af
gaser innehåller hafsvattnet kolsyra, som härrör
från hafvets djur, hvilka utandas kolsyra, och
atmosfärisk luft, som upptages vid ytan. Till
följd af sin uppblandning med lösta ämnen har
hafsvattnet större specifik vikt än rent vatten.
1 liter hafsvatten väger vid + 4° 1,024 till
1,028 gr., medan kemiskt rent vatten väger
1,000 gr. Salthalten växlar i olika delar af
hafvet. På ytan af de stora oceanerna varierar
den mellan
3.1 proc. och 3,8 proc. Den är störst i
passadernas område, emedan dessa torra vindar i
hög grad öka afdunstningen, i det ekvatoriala
kalmbältet (i Atlantiska hafvet mellan 5°–10°
n. br.) är den lägre, möjligen beroende på den
häftiga nederbörden där. Från passadområdet
för Golfströmmen starkt salthaltigt vatten
(3,5–3,6 proc.) mot n. ö. till Europas kuster,
medan de kalla strömmarna vid Nord-Amerikas
östra kust medföra svagt salthaltigt
vatten (3,2–3,3 proc.) från Ishafvet (jfr
fig. till Atlantiska hafvet); samma
förhållande råder i Stilla hafvet.
I bihafven äro förhållandena mycket olikartade,
beroende på deras större eller mindre
afdunstning samt på tillflödet af sött
flodvatten. Medelhafvet och Röda hafvet, som
ha stark afdunstning, men ringa tillflöde
af flodvatten och endast genom smala
sund stå i förbindelse med världshafvet,
ha stark salthalt af mer än 3,7 proc. och nå i
de delar, som ligga öknarna närmast, 3,8 och
3,9 proc., ja i Röda hafvets norra del ända
till 4,1 proc. Däremot har Svarta hafvet med
sina stora floder blott 1,7–1,8 proc., och i
Östersjön, som ock har starkt tillflöde af sött
vatten och jämförelsevis ringa afdunstning, är
salthalten obetydlig, från 0,19–0,23 proc. (i
Bottniska vikens norra del) till högst 1,68–1,70
proc. (ö. om Bornholm). I Kattegatts västra
del är den 3,1–3,3 proc., i dess östra
1,7–1,8 proc., i Skageraks djupaste bassäng
3,5 proc., medan ytvattnet vid kusterna
ej är saltare än 1,5–1,8 proc. och
midten uppvisar 3 proc. Hafsvattnet är mycket
genomskinligt, i synnerhet i de tropiska
hafven, i hvilka solljuset torde nedtränga till
100 m.; därunder råder alltså fullt mörker.
Men de kemiskt kraftigaste strålarna i spektrum,
de blå och de violetta, tränga än längre ned,
ända till 400 m. Hafvets färg beror af dess
genomskinlighet: vid kusterna och i grunda
haf är den grön, i oceanerna blågrön eller
intensivt blå. Dessutom kunna vissa delar
af hafvet antaga andra färger, vanligen i följd
af stora massor färgad plankton eller
sediment. Sådana färger äro mjölkhvitt,
blodrödt, gulgrått, olivbrunt m. fl., och några
(t. ex. Gula hafvet) ha fått sina namn af
detta förhållande. Mikroskopiska djur
framkalla de vackra, i synnerhet i tropikerna
vanliga fenomen, som kallas mareld
(se d. o.).
Hafvets temperatur är högst vid ytan och aftager
mot djupet, i början raskt (intill 300–400 m.),
därefter intill 1,000 m. långsammare (med 0,5°–1°
för 100 m.), därunder ännu mer långsamt (med 0,1°
för 100 m.). Solens värme tränger naturligtvis
längre ned i hafvet än i fasta jorden, men dock
ej längre än till 100–150 m. Något längre ned
göra sig likväl, till följd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
