Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1151-1152 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hallström, Per August Leonard

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

många och vidsträckta resor, vistades 1902-03
i Florens; sedan hösten 1906 är han bosatt i
Saltsjö-Storängen utanför Stockholm. H. var ett
år vice ordf. i Sveriges författarförening och
är sekreterare i nämnden för Albert Bonniers
stipendiefond, vardt 1905 led. af Göteborgs vet.-
och vitt.-samhälle samt invaldes 1908 i Svenska
akademien, där han s. å. tog sitt inträde med
ett tal öfver K. E. Nyblom. Af de för 1908-10
af riksdagen anvisade författaranslagen har
K. M:t tilldelat H. 2,000 kr. årligen.


H. debuterade 1891 med en diktsamling,
Lyrik och fantasier, som uppenbarade en rik
fantasi och ett romantiskt lärdt
motivval. I likhet med de samtidiga debutarbetena
af Fröding och Selma Lagerlöf samt Levertins
"Legender och visor" innebar H:s bok en af
gjord motsats mot 1880-talets naturalism,
men i olikhet med dessa visade den hän på ett
öfvervägande engelskt inflytande. Bland H :s
dikter frapperade särskildt de berättande
och satiriska. Novellsamlingen Vilsna
fåglar (1894; ty. öfv. 1897 och 1904), i
hvilken H. första gången använde den form,
den kortare berättelsens, som alltjämt sedan
varit hans förnämsta uttrycksmedel, väckte
uppmärksamhet genom sin psykologiska skarpblick
och stämningens intensitet; de där behandlade
ämnena voro nästan alla hämtade från nutidens
Sverige och Förenta staterna. De berättelser,
som samlades i Purpur (1895; 2:a uppl. 1908),
tillhörde däremot samtliga sagans och äldre
historiska tider; ironi och satir hade här
lämnat rum för exotisk färgprakt, patos
och artistisk glans (medeltidsnovellen
"Falken", den dialogiserade "Miraklet", på
vers). Berättelsen En gammal historia (1895;
4:e uppl. 1908; öfv. till da. 1896, till
ty. 1903), som är förlagd till en småstad i
1820-talets Sverige, vardt genast mycket populär
genom det veka vemodet i teckningen af de båda
älskande. Briljantsmycket och andra berättelser
(1896; 5:e uppl. 1908; öfv. till no. 1896,
till fi. 1903) visade ånyo H :s mångsidighet
och djup i människoskildringen (titelnovellen,
norrlandshistorien "I blå skogen"). Våren. En
roman från 1890-talet (1898; ty. öfv. 1901)
behandlar motivet om konstnärens slitning mellan
konstens och lifvets kraf. Reseboken (1898; 2:a
uppl. 1908; ty. öfv. 1902) innehåller mestadels
ämnen från Södern, bl. a. den satiriska "Don
Juans rubiner", den gripande emigranthistorien
"Vinden från land" och den lyriska "Florentinsk
aftondröm". Sagodramat Grefven af Antwerpen
(1899; 2:a uppl. 1905; uppf. s. å.) på blankvers
förnyade ett motiv ur bretonska sagokretsen,
medan den dystra tragedien Bianca Capello (1900;
uppf. 1901) behandlade ett historiskt ämne
från renässansen. Novellsamlingen Thanatos
(s. å.; 3:e uppl. 1907; ty. öfv. 1904)
sysslar uteslutande med dödsmotiv i såväl
nutidsbom historiska scenerier och är ett af
H :s främsta yerk genom framställningens adel
och
själsskildringens subtila skönhet ("Lejonet", "Melchior",
"En tragisk idyll"). En veneziansk komedi
(1901; uppf. med stor framgång 1904) är ett
muntert lustspel med från Bandello hämtad
uppränning, i stilen besläktad med Shaksperes
komedier. Italienska bref (1901) samlade ett
urval af hans distingerade reseskildringar
från Italien. Döda fallet (1902; öfv. till
da. s. å., till holl. 1904, till ty. 1905), hvari
H. skildrar natur och människor från Norrland,
är anknuten till det historiska förloppet vid
Ragundasjöns utgräfning 1796. Berättelser
(1902) och den till sin handling obetydliga,
men psykologiskt fördjupade samtidshistorien
Gustaf Sparfverts roman (1903; fi. öfv. 1904)
följdes 1904 af diktsamlingen Skogslandet,
rik på folkloristiska motiv och i en följd
af stämningsbilder skildrande Sverige som
vårens och ungdomens land. Den storstilade och
upphöjda novellsamlingen De fyra elementerna
(2 uppl. 1906), af hvars innehåll "Det stumma",
"Källorna", "Minia" och "Laodamia" beteckna
H :s höjdpunkt, och den humoristiska lilla
stockholmsskildringen En skälmroman (s. å.;
da. öfv. s. å.) äro H:s senaste prosaverk. 1908
utgaf han dels ett hälft farsartadt lustspel,
Erotikon (3:e uppl. s. å.), som är en litterär
tendensdikt, riktad mot en del moderna afarter
af "erotisk" litteratur och teori, dels Två
legenddramer ("Alkestis", på blankvers, och
"Ahasverus"; 2:a uppl. 1909), hvilka i stilen
mera närma sig en klassisk ton och tillhöra det
sublima dramat.

I det släktled, som H. tillhör, representerar
han framför allt det psykologiska intresset och
novellistiken, hvilken af honom höjts till en i
Sverige förut okänd konstnärlighet. Han har en
outtröttlig, i alla tider och länder hemmastadd
fantasi, som med lika stor illusionsförmåga
återger scener från medeltidens Syd-Europa,
den klassiska mytens tidsålder och de senast
flydda århundradenas Sverige som från nutida
lifsförhållanden. Virtuos i sin ordkonst, har
H. med fin stämningsverkan och en obegränsad
skiftningsförmåga återgett landskapens måleriska
element och intimt analyserat deras verkan på
våra sinnen. Hans människoskildring är liksom
hans landskapskonst öfvervägande analytisk. Det
är icke omedelbart gripna figurer, elementärt
enkla, yttre historier, som fängsla honom,
utan han framställer nästan alltid skarpsinnigt
genomtänkta, medkänsligt bedömda naturer,
hvilka han bringar oss personligt nära genom sin
utsökta, nyanserade stil, hvars originella,
känsliga vändningar gripa och fasthålla
själstillstånd och utvecklingsförlopp, som
dikten i sin tvungna förenkling annars sällan
lyckas få med. Ett allomfattande medlidande med
och ett rikt förstående af människor och deras
öden prägla i ständigt högre grad hans verk; i
hans diktnings talrika figurgalleri fäster man
sig därför särskildt vid tillvarons många
styfbarn. På bottnen af hans skildringar hvilar
oftast en resignerad, vemodig uppfattning af
tillvaron, men hans konst sträcker sig från
burleska till hemskt tragiska ämnen, från
visionärt drömmeri till enkel realism och hvass
parodi (Åkerström och Nicolett i "Ord och bild",
1905). Också skiftar hans stil i den rikaste
fasettering, från lysande, bjärt kolorit till
förandligad, diskret harmoni, aldrig plastisk,
alltid målerisk. Den har redan haft stort
inflytande på vår prosakonst, dels genom sina
koloristiska egenskaper, dels genom sin i släkt
med talspråkets häftiga språng och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>