Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Halland - Halland - Hallands bataljon - Hallands infanteribataljon - Hallands län
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Varberg utgöres ett område af en grönaktig,
pyroxenförande urbergart, mest känd
under benämningen Varbergsgranit, hvilken
i industriellt afseende är synnerligen
värdefull och som i stor skala brytes vid
Varbergs fästning och vid Äppelvik, s. om
staden. En rödgrå gnejs brytes flerstädes
längs kusten vid och n. om Halmstad. Väster
om denna stad, i Söndrums socken, är på
densamma grundadt ett stenhuggeri. Berggrunden
inom sydligaste delen af H., nedanför norra
sluttningen af Hallandsås, utgöres sannolikt af
kritformationens bergarter. I afseende på de lösa
jordaflagringarna erbjuder provinsen ganska rik
växling. Krosstensgrus och rullstensgrus samt
olika slag af lera och sand förekomma. De förra
äro mest allmänna inom de högre trakterna, de
senare på slättlandet. I trakten af Halmstad samt
mellan Falkenberg och Varberg äro flerstädes
tydliga ändmoräner utbildade med riktning
n. v.-s. ö. Vid foten af Hallandsås utgöres
krosstensgrusets nedre del af kritgrus. Såväl
detta som den mycket allmänt, åtminstone inom
kustlandet, förekommande lermärgeln (kalkhaltig
glaciallera) är som jordförbättringsmedel af
stor betydelse. Lermärgelns mäktighet är ganska
stor; på slätten n. om "åsen" öfverstiger den
30 m. Oftast öfvertäckes märgeln af kalkfri
lera och sand. Torfmossar, delvis odlade,
delvis användbara till bränsle, förekomma
tämligen allmänt. Kring vattendragen och på de
lägre kustområdena träffas ej sällan släta,
låga marker af svämlera och svämsand. Utmed
kusterna, t. ex. vid Laholmsbukten, finnas
flygsandsbildningar, stundom uppdrifna i kullar
af ända till 10 m. höjd. Se "Praktiskt-geologiska
undersökningar inom Hallands län, I. Jordarterna
af G. De Geer; II. Berggrunden af E. Svedmark"
(i "Sveriges Geol. undersökn.", ser. C. N:o 131,
1893, 4:o, med karta).
H. tillhörde vid medeltidens början Danmark och
blef ganska snart därefter deladt i två landskap,
Norra H. och Södra H., af hvilka det förra
utgjorde ett län och det senare två, samt hörde
omväxlande under Danmark och Sverige, mestadels
till Danmark. Under de första århundradena af
den nyare tiden var landskapet en tummelplats
för de svensk-danska krigen, hvarunder land
och folk ledo mycket. Genom Brömsebro fred
(1645) öfverlämnades H. till Sverige på 30 år
(efter den tiden kunde Danmark mot vederlag
återfå landskapet), och i Roskildefreden (1658)
afträddes det definitivt. Landskapets vapen
består af ett upprätt iejon; skölden täckes af
en hertiglig krona. Litt.: S. P. Bexell, "H:s
historia och beskrifning" (3 dlr, 1817-19),
K. af Forsell, "Beskrifning öfver Halmstads
län eller Halland" (1826), samt P. von Möller,
"Halländska herregårdar" (1869-71, med teckningar
af A. Kallenberg) och "Bidrag till Hallands
historia" (1874).
Folkmålet i norra H. (hufvudsakligen Fjäre, Viske
och Himle härad) tillhör de medelsvenska målen
och sluter sig närmast till bohuslänskan med
tungspets-r, "tjockt"l och dem åtföljande tjocka
ersättningsljud (rt, rd, rs, rn o. s. v.) samt
förlust af ändeisens n: tösa, tösera, pöjka,
lida f. liten o. s. v. Sydhalländskan åter
hör till den sydsvenska (danska) gruppen,
saknar sålunda de nyss nämnda tjocka ljuden och
behåller ändeisens -n: tösen, töserna o. s. v.,
har för öfrigt au eller ao för
å och eljest skånska egenheter i vokalismen
(a, o, u). Slutande -t är kvar äfven i norr,
t. ex. huset, sup. hunnet; 1:a konjug. (a-verb)
har impf. öfverallt lika med infinit. (utan
-de). Likaså har man öfver hela landskapet på
danskt vis obrutna former, såsom lys, ljus,
tyda, tjuta, samt b, d, g för p, t, k, och v (i
norra H. eng. w) för g, likväl i ändeisen -t,
i motsats mot skånska. Sv. långt e motsvaras
mest af ai, nordligast af äi, t. ex. stain och
stäin, sten. Åtminstone i mellersta Halland
har man skorrande r i början af ord, liksom i
götamålen, tj-ljud utan t (t. o. m. sj-ljud),
men sydsvenskt sj-ljud. Sv. hv motsvaras af
eng. w, som äfven förekommer efter t, s, k;
men de båda sydligaste häraden ha för det mesta
v samt i öfrigt ng för nn, nd, t. ex. hong,
hund, kvinga, kvinna, och på skånskt vis böjser,
byxor o. d. I böjningen äro särskildt att märka
2:a pers. sing. på -st, 1:a pers. plur. på
-m (i Halmstads härad på -n) samt te för du,
me för vi efter verbet, t. ex. grännaste,
skrattade du, grännome, skratta vi, allt detta
gemensamt med Mark i södra Västergötland. -
Tryckta källor: P. v. Möllers duktiga "Ordbok
öfver halländska landskapsmålet" (1858),
en disputation af Colliander (Lund, 1868) och
Torbiörnssons "Om sj- och tj-ljuden i mellersta
Halland" (i "Sv. landsmålen", 1904); vidare
Bondesons förträffliga "halländska sagor"
(1880), hans visor (1878) och språkprof
i Sv. landsm. I, s. 644 ff., detta från
mellersta Halland; slutligen på nordhalländska
några obetydliga "visor" (Göteborg, 1879).
K. S. E. E. Lll.
Halland, daglig förmiddagstidning i Halmstad,
hvilken började utkomma 1876 med två nummer i
veckan och med 1896 vardt daglig. Bladet utkommer
äfven i halfveckoupplagan Halländingen. Eedaktör
är’ sedan juli 1898 Bengt August Hägge. Prenumerationspriset på posten är 6,70
kr. Tidningens hållning är konservativ.
Hallands bataljon. Se Hallands infanteribataljon.
Hallands infanteribataljon, en i Halland uppsatt
bataljon, som var afsedd att öfva Hallands
beväringsmanskap. Genom generalorder 19 maj 1813
uppsattes under namn af Hallands läns första
infanteribataljon en beväringsbataljon på 600 man
med befäl från andra regementen. Efter 1814-års
krig med Norge upplöstes densamma; men redan
i aug. 1815 bestämdes genom ett k. bref, att 7
officerare och 4 underofficerare skulle utgöra
befälsstam för Hallands läns beväring. 1816
stadgades, att bataljonen skulle lyda under
Älfsborgs regemente, utan att sammanslås med
detta, men 1818 blef den åter själfständig
med benämning Hallands infanteribataljon och
nummer 28. Den ombildades 1886, då den fick en
del befäl från Gottlands nationalbeväring, och
1893 med volontärer från Blekinge bataljon och
kallades därefter Hallands bataljon. Bataljonen
utgjordes af 18 officerare, 22 underofficerare
och musikunderofficerare, 5 civilmilitärer och
188 volontärer af olika grader. Dess chefsstation
var Halmstad och dess mötesplats Skedala hed
(nära Halmstad). Vid ingången af 1902 sammanslogs
bataljonen med Värmlands fältjägarkår för
bildande af Vaxholms grenadjärregemente (se
d. o.). C. O. N.
Hallands län omfattar landskapet Halland (se
d. o.), och dess fastland är beläget mellan
56° 20’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
