Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hallucination - Hallue
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tydlighet. I allmänhet ha de mera karaktär af
bilder, som skymta för den sjuke, liknande taflor
och afbildningar med eller utan färg. Ibland
äro dock visionerna mera plastiska, men i sina
konturer sväfvande och obestämda, teende sig som
dunkla skepnader, hvilka hastigt försvinna. Till
och med i sådana fall, där bilderna äro rätt
tydliga, bibehålla synhallucinationerna en
subjektiv prägel, så att den sjuke tyckes känna,
att de äro produkter af hans egen fantasi, och
han synes därför relativt föga påverkad äfven af
synvillor, hvilka ha en i och för sig skrämmande
karaktär, t. ex. stora djurskepnader. -
Synhallucinationerna äro karakteristiska för
alkoholintoxikationen (t. ex. delirium tremens)
och kunna i allmänhet sägas vara vanliga i sådana
tillstånd, som bero på en förgiftning eller en
infektion (infektionsdelirier i tyfus, koppor
o. s. v.). I dylika ofta mycket omtöcknade
tillstånd förekomma hallucinationer från flera
sinnen på en gång; den sjuke befinner sig i ett
dunkelt drömtillstånd och genomlefver därunder
en rad overkliga, men icke dess mindre lifliga
scenerier, enär hans olika sinnescentra på grund
af den sjukliga retningen äro hallucinatoriskt
verksamma. Äfven under andra sjukliga tillstånd
förekomma hallucinationer samtidigt för flera
sinnen. En förryckt person tycker sig t. ex. höra
sina förmenta fiender tala om anslag mot hans
lif och tror sig samtidigt känna, att maten är
förgiftad, att osunda ångor insläppas i hans rum,
att hans hud påverkas af elektriska strömmar
(hallucinationer för smak, lukt och känsel).
Den mest anmärkningsvärda formen af de
sammansatta (differentierade) hallucinationerna
är den s. k. verbala (af verbum, ord). De verbala
hallucinationerna äro af lika många slag som
antalet af de ordformer, i hvilka begreppen kunna
klädas. Dessa äro som bekant följande: Det med
hörseln uppfattade ordet (auditiva ordbilder),
det uttalade ordet (motoriska ordbilder),
det lästa ordet (visuella ordbilder) och det
skrifna ordet (grafiska ordbilder). Verbala
hallucinationer kunna därför vara: auditiva,
motoriska och visuella. (De grafiska äro en
blandform af motoriska och taktila.) Redan
under normala förhållanden spela sinnesbilder
en viktig roll vid tänkandet. En del människor
erfar sålunda en viss medverkan af de visuella
eller akustiska centra vid föreställningarnas
utformning, liksom mången i detta afseende är
motorisk. Tankarna äro sålunda än svagt hörda
eller svagt sedda, än svagt talade. De flesta
människor äro sannolikt samtidigt auditiva och
motoriska. - Med dessa förhållanden sammanhänger
dispositionen för den ena eller andra formen af
verbala hallucinationer. De auditiva verbala
hallucinationerna, de s. k. "rösterna",
äro de vanligaste och viktigaste af alla
hallucinationer. Äfven de motoriska verbala
hallucinationerna förekomma rätt ofta. Den
sjuke tycker sig då förnimma en främmande röst,
som talar i hans mun eller annorstädes i hans
kropp. Dylika hallucinationer, som otvifvelaktigt
bero på en retning i de motoriska talcentra, äro
rätt vanliga i sammanhang med föreställningar
om besatthet (demonomani). Äfven motoriska
hallucinationer af annat slag förekomma i dessa
tillstånd, hvarvid den sjuke tycker sig stå under
ett främmande inflytande, känner sina lemmar
röra sig mot hans vilja m. m. Ett exempel på
visuella verbala hallucinationer ger den i gamla
testamentet förekommande berättelsen om
Belsassars gästabud, hvarvid, som bekant,
ett varnande ord i eldskrift syntes
på väggen. Motsvarigheter till denna
tilldragelse upplefvas en och annan gång af
de sinnessjuke. De grafiska hallucinationerna
förekomma vanligen stegrade till verkliga
impulser. Mediernas spontana skrift är en dylik
verbal impuls. Den svagare känslan af att handen
skrifver vissa ord, då den i själfva verket
är stilla, utgör innebörden a i den verbala
grafiska hallucinationen.
I äldre tider ansåg man, att hallucinationerna
berodde på en retning inom de perifera
sinnesorganen. Man insåg dock snart, att
ett dylikt antagande blott kunde förklara
uppkomsten af den mest elementära formen af
sinnesvillor. Den framstående tyske psykiatern
Meynert förlade hallucinationernas mekanism
till de s. k. subcortikala ganglierna eller
m. a. o. till de stora nervcentra, som ligga
under hjärnbarken i den s. k. hjärnstammen. Här
vore, menade Meynert, centrum för varseblifningen
liksom ock centrum för hallucinationerna. Meynert
ansåg, att mellan hjärnbarken, hvilken
vore sätet för det egentliga tänkandet, och
de s. k. subcortikala ganglierna egde ett
kompensatoriskt förhållande rum. Hjärnbarkens
verksamhet utöfvade ett hämmande inflytande på
de subcortikala ganglierna, men när hjärnbarken
befunne sig i hvila - under sömnen - eller
när dess verksamhet vore störd af sjukdom,
bortfölle dess hämmande inflytande och en stegrad
verksamhet uppstode i varseblifningens centrum
i form af drömmar och hallucinationer.
Numera förlägger man i allmänhet äfven
centrum för varseblifningen (d. v. s. för
sinnesintrycken) till hjärnbarken, och
många psykologer mena, att samma delar af
hjärnbarken, som förmedla tänkandet, förmedla
äfven varseblifningen. Det är blott olikheten i
den neuro-kemiska verksamheten, som betingar
i det ena fallet föreställningar, i det andra
fallet varseblifningar.
Utgående från detta antagande har den
amerikanske psykologen W. James angifvit följande
hypotes för uppkomsten af hallucinationer. Under
normala förhållanden fordras en nervström
utgående från de perifera sinnesorganen till
hjärnan för att där i de psykiska nervcellerna
åstadkomma den maximala tensionsladdning,
som slutligen så att säga exploderar i
en varseblifning. De associationsbanor,
som förmedla tänkandet, kunna däremot under
vanliga förhållanden icke åstadkomma en dylik
maximal spänning inom nervcellerna, emedan
afförande associationsbanor draga försorg
om, att tensionen icke stiger ofvan det mått,
som kräfves för tänkandet. Skulle däremot dessa
afförande associationsbanor genom en af spärrning
(dissociation) - en sådan, hvilken normalt eger
rum i sömnen, utmärker otvifvelaktigt en mängd
patologiska tillstånd - vara otillgängliga,
växer spänningen inom nervcellerna ända därhän,
att samma explosiva effekt åstadkommes, som
eljest utlöses blott genom de från periferien
kommande strömmar, som leda sinnesintrycken
till hjärnan. Det är då hallucinationerna
uppträda. Denna dissociationshypotes har stöd af
de erfarenheter vi ega om sömnen, då tankarna
som bekant uppnå en hallucinatorisk liflighet;
vi tro oss då varseblifva saker och händelser,
som vi i själfva verket blott tänka (se Dröm).
G-s.
Hallue [ally], en å, hvilken utflyter
i floden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
