- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
1063-1064

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hajsläktet - Haju - Haka - Hakarp - Hakata - Hakatist - Hake - Hake - Hake - Hake, Hakgång - Hake - Hakea - Hakebonde - Hakebössa - Hakeland - Hakeldama

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stjärtfenan finnes en liten inskärning. Släktet
räknar omkr. 60 arter, de flesta från de tropiska
hafven. Den allmännast kända arten är blåhajen,
C. glaucus, som stundom når en längd af öfver 7
m., under det vanliga storleken är 3-4 m. Till
färgen är den ofvan blå, under hvit. Blåhajen
är vidsträckt utbredd i de varma hafven och
förekommer om sommaren äfven vid Frankrikes
och Storbritanniens kuster ända upp till
Skottland, men är endast en gång anträffad i
Skandinavien (vid Kristiania). Den är liksom
öfriga arter i hög grad rofgirig och farlig
äfven för människor. Blåhajen följer ofta
skeppen långa sträckor och omtalas ofta i
resebeskrifningar. Den har skarp syn och lukt,
hvilken senare anses i hög grad vägleda den
vid sökandet efter byte. En annan, mindre art
af samma familj, gråhajen, Galeus canis,
anträffas en och annan gång vid Sveriges västra
kust och i Öresund. R. L.*

Haju (Hayu, Vayu, Vahu) kallas en
tibetansk stam, bosatt i Nepals skogar.
H. A.*

Haka, lat. mentum, ansiktets nedersta
smalnande del vid medellinjen. Den har till
stomme framspringande knölar å underkäkens
båge och denna själf. Den får sin form:
spetsig, rundad, kort, utdragen, framstående,
indragen, tvåklufven m. m., dels af benet,
dels af fett och små muskler, som ligga under
och i huden. Dubbel- l. isterhaka säges
finnas, då nedom den egentliga, af käkkanten
begränsade, fasta hakan under huden ligger
en märkbar tvärgående fettvalk. Hos mycket
feta personer kan äfven denna fettvalk i sin
ordning fördubblas, då tredubbel haka uppstår.
G. v. D.*

Hakarp, socken i Jönköpings län, Tveta
härad. 4,055 har. 6,538 inv. (1907). Inom socknen
ligger Huskvarna köping (se d. o.). H. utgör ett
konsist. pastorat i Växjö stift, Tveta kontrakt.

Hakata, förr stad på norra kusten af japanska
ön Kiushiu, ö. om Fukuoka, hvaraf det numera
utgör en del (se Fukuoka). Säte för en
betydlig industri, hufvudsakligen siden- och
bomullsfabriker. (J. F. N.)

Hakatist (po. hakatysta], en efter
begynnelsebokstäfverna i stiftarnas namn
(Hansemann, Kennemann och Tiedemann) vanlig
benämning på det preussisk-nationella folkparti
i prov. Posen, som bildades 1894 i syfte
att värna tyskarnas politiska och ekonomiska
företrädesrättigheter i "Ostmark" gentemot
den polska nationaliteten. Föreningen, hvars
egentliga namn är Deutscher Ostmarkverein,
har sitt säte i Berlin och många filialer i
landsortsstäder, med 20,000 medlemmar; den har
utvecklat liflig agitation för undertryckande
af polska språket i Posen, expropriation af
polsk jord, bojkott mot polska läkare, lärare,
ämbetsmän o. s. v. på grundvalen af Bismarcks
politik. På föreningens initiativ grundades
1895 i Berlin Landbank, som skulle understödja
den tyska kolonisationen i Preussens östliga
provinser, och öfver hufvud har dess verksamhet
kraftigt bidragit till den oförsonliga
konflikten mellan tyskar och polacker.
A-d J.

Hake, ett i fornnordiska hjältesagor flerestädes
förekommande namn, som bäres af många vikingar
och kämpar. Den mest bekante bland dessa är en
sjökonung H., som var broder till Hagbard
(se d. o.) och hämnades dennes död på konung
Sigar. Sigars son Sigvalde dref dock sedermera
H. på flykten. Om samme konung H. berättas
i
Ynglingasagan, att han angrep konung Hugleik i Uppsala,
drap honom och hans bägge söner samt underlade
sig riket, där han härskade under de tre följande
åren. Slutligen blef H. ofverfallén af Hugleiks
kusiner Erik och Jorund, konung Yngves söner,
och hade med dem en hård strid, i hvilken han
visserligen fällde Erik och tvang Jorund att fly,
men själf fick så stora sår, att han icke länge
kunde lefva. H. lät då lasta ett skepp med de
fallne och deras vapen, göra ett bål därpå,
lägga sig själf på bålet och styrde med det
brinnande skeppet ut på hafvet. Detta prisades
vida länge därefter. Th. W.*

Hake. 1. Krigsv, a) den yttre del af
slaglåset, som hade form af en krok och som
ingrep i hakspännet samt höll hanen upplyft
ungefär 3,3 mm. öfver tändhattstappen. Genom
hakstödet hindrades haken att falla för
långt tillbaka. Haken borttogs på senare,
med hane försedda gevär och ersattes af ett
halfspänn. Jfr Hane. - b) en form af hakebössa
(se d. o.). - 2. Sjöv. Se Block, 3 (jämte
fig.). 1. H. W. W. (G. af Wdt.)

Hake, ytmått i östersjöprovinserna, urspr,
ett så stort jordområde (hakeland), som kunde
skötas af en bonde med ett par oxar, sedermera
så mycket jord, att en bonde (hakebonde) därpå
kunde vara fullsutten. Under 1500-1700-talen
bodde vanligen flera bönder på en hake. Nu för
tiden är 1 hake = ett jordområde, som lämnar
500 rubel i afkastning.

Hake, Hakgång. Se < sp>Ur</sp>.

Hake [héi’k], eng., zool. Se Kummelsläktet.

Hakea, bot. Se Proteaceæ.

Hakebonde. Se Hake.

Hakebössa, krigsv., kallades de äldre eldvapen,
hvilka voro försedda med en under pipan sittande
lodrät tapp eller hake, medelst hvilken vapnet
fästes vid ett skaft ("gevärsstock") eller,
under eldgifning, vid en bock eller gaffel. I
början (midten af 1300-talet) fördes hakebössorna
på vagnar, gjordes sedan lättare och sköttes
af två eller (på 1400-talet) af en man. De
vanligaste former af hakebössan voro dubbla
dubbelhaken
l. bockebössan, som fördes
på lavett, var 1,8-2 m. lång och försedd med
tappar i st. f. hake samt hade 36 mm. kaliber
och sköt en bly kula af 200 gr.; dubbelhaken,
som vid skottlossningen lades på en bock och
var något mindre än den föregående samt hade
100 gr. kulvikt; enkelhaken l. hakebössan,
med 50 gr. blykula, samt halfhaken,
vanligtvis kallad haken, hvars kula vägde
blott 12,5-25 gr. Under 1500-talet omtalas i
Sverige mickehakar, nickhakar, skeppshakar och
tellehakar. Dessa kunna ej anses tillhöra de här
ofvan nämnda hakebössorna, enär de voro riktiga
kanoner. Hakebössorna hade pipor af brons eller
smidt järn, vägde 4-65 kg. och hade en skottvidd
af 180-480 m. Det var företrädesvis haken,
som begagnades (stundom äfven af kavalleriet)
till handgevär. Den var försedd med en verklig
gevärsstock, rak, med bred och tunn kolf, samt
med träladdstock, fäst vid densamma medelst
rörkor af tunt järnbleck. Under början af
16:e årh. konstruerades lunt- och hjullåsen;
enkelhaken gjordes lättare och erhöll namnet
musköt. Jfr Hakeskytt och Handeldvapen.
H. W. W.*

Hakeland. Se Hake.

Hakeldama (grek. Akeldamach, aram.
hakel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:29:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0576.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free