Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1123-1124 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hallen - Hallén, Johan Andreas - Hallén, Kerstin Maria - Hallenberg, Jonas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hallen, socken i Jämtlands län,
Hallens tingslag. 96,078 har. 1,355 inv. (1907).
H. bildar med Marby ett regalt pastorat i
Härnösands stift, Jämtlands västra kontrakt.

Hallén, Johan Andreas, tonsättare, f. 22 dec. 1846
i Göteborg, elev af Leipzigs konservatorium samt
Rheinberger och Rietz 1866–71, var dirigent för
Göteborgs musikförening 1872–78 och 1883–84,
dessemellan sånglärare och musikreferent i
Berlin 1879–83, dirigent för det nybildade och
af honom driftigt ledda Filharmoniska sällskapet
(se d. o.) i Stockholm 1885–95, kapellmästare
vid K. teatern 1892–97 och dirigent för det
af honom bildade Sydsvenska filharmoniska
sällskapet 1902–07, sistn. år åter bosatt i
Stockholm. Hans opera Harald der Wiking (Leipzig
1881; i Stockholm, "Harald Viking", 1884) är
det första svenska musikdramat i wagnerstil;
i Häxfällan (Stockholm 1896; omarbetad till
Valborgsmässa, 1902), hvars första akt hör
till hans mest fjättrande skapelser, är stilen
mera eklektisk. Detsamma gäller om hans opera
Waldemarsskatten (uppf. 1899 i Stockholm,
1903 i Karlsruhe), som rönte mycken framgång
och är märklig genom väl träffad medeltidston
i andra aktens midsommarscener samt i den
tredjes stridsmålningar. Hans egentliga gebit
är körballaden med orkester och den symfoniska
dikten à la Liszt. Styrbjörn starke hör till våra
bästa ballader och tecknar djärft och friskt
det obändiga vikingalynnet, Ur Valdemarsagan
är en orkestermålning af storvulen fantasi
och glänsande kolorit, Ur Gustaf Vasas saga
är en förträfflig ttflfällighetsmusik till
D. Fallströms tablåer (vid Gustaf-Vasajubileet
1896). Öfriga körverk, de flesta utgifna i
Leipzig, äro Vom pagen und der königstochter
(1872), Traumkönig und sein lieb, Das ährenfeld,
Vineta, Trollslottet, Botgörerskan, Requiescat
jämte flera smärre körer a cappella eller
med piano. Orkesterverk äro två Rapsodier,
Huldigungsmarsch, Fritiof, Vårbrytning,
En sommarsaga, Sten Sture (med melodram),
Dödens ö (1899), Svensk hyllningsmarsch
(1904), en Orkestersvit, Sphärenklänge och
Om hösten. Därtill komma Skogsrået, solosång
med orkester, flera häften visor och duetter
med piano, albumblad för piano, violinromans,
pianotrio, pianokvartett, I skymningen för
stråkorkester m. m., vidare ett välgjordt
Juloratorium (1905) och festkantaten Sverige
(1907). I allmänhet äro H :s tonsättningar
utmärkta mindre af originella idéer än af
dristig skaparlust, savoir faire och färgsaftig
klangverkan. H. invaldes 1884 i Mus. akad. Han
har utgifvit en del uppsatser under titel
Musikaliska kåserier (1894) samt skrifvit
musikkritiker i olika Stockholmstidningar.

A. L.*

Hallén, Kerstin Maria. Se Fjæstad.


Hallenberg, Jonas, häfdaforskare, f. 7
nov. 1748 i Hallaryds socken i Kronobergs län,
där hans fader, bonden Anders Eskilsson,
egde en liten hemmansdel, d. 30 okt. 1834
i Stockholm. Understödd af sin morbroder,
eloquentiæ lektorn vid Växjö gymnasium Anders
Hallenberg, genomgick han detta läroverk och
blef student 1771 i Uppsala, där han 1776 erhöll
filos. magistergraden och s. å. kallades till
docent i historia. Då E. M. Fant föredrogs
framför honom vid tillsättandet af professuren
i historia 1781, flyttade H. till Stockholm, där
han ingick såsom e. o. tjänsteman i Riksarkivet,
K. biblioteket och Svea hofrätt samt egnade sig åt
historiska forskningar, hvilkas första större
resultat var Nya allmänna historien från 16:de
seculi början (1782–85). Detta arbete föranledde
1784 hans kallande till rikshistoriograf med
ett årligt anslag af 300 rdr specie.
H. kunde därefter utan näringsbekymmer fortsätta sina
arkivforskningar och utgaf 1784 Handlingar
till Konung Gustaf II Adolphs historia, 1:a
samlingen. 1788 företog han en forskningsresa
till Köpenhamn. 1790–96 utkom H:s mest betydande
verk Svea rikes historia under konung Gustaf
Adolph den stores regering, ett arbete, som
genom sin grundliga forskning och sin enkla,
flärdfria stil intager ett af de främsta rummen
i Sveriges historiska litteratur. H. framstår i
detta arbete som en lärjunge till Lagerbring och
arftagare till dennes kritiska metod. Sanningen
är för honom historieskrifvarens främsta mål, och
han söker på hvarje punkt bevisa sina uppgifter
genom citat från källorna. Dock betraktar H. väl
mycket den historiska sanningen som liktydig med
en redogörelse för säkert konstaterade fakta. Han
afhåller sig gärna från resonemang om dessa
faktas betydelse, påpekar ingen utveckling i
det, som sker, och framhåller ej sammanhanget
mellan Sveriges historia och den allmänna, ehuru
hans skildring just berör den tid, som närmast
föregick svenska folkets mest betydande insats
i världshistorien. Han är därjämte väl bunden
af den kronologiska ramen för händelsernas
framställning och blandar stundom viktigt
och oviktigt om hvart annat. I allt detta
visar han sig som en 18:e årh:s man. Men
hans arbete står dock mycket högt som kritisk
forskningsprodukt och torde väl böra anses
som det yppersta på Sveriges nyare historia,
som 1700-talets svenska historieskrifning
åstadkommit. Till följd af den ringa uppmuntran
H:s samtida skänkte arbetet af bröt han detsamma
efter femte delens fullbordande. (Det sträcker
sig endast till 1626.) Han lade därefter
sina historiska forskningar å sido och egnade
sig; nästan uteslutande åt språkstudier och
numismatik. Hans språkforskningar omfattade icke
blott de grekiska, latinska, fornnordiska och
de allmännare kända lefvande språken, utan äfven
flera både äldre och nyare bland de orientaliska
och slaviska språken, ur hvilka han hämtade
bidrag till ett arbete "om det Sveogötiska
språkets ursprung". Den bibliska exegetiken
riktade han med tre värderika afh.: Dogmatis de
resurrectione corporum mortuorum origo (1798),
Historiska anmärkningar öfver Uppenbarelseboken
(1800) och Ljus öfver Bibeln eller de gamle
orientalers och judars hemliga lära för skriftens
inre och yttre mening (2:a uppl. 1875). Bland H:s
numismatiska arbeten märkes Historisk af
handling om mynt och warors wärde i Sverige under
konung Gustaf I:s regering (1798). Han egde
goda botaniska kunskaper (se Fries, "Linné",
II, 13). 1803 utnämndes H. till riksantikvarie
och garde des médailles samt sekreterare i
Vitt. hist. och ant.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>