- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
1147-1148

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hallstatt-tiden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

karakteriserar tiden i förhållande till andra perioder
är mindre bostäder och grafskick än de lösa
fornsakerna. I fråga om material, teknik och
stil afvika dessa rätt mycket från föregående tid
och delvis äfven från den efterföljande. Under
det att bronsens användning allt mera inskränkes
till smycken, uppträder här järnet som den
gängse nyttighetsmetallen. Kännedomen om järnet
kom säkerligen från s. ö., liksom äfven stilen
under den äldre Hallstatt-tiden mycket erinrar
om den geometriska tidens stil (se d. o.),
som samtidigt och något tidigare härskade
i Grekland. Under den yngre Hallstatt-tiden
gjorde sig den orientaliserande riktning,
som uppträdde i Grekland, gällande äfven i
Mellan-Europa. Belysande i detta hänseende
äro de s. k. situlorna af brons (fig. 11), ett
slags nedåt af smalnande kärl, prydda rundtorn i
zoner med människo- och djurfigurer i relief,
som starkt erinra om grekisk konst under
flera förhistoriska perioder. Hvad tekniken
beträffar, står visserligen bronsgjutningen
på sin höjdpunkt, men därtill kommer nu, att
bronssmidet når en hög grad af fulländning,
hvarom särskildt kärlen och de långa, uthamrade
bältena bära vittne. Karakteristiskt är äfven
järnets prydande med bronsbleck. Det ofta
öfverlastade i smyckenas gestaltning tyder på
en barbarisk smak. Guldet är inom det egentliga
hallstattska kulturområdet rätt sällsynt, och
silfver förekommer knappast. Bly är särskildt
i Kärnten ej så ovanligt i rent tillstånd som
material för ornament och små figurer. Tennet
förekommer hufvudsakligen blandadt med koppar
i bronsen. Rent tenn är mycket sällsynt (i
Södermanland är ett sådant fynd gjordt från
denna tid jämte andra saker, som tydligen
influerats från Hallstatt-kulturen). Järnets
uppträdande karakteriserar denna tid som
den äldsta järnåldern. I början är det mycket
sällsynt och dyrbarare än bronsen samt användes
som lyxmetall. Småningom byta emellertid de
båda metallerna roller, och bronsen blir
smyckemetall. Sannolikt är det ej blotta
kännedomen om järnet, som bragt detta i allmänt
bruk, utan en stigande folkmängd och därigenom
ökade svårigheter att få tillräckligt med
bronsmetall ha tvingat människorna i Alptrakterna
och annorstädes att uppsöka järnet och bearbeta
det.

Hallstatt-kulturen kan i stort sedt sägas
ha omfattat tiden från 10:e till det 5:e
årh. f. Kr. och är väl något tidigare i s. och
ö. än i n. och v.

Om också Hallstatt-kulturen kan sägas vara
särskildt karakteristisk för Mellan-Europa, bör
det likväl anmärkas, att den samtida kulturen i
Italien och på Balkanhalfön är nära besläktad
med densamma. I kronologiskt afseende är den
italienska järnåldern väl känd, särskildt genom
O. Montelius’ arbeten. I mellersta Italien
begynner järnåldern omkr. 1100 f. Kr. och den
historiska tiden omkr. 500 år f. Kr. Tiden
1100–900 har fått namnet "protoetruskisk
järnålder", århundradena 900–500 räknas som
"etruskisk järnålder". I Nord-Italien kan man
urskilja åtminstone 3 lokala järnåldersgrupper,
en västlig, bekant särskildt från graffältet vid
Golasecca, en nordöstlig, känd genom graffältet
vid Este och besläktad med samtida kultur på
andra sidan Adriatiska hafvet, samt en sydöstlig,
koncentrerad kring Bologna. Utanför denna stad
ha upptäckts stora graffält, uppkallade efter
egarna. Från tiden omkr. 1100–950 härstammar
graffältet Benacci 1, från 950–750 Benacci 2,
från
750–550 Arnoaldi-fältet, hvartill kommer graffältet
vid Certosa omkr. 550–400.

I Illyrien, nordvästra delen af Balkanhalfön,
märkas de berömda graffalten vid Glasinac (se
d. o.), Sanskimost, Jezerine och Prozor. Under
det Hallstatt-tidens äldsta grafvar i regel
utgöras af de från bronsåldern ärfda
brandgrafvarna och jordandet af liken uppträder först
senare, råder på det illyriska området ett
motsatt förhållande.

I Mellan-Europa kan man urskilja åtminstone
fyra stora lokala grupper. Närmast släkt
med de nyss omtalade sydliga områdena är ett
sydöstligt alpområde, omfattande kustlandet vid
Adriatiska hafvet, Krain, södra Kärnten och
södra Steiermark. En mellersta östlig grupp
omfattar norra Kärnten och norra Steiermark,
Nedre och Öfre Österrike, västra Ungern samt
södra delarna af Böhmen och Mähren. En grupp i
n. ö. sträcker sig öfver Öfre Pfalz, Böhmens och
Mährens norra delar samt Schlesien och Posen. Den
västliga gruppen, som nog kan ytterligare
uppdelas, omfattar södra och västra Tyskland,
norra Schweiz och östra Frankrike. Bekanta
graffält inom den sydöstliga gruppen ligga
vid S:t Kanzian och S:ta Lucia i Kustlandet
och S:t Mikael i Krain. Åtskilliga former
(svärden, de halfmånformiga knifvarna och
fibulorna) öfverensstämma med italienska och
nordbalkanska. Från den mellersta östliga gruppen
märkas graffälten vid Hallstatt, vid Dálja i
Slavonien, Maria-Rast a. d. Drau, Stillfried
a. d. March och de sena graffynden från Kuffarn
i Nedre Österrike.

Den nordöstliga gruppen utmärkes framför allt
genom sin egendomliga keramik af "Lausitz-typ",
ofta målade lerkärl af egendomliga former, skålar
med stora öron, urnor med bröstvårtliknande
utskott, djurliknande lerkärl, lerskramlor,
bägare med genombrutna väggar, fyrkantiga fat
o. s. v. Bland spännena märkas "harpliknande"
fibulor. Kända graffält från detta område ligga
vid Platenitz i Böhmen, Göllschau i Schlesien,
Nadziejewo i Posen. Synnerligen vacker målad
keramik förekommer i det mellersta östliga
och i det västliga området, särskildt i
Bajern och Baden, t. ex. vid Buchheim. Inom
den västliga gruppen märkes en mängd stora
grafhögar i södra och västra Tyskland. Af stort
intresse är grafhögsfältet vid Avezac-Prat
i Pyrenéerna med en rikhaltig keramik, fibulor
af järn, belagda med brons, samt järnvapen af
yngsta Hallstatt-typ. Den där representerade
Hallstatt-kulturen uppträder äfven på Pyreneiska
halfön. Under Hallstatt-tiden begrofs den döde
dels under flat mark, dels i stora högar. Det
förra sättet är mera vanligt österut,
men äfven där förekomma de på det västliga
området synnerligen allmänna högarna, österut
sträcker sig Hallstatt-kulturen till Kaukasus,
där graffältet vid Koban lämnat värdefulla
fynd från öfvergångstiden mellan brons- och
järnåldern. Äfven i Nord-Tyskland och i Norden
spåras inflytelser från Hallstatt-kulturen,
i början mera i fråga om stil och teknik än
beträffande materialet. Järnet, som här mycket
tidigt dyker upp (se Järnåldern), blir först
i 6:e årh. f. Kr. mera vanligt, så att man kan
tala om en järnålder. Den äldre järnålderns
karakteristiska grafskick i Nord-Tyskland är
förbränning och begrafning i urnor, samlade till
stora graffält under flat mark. I Västpreussen
förekomma vid järnålderns början små stenkistor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0618.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free