Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1207-1208 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamelin, Ferdinand Alphonse - Hameln - Hamelsveld, Ysbrand van - Hamerik, A - Hamerling, Robert

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

viceamiral och 1854 amiral. 1849-53 var
han sjöprefekt (befälhafvande amiral) i
Toulon samt blef sistnämnda år chef för
Medelhafsflottan och expeditionen till
Svarta hafvet under Krimkriget. I maj
1854 bombarderade han Odessa och ledde i
sept. s. å. de franska truppernas landstigning
på Krim. 1855-60 var han sjöminister.
L. H.*

Hameln, kretsstad i preussiska
reg.-omr. Hannover, vid Hamels inflöde
i Weser. 20,736 inv. (1905). Staden är
omgifven af gamla murar och eger många hus från
medeltiden med rikt prydda gaflar, hvilket ger
den ett ålderdomligt utseende. Tillverkning
af ylle- och bomullsvaror, maskiner, papper,
läder, kemikalier, tobaksvaror m. m. samt
laxfiske. H. har gymnasium, realprogymnasium samt
flera tekniska skolor. - H., fordom Hameloa,
Hamelowe, var stad redan i 11:e årh. Den var
därjämte medlem af hanseförbundet. 15 mars 1633
började H. belägras af svenskarna under hertig
Georg af Lüneburg och Knyphausen och intogs 12
juli s. å. Under belägringen vann belägringskåren
en seger öfver de kejserlige vid Oldendorf. 1757
eröfrade fransmännen H. efter slaget vid
Hastenbeck; och 1806, sedan staden gifvit sig
åt fransmännen, raserades dess befästningar. Vid
H. är fäst sagan om råttfångaren i H. I juni 1284
(1259) skall i staden ha uppträdt en pipare,
hvilken mot en viss summa lofvade att drifva
alla dess råttor i Weser. Detta lyckades
honom äfven genom hans musik, men den utfästa
betalningen erhöll han icke. Då lockade han
nästa söndag (26 juni) under gudstjänsten med
sin pipa alla stadens barn in i det närbelägna
Koppenberg, som öppnade sig. Endast två barn hade
försenat sig, så att berget var stängdt, när
de anlände dit. Något senare uppträdde piparen
med barnen i Siebenbürgen och grundlade med dem
den sachsiska kolonien därstädes. Möjligen har
en missförstådd glasmålning i en af H:s kyrkor
eller en misstolkad inskrift på Koppenberg gifvit
upphof till sagan, som poetiskt behandlats af
flera författare (bl. a. Browning), af Nessler
som opera. Jfr Meinardus, "Der historische
kern der hamelerrattenfängersage" (1882).
J. F. N. L. W:son M.

Hamelsveld [-felt], Ysbrand van, nederländsk
reformert teolog och kyrkohistoriker, f. 1743
i Utrecht, d. 1812, blef teol. doktor 1765
samt teol. professor och predikant i Utrecht
1784. Vid oroligheterna 1787 måste han lämna
båda dessa platser, emedan han tillhörde
patrioternas parti. Då sedermera detta parti
kom till makten, vann H. politiskt inflytande,
men drog sig efter statshvälfningen 1798
tillbaka från politiken. Som teolog tillhörde
H. den gamla nederländska ortodoxien och var en
mycket produktiv författare. Mest bekant blef
han genom sin holländska bibelöversättning
och sin apologi för bibeln. Han författade
bl. a. Aardrijkskunde des bijbels (Biblisk
geografi, 1790-93), De zedelijke toestand der
nederlandsche natie op het einde der agtiende
eeuw (Nederländska nationens sedliga tillstånd i
slutet af 18:e årh., 1791), Algemeene kerkelijke
geschiedenis (Allmän kyrkohistoria, 1799-1816),
det förnämsta af hans arbeten, Kort begrip der
algemeene geschiedenis (1802), och Geschiedenis
der joden (Judarnas historia, 1805). H:s
skrifter utmärkas genom grundliga källstudier,
omsorgsfull utarbetning och god framställning.
(Hj. H-t.)

Hamerik, A. Se Hammerich 3.



Hamerling, Robert, österrikisk skald
och filosof, f. 1830 i Kirchberg am Wald i
Nedre Österrike, d. 1889 i Graz, blef 1855
gymnasielärare i Trieste, fick 1866 för
sjuklighet afsked från denna befattning och
lefde sedan i Graz, uteslutande sysselsatt
med poetisk verksamhet. Hans lefnad
förbittrades af ett mycket svårt och långvarigt
underlifslidande. H. började som lyriker
med Sangesgruss vom sirande der Adria (1857),
hvilken liksom det lyriska eposet Venus im exil
(1858; 5:e uppl. 1889), diktsamlingen Sinnen
und minnen (1860; 7:e uppl. 1886), elegien
Schwanenlied der romantik (1862; 5:e uppl. 1889)
och den patriotiska kanzonen Germanenzug (1864;
5:e uppl. 1890) vann framgång och erkännande,
men först med det på femfotade jamber författade
eposet Ahasver in Rom (1866; 27:e uppl. 1902)
vardt han en stor ryktbarhet. Denna dikt
följdes af eposet Der könig von Sion (1869;
6:e uppl. 1903), H:s mest fulländade verk,
som på hexameter skildrar vederdöparnas tid,
Amor und Psyche (1882; 11:e uppl. 1894) och den
mot samtiden riktade satiren Homunculus (1888)
samt ett andra band dikter, Blätter im winde
(1887). H:s dramer, Danton und Robespierre
(1871; 4:e uppl. 1877), skämtet Teut (1872)
och lustspelet Lord Luzifer (1880) gjorde
ingen lycka. Den grekiska kärleksromanen
Aspasia (1876; 6:e uppl. 1907; sv. öfv. 1881)
och berättelsen Die waldsängerin (1880; 4:e
uppl. 1890), öfversättningar af Leopardis dikter
(1865) och annan italiensk poesi (1884), några
samlingar smärre skisser och studier (Prosa,
4 bd, 1882 och 1891) samt själf biografien
Stationen meiner lebenspilgerschaft (1889)
äro ytterligare att nämna. Postumt utgåfvos
Lehrjahre der liebe (1890), dagboksanteckningar,
och Letzte grüsse aus Stiftinghaus (1894). 1892
erhöll han ett minnesmärke i sin födelseort och
1900 ett i Graz. En folkupplaga af hans verk i
4 bd utkom s. å. (3:e uppl. 1907), Ungedruckte
briefe 1897-1901. - Om värdet af H:s diktning
är ännu strid; medan somliga frånkänna hans
sinnligt färglagda epik med dess stora temata
och filosofiska uppbyggnad all ursprunglighet
och äkta helhetslif, se andra åter i honom
en själfständig och mäktig, af höga idéer och
praktfull kolorit utmärkt poetisk skapare. Den
sköna och yppiga formen, som jämförts med
Makarts målningssätt, har däremot allmänt
erkänts; att H. i mycket är epigon och ej
egde skaldisk gestaltningskraft i jämnhöjd
med sin historiska kunskap och sin ideella
syftning, visar sig tydligt i hans dramer och
berättelser. Äfven som filosof har H. riktat den
tyska litteraturen, nämligen genom det omfattande
arbetet Die atomistik des willens (2 bd, 1891),
som han själf betecknar som "bidrag till kritik
af det moderna vetandet" och som innehåller ett
helt filosofiskt system, låt vara i delvis något
aforistisk form. Han framträder här

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>