Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Halsbandsprocessen - Halsbränna - Halsbury, Hardinge Stanley Giffard, earl of - Halsduk - Halsdäfvert - Halsfistel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smycket, lät grefvinnan La Mötte genom
sin man sälja de dyrbaraste juvelerna i
London och realiserade de öfriga genom
andra förtrogna, allt för att få medel
till sitt slösaktiga lefnadssätt. Kort
efter första betalningsterminens utgång
(aug. s. å.) upptäcktes sveket, därigenom att
juveleraren Böhmer vågade en påminnelse hos
drottningens kammarfru, madame Campan. Rohan
insåg för sent sitt misstag, och i första
hettan förmådde den förolämpade drottningen
sin gemål att på ett uppseendeväckande sätt
låta arrestera kardinalen (15 aug.). Grefve
La Motte undkom till England, men öfriga
deltagare i sveket häktades jämte kardinalens
förtrogne, den ryktbare äfventyraren Cagliostro,
hvilken grefvinnan La Motte sökte utpeka som
bedrägeriets upphofsman. Målet öfverlämnades
till Parisparlamentet, som efter en långvarig
rättegång, hvarunder politiska hänsyn och
familjen Rohans inflytande mycket spelade in,
genom sitt utslag af 31 maj 1786 fullständigt
frikände Rohan och Cagliostro, men dömde den
frånvarande grefve La Motte till lifstidsarbete
på galärerna, grefvinnan till schavottering,
brännmärkning som tjuf och lifstids fängelse
i La Salpétriëre samt Villette till ständig
landsflykt. Oliva slapp undan med en lätt
skrapa. De anklagades advokater publicerade under
rättegången sina inlagor, hvilka vunno stor
spridning bland den skandallystna allmänheten
liksom äfven de memoarer flera i saken invecklade
personer, särskildt grefvinnan La Motte, som 1787
undkom till England, sedermera utgåfvo. På så
sätt och genom muntligt skvaller inrotade sig i
vida kretsar den ännu af åtskilliga författare
hysta uppfattningen, att Marie-Antoinette
genom en kärleksaffär med Rohan skulle ha
sökt komma åt halsbandet, ett förtal, som
grundligare studium af handlingarna i målet
numera torde ha fullständigt vederlagt. -
Halsbandsprocessen har gifvit upphof till en
ytterligt omfångsrik litteratur. Däribland märkes
Campardon, "Marie-Antoinette et le procës du
collier" (1863) och framför allt Funck-Brentano,
"L’affaire du collier" (1901, 5:e uppl. 1903). En
häftig kritik särskildt af Campardons arbete
utgör S. A. Hedins "Halsbandsäfventyret,
granskning af den gängse sägen"
(1890). Goethe har behandlat halsbandsaffären
i sitt lustspel "Gross-cophta" (1791).
v.s-g.
Halsbränna, med., den brännande känsla, som
vid magsyra uppstår i halsen. Se Magsjukdomar.
F. B.*
Halsbury [héi’låberi], Hardinge Stanley Giffard,
earl of. Se Giffard.
Halsduk är som gagnplagg af okänd ålder; den
framträdde som modesak hos männen (cravate)
under senare hälften af 1600-talet i samband
med allongeperukens segertåg och utgjordes
då af ett stycke hvitt linne med spetsprydda
ändar, hvilka föllo ned öfver bröstet. Till
sina hufvuddrag bibehöll sig denna form äfven
under 1700-talet, men de spetsprydda nedfallande
snibbarna ersattes ungefär samtidigt med hårpung-
och stångpiskmodets spridning af det s. k.
kråset. Jämte hvita halsdukar användes under
förra delen af århundradet äfven sådana af svart
siden. (Till militäruniformen hörde redan under
Karl XII :s tid en halsduk af svart kräpp; se
t. ex. fig. till art. Drabant, den mellersta
till häst; jfr Halsskydd). På 1780-talet
tilltog halsduken i storlek. Den var af hvitt
tyg och
vanligen fyrkantig, men veks ihop till en bred
remsa, som knöts i nacken. Sedermera begynte
man vira den tvä gånger om halsen och knyta
den under hakan. Under 1790-talet antog den
sådana dimensioner, att hela hakan begrofs
i dess veck. Under början af 1800-talet
blef halsduken i samband med stärkkragarnas
införande åter lägre. Färgen växlade, och
man nedlade stor omsorg på själfva knuten,
hvilken formades på åtskilliga sätt, hvari man
t. o. m. inlade en särskild betydelse. Den
s. k. spännhalsduken, en styf, efter halsen
svängd bindel, som spändes samman baktill
och stundom var försedd med en framtill
fastsydd rosett, kom i bruk under 1830-talet
(jfr t. ex. porträtten af Guizot och Hallam i
art. om dem), men knappt ett årtionde senare
voro de fyrkantiga, sammanvikta halsdukarna åter
moderna, tills de på 1850-talet efterträddes
af de bandlikt smala, vanligen svarta, i rosett
knutna halsdukar, som fått benämningen slips. På
1870-talet blefvo halsdukarna bredare, och på
1880-talet antog hvardagshalsduken framtill
en bricklik form och täckte hela skjortbröstet
(jfr t. ex. porträttet af Albert Ehrensvärd i
art. om honom). Denna halsduk kallades vanligen
"heltäckare", på fackspråk plastron. Sedermera
ha dels långhalsdukar, dels halsdukar med sydd
rosett varit i bruk, tills man under senare
tid alltmer återgått till bruket att själf
knyta halsduken. För högtidshalsduken har
alltid den hvita färgen varit utmärkande. -
Kvinnohalsduken (fichu) vann under 1700-talet
spridning hos alla samhällsklasser. Den var
ofta af fint linne eller tyll och broderad
(jfr Dräkt, sp. 939). Fischyn undanträngdes
betydligt genom långschalens införande. På 1860-
och 1870-talen, då kvinnorna började använda
stärkkragar, blefvo kulörta, ofta med fransar och
spetsar prydda halsdukar moderna, och när senare
kragarna antogo liknande former som männens,
upptogos ock manshalsdukarna i kvinnodräkten. -
De svenska folkdräkterna ha i allmänhet upptagit
halsduken. Särskildt ha brokiga sidendukar
ingått i de kvinnliga allmogedräkterna, där
de spelat en så väsentlig roll, att deras namn
(halsduk, schalett), när bindmössorna utbyttes
mot hufvudkläden, t. o. m. öfvergingo till
dessa. Jfr Dräkt, pl. III, fig. 7, 10-13,
och sp. 941 samt Folkdräkt med planscher.
N. E. H.
Halsdäfvert, sjöv. Se Fockehalsdäfvert.
Halsfistel, med. På halsen förekomma
fistelgångar, såsom följder af föregående
och ofullständigt läkta bulnader, mycket
ofta, just emedan de organ, som mestadels
utgöra utgångspunkten för djupliggande och
svårbotliga inflammationer och suppurationer,
nämligen lymfkörtlarna, i sådan mängd finnas
tillstädes på halsen och af mångahanda, äfven
aflägsnare, orsaker svullna och blifva säte
för abscesser. Allmänt bekant är den roll, som
"skroflerna" därvid spela. Onekligen bero dessa
inflammationer ofta på skrofulösa anlag, men
lika säkert är ock, att en ifrån början ganska
oskyldig körtelsvulst, om den ej i tid på ett
eller annat sätt bringas bort, kan gifva upphof
till allt flera sådana och till sist framkalla
skrofler, ja verklig tuberkulos. Fistelgångarna
göra saken värre och ej bättre, hvarför
hvarje sådan åkomma är förtjänt af den största
uppmärksamhet och behöfver en långt allvarligare
och framför allt vida tidigare behandling, än som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
