Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hand - Hand - Handalfabet - Handarbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härtill sälla sig ytterligare två fåror, som
löpa i handens tvärriktning. Dessa fåror
ha förr spelat en viktig roll i kiromantien
(konsten att spå i händerna). De äro emellertid
betingade af anatomiska och utvecklingshistoriska
förhållanden. Fingrarnas (se d. o.) afgränsning
från mellanhanden är olika på handens båda
ytor. På ryggsidan nå mellanrummen mellan
fingrarna fram till närheten af mellanhanden. På
den andra sidan däremot täckas de öfre ändarna
af dem af en gemensam hudplatta, som utgår
från mellanhanden. De fem fingrarna äro olika
långa, och fyra af dem sträcka sig i armens
längdriktning, under det att tummen (lat. pollex)
betydligt afviker åt den yttre sidan. Tummen har
en i hög grad rörlig mellanhandsdel, hvarigenom
den kan ställas i opposition mot handens alla
öfriga fingrar och därigenom bildar liksom en
mothand. Af fingerlederna (falangerna] tummen
eger 2, de öfriga fingrarna 3 falanger, se 3
å fig.) äro de yttersta, de nagelbärande,
de kortaste. På dessa leders böjsidor
(volarsidor) har beröringssinnets ändorgan
nått en kulminerande utveckling. På handens
och fingrarnas volarsida och framför allt på
nagelledernas volara sida är huden försedd
med koncentriskt och hvirfvelformigt anordnade
lister, på hvilka svettkörtlar utmynna. Dessa
listers anordning är hos den enskilda individen
så karakteristisk och konstant, att man brukar
taga aftryck af dem i forensiskt syfte (se
Daktyloskopi).
Handlofven innehåller 2 tvärställda rader
småben (karpalben), 4 i hvarje rad, hvilka
sinsemellan äro fast, men dock rörligt
sammanbundna. Rörligheten är större mellan
de båda raderna än mellan dessas skilda
småben. Genom handleden förenas handen
med underarmen och kan härvid röras i två
hvarandra korsande riktningar: dorsalböjning
och volarböjning samt böjningar från sida till
sida. Mellanhandens långsträckta ben äro fem,
hvart och ett motsvarande ett finger. Tummens
mellanhandsben är i mycket rörlig förbindelse
med motsvarande handlofsben. De öfriga
fingrarnas mellanhandsben äro däremot fastare
sammanbundna med handlofsbenen. De muskler,
som röra handen och fingrarna, ha sitt ursprung
dels inom underarmens, dels inom handens eget
område. Handens rörelser gentemot underarmen samt
fingrarnas böjning och sträckning åstadkommas
genom sammandragningar af muskler, hvilka
hufvudsakligen tillhöra underarmen. Tummens
rörelser gentemot öfriga fingrar betingas
väsentligen af tumdynans muskler. (Genom tum-
och lillfingerdynornas närmande intill hvarandra
fördjupas flathanden skålformigt, Diogenes’
pokal.) Fingrarnas sidorörelser betingas af små
muskler, som tillhöra mellanhanden och delvis
ligga instuckna mellan mellanhandens ben. Det
är icke mindre än ett 40-tal muskler, som ha
handens skilda skelettdelar som angreppspunkter
för sin verksamhet. Men så är ju också handen
ett underbart instrument, icke allenast med
afseende på sin utomordentligt mångsidiga
användbarhet, utan äfven med hänsyn till den
precision och ackuratess, hvarmed de åsyftade
rörelserna kunna utföras. Påfallande är, att de
flesta människor äro högerhändta, d. v. s. att
de vid ett mera kompliceradt och fordrande
arbete med händerna företrädesvis eller mera
uteslutande betjäna sig af högra handen. Mycket
anmärkningsvärdt är härvid, att hos högerhändta
personer minnescentrum
för talets artikulation är förlagdt till
hjärnans vänstra hemisfär, under det att hos
vänsterhändta samma centrum förefinnes inom högra
hemisfären. Förklaringen till detta förhållande
torde vara att söka däri, att de olika slagen af
minnescentra inom hjärnbarken visserligen äro
bilaterala, d. v. s. uppträda på symmetriska
ställen inom båda storhjärnshalfvorna, så
minnescentra för synen, för hörseln, för lukten,
för muskelsinnet o. s. v., men att de enskilda
minnesbilderna äro förlagda blott till den
ena sidan. Så är muskelsinnets minnescentrum
förlagdt till symmetriska ställen inom båda
storhjärnshälfterna, men minnesbilderna
för den högra eller den vänstra handens
koordinerade rörelser och minnesbilderna för
de koordinerade dubbelsidiga muskelrörelser,
som betinga talet, tillhöra endast endera af de
båda storhjärnshemisfärerna. - De långa böjsenor,
hvilka fästa sig på fingerfalangernas volara
sida, äro inneslutna i hinnformiga skidor,
senskidor, hvilka uti mellanhanden delvis
öppna sig i en stor säck. Om genom en skada
på volarsidan af fingrarna infektionsämnen
(bakterier) inkomma i dessa skidor, kunna
mycket allvarliga variga inflammationer uppstå,
som, om de ej af läkare i tid behandlas,
kunna sprida sig vidare uppåt armen och genom
blodförgiftning t. o. m. leda till döden.
E. Hgn.
Hand, gammal svensk adelssläkt, hvars mest
bekante medlem var fältöfversten Knut
Håkansson H. till Attorp och Hagelsrum,
hvilken 1554 blef befallningsman öfver Östbo,
Västbo och Sunnerbo och 1564-65 innehade flera
viktiga befäl i kriget mot Danmark. Han ledde
i jan. 1564 ett härjningståg till Halland,
stred i juli mot Daniel Kantzau i Småland och
blef i sept. fältöfverste i Blekinge. 1565
tjänstgjorde H. först som "fältmarskalk"
(rytteribefälhafvare) i Småland och företog på
sommaren som fältöfverste ett infall i Halland,
där han (16 aug.) brände Falkenberg. Sedan den
öfriga svenska hären kommit dit ned, deltog H. i
eröfringen af Varberg (15 sept.) och anförde en
division fotfolk i det för svenskarna olyckliga
slaget vid Axtorna, där han stupade under
återtåget (20 okt. 1565). - En af hans söner,
Arvid Knutsson, upptog mödernenamnet Drake
och blef stamfader till adliga ätten Drake af
Hagelsruni (se Drake, sp. 822), en annan, Håkan
H., d. 1633 som landshöfding i Kronobergs län
och ståthållare på Kronobergs slott, var gift
med Erik XIV:s oäkta dotter Virginia. Dennes
son Erik H., 1625 introducerad på riddarhuset,
dog som öfverstelöjtnant 1632 i Ingolstadt af
de sår han erhållit vid stormningsförsöket mot
Alte Veste invid Nürnberg. Denna ättgren slöts på
svärdssidan af hans yngre broder, häradshöfding
Johan H. Om Knut Håkanssons krigsbedrifter och
släktförbindelser se Westling, "Det nordiska
sjuårskrigets historia" (i "Hist. bibl.",
1879-80), "Knut Håkansson (Hand). En af nordiska
sjuårskrigets fältöfverstar" (i "Ny ill. tidn.",
1899) och K. H. Karlsson, "Knut Håkansson
Hands och hans hustru Märta Arvidsdotter Drakes
släkt" (i "Personhist. tidskr.", III, 1901).
V. S-g.
Handalfabet. Se Åtbördsspråk.
Handarbete tages vanligen i betydelsen kvinnlig
hemslöjd (sömnad, stickning, virkning, knyppling,
spån- och bastarbete m. m.) och är i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
