Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 999-1000 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafsfjord - Hafsforskning - Hafsfru - Hafsfyr - Hafsgeuser - Hafsgudar - Hafsgurkor - Hafsgösen - Hafsgössläktet - Hafshundarna - Hafsigelsläktet - Hafsis - Hafsiter - Hafsjungfrun - hafs-katt - Hafskon - Kafskur - Hafslax - Hafsloppor - Hafslund

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

872) vid Sömsholmarna det bekanta sjöslaget
mellan Harald Hårfager och de förenade
småkonungarna öfver Hordaland, Rogaland,
Agder och Telemarken. Som de senares här blef
fullkomligt slagen och motståndet mot Harald
Hårfagers eröfringsplaner därigenom brutet,
plägar man från detta slag räkna Norges förening
till ett rike. O. A. Ö.

Hafsforskning. Se Haf. Jfr Hydrografi
och Oceanografi.

Hafsfru. Se Älfva.

Hafsfyr. Se Fyr.

Hafsgeuser [-göser]. Se Geuser.

Hafsgudar, inom den grekisk-romerska mytologien
en talrik grupp af gudomligheter, hvilka troddes
ha sitt hemvist i hafvet och representera
de olika sidorna af dess skiftande väsen,
öfver dem alla råder Poseidon (Neptunus),
som vid världens delning mellan Kronossönerna
erhöll hafvet som sitt rike. Hans gemål är
Amfitrite, moder till Triton. Hafsgudar af
högre rang äro äfven Pontos och Okeanos, den
senare tänkt som en hela jorden kringflytande
ström. Båda ha mera karaktären af elementära
naturmakter än af personligt utvecklade
gudagestalter. Bland andra hafsgudar märkas
Forkys, Glaukos, Leukothea
l. Ino, Palaimon l. Melikertes, Nereus,
Proteus, Thaumas (se dessa ord). Hafsgudarna
ansågos i allmänhet ega spådomsgåfvan. Af
den bildande konsten framställdes de i
hvarjehanda fantastiska blandningsgestalter,
ofta med en i fiskstjärt utlöpande kropp.
A. M. A.

Hafsgurkor, zool. Se Tagghudingar.

Hafsgösen, zool. Se Hafsgössläktet.

Hafsgössläktet, Sciæna G. Guv., zool., ett
fisksläkte af fam. Sciænidæ bland de taggfeniga
fiskarna. Man räknar några och tjugu arter
från Medelhafvet, Atlanten, Indiska hafvet
m. fl. haf. Äfven i Nord-Amerikas sötvatten
förekomma några arter. Kroppsformen är något
långsträckt och hoptryckt. De flesta arterna äro
stora eller medelstora fiskar. Den mest kända är
hafsgösen, Sciæna aquila Valenc., fransmännens
maigre, en under forn- och medeltiden mycket
värderad fisk, hvars hufvud i synnerhet ansågs
som en läckerhet. Numera ätes den blott af den
mindre bemedlade befolkningen. Liksom en del
öfriga till denna familj hörande fiskar har
hafsgösen förmåga att, man vet ej på hvad sätt,
frambringa ett tämligen starkt ljud, hvilket
påstås kunna höras från ett djup af ända till
50 m. Hafsgösen, som ofta följer sardinstimmen,
ansågs fordom med detta ljud kommendera dessa och
kallades därför roi des sardines. I Medelhafvet
är hafsgösen talrik och besöker på sina
ströftåg efter sardin- och sillstimmen äfven Englands
kuster samt har en gång anträffats i Öresund,
utanför Landskrona. Den har för öfrigt en
mycket vidsträckt utbredning och förekommer
såväl vid Goda-Hoppsudden som vid sydkusten
af Australien. Hafsgösen blir ganska stor,
omkr. 2 m. lång. På sidorna är den silfvergrå,
med mörkare rygg samt hvit buk; fenorna äro
rödbruna. R. L.*

Hafshundarna, zool. Se Doggfisksläktet.

Hafsigelsläktet, Hafsiglar, zool. Se Sjöborrar.

Hafsis. Se Haf, sp. 987-988.

Hafsiter, medeltida dynasti i Tunisien (se
d. o.).

Hafsjungfrun, zool. Se Dugongsläktet.


Hafskatten.

Hafs-katt, Anarrhichas lupus L., zool., en till
slemfiskarnas familj (Blenniidæ) hörande art af
de taggfeniga fiskarna. Från familjens öfriga
släkten skiljer sig hafskatten hufvudsakligen
genom saknaden af bukfenor samt genom sin
egendomliga tandbyggnad. De korta, med kraftiga
tuggmuskler försedda
käkarna ha nämligen ovanligt grofva kägelformiga
tänder, hvarförutom på gombenen, plogbenet
och underkäkens bakre del sitta stora, låga,
kullriga tänder, tjänliga att söndermala
de hårda skalen på snäckdjur, sjöborrar,
krabbor och andra skaldjur, hvilka utgöra
fiskens hufvudsakliga föda. Hafskatten har
till följd af sin fruktansvärda tandbeväpning
ända från forntiden gjort sig beryktad som en
glupsk roffisk, ehuru den blott undantagsvis
förtär fisk." Namnet "hafsvarg" (lupus marinus)
häntyder därpå. Fiskare frukta dess bett och
ge den vanligen några dråpslag i hufvudet,
innan de våga taga den in i båten. Den är
en nordlig fiskart, hvars utbredningsområde
sträcker sig ungefär mellan 70°-50° n. br. Vid
Sveriges västra kust ända ned i Öresund är
den tämligen allmän och skall undantagsvis
anträffas äfven i södra Östersjön. Den lefver
alltid spridd och håller sig merendels nära
bottnen. Simförmågan är svag. Vanliga längden
går till omkr. 1 m., men den kan blifva 2
m. och däröfver. Färgen är svartgrå, med några
mörkare, mer eller mindre tydliga tvärränder.
B. L.*

Hafskon, zool. Se Dugongsläktet.

Hafskur, baln. Se Hafsbad.

Hafslax, zool. Se Laxsläktet.

Hafsloppor, zool., kallas de små kräftdjur,
hvilka utgöra familjen Cytheridæ bland Ostracoda
(musselkräftor), en ordning hörande till
afdelningen Entomostraca (småkräftor) bland
Crustacea (kräftdjur). Hafslopporna ha hårdt,
vanligen kalkigt skal, merendels med skroflig
yta. Främre antennerna äro vid basen knäböjda, 5-
till 7-ledade, kort borsthåriga; bakre antennerna
äro tjocka, 4-5-ledade, med 2-3 starka hakar
å slutleden, alltid utan borst å andra leden,
men vid basalleden försedda med 2-ledade,
skärformigt krökta bihang, i hvilka utförsgången
från en giftkörtel inmynnar. Hafslopporna
tillhöra uteslutande hafvet: några arter
tillhöra äfven Sveriges kuster. ’
O. T. S. (L-e.)

Hafslund, gods i Skjebergs socken, Smaalenenes
amt, Norge, på östra stranden af Glommen, nära
Sarpsforsen. H. var i äldre tider adlig sätesgård
och behöll sina privilegier till 1825. Af det
stora hufvudgodset med underlydande gårdar har
mycket blifvit bortsåldt, och de sågverk och
kvarnar, som förut drifvits, ha dels afstannat,
dels brunnit ned. Men egendomen är fortfarande
mycket ansenlig, och en stor arbetarbefolkning
är där sysselsatt, hvarjämte den har egen skola
och särskild fattigvård.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>