Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handdocka - Handeck - Handel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkr. 35 kg. Arbetaren lyfter verktyget genom
att med hvardera handen fatta de båda handtagen
och låter det falla mot den förut i lösa sanden
nedsatta stenen. Med enmansdockan (se fig.),
som är den vanligaste, nedstötes en sten i
sänder. Redskap, hvarmed samtidigt flera
stenar kunna nedstötas, äro försedda med fyra
vinkelrätt från kroppen utstående armar och fyra
från hufvudet rätt uppstående, men något krökta
handtag. "Fyrmansdockorna" väga omkr. 90 kg.,
skötas af fyra man, som med högra handen i hvar
sin dockarm lyfta verktyget och med vänstra
handen i respektive hufvudhandtag styra
detsamma vid nedfallandet. O. F.
Handeck, vattenfall. Se Aar.
Handel, nationalek.,
i vidsträckt bemärkelse byte och försäljning
i allmänhet, i en mer inskränkt betydelse det
yrke eller den verksamhet, som består i att
köpa varor för att åter sälja dem. I den senare
betydelsen nyttjas ordet vanligen och med rätta
inom nationalekonomien. Arbetsfördelning (se
d. o.) och byte kunna alltså existera, utan att
handel i egentlig mening bedrifves, om nämligen
konsumenten direkt hos producenten köper sina
förnödenheter. Handel i egentlig mening uppkommer
därigenom, att mellan producenten och konsumenten
uppträder en mellanhand, som köper af den förre
och säljer till den senare. Handelns uppkomst som
själfständigt yrke innebär alltså å ena sidan en
ytterligare utveckling af arbetsfördelningen,
och härigenom förklaras dess fördelaktiga
verkningar i nationalekonomiskt afseende (se
Arbetsfördelning). Å andra sidan framkalla
handeln och dess utveckling i sin ordning en
ytterligare utsträckning af arbetsfördelningen,
i det den åstadkommer samfärdsel och varuutbyte
ej blott mellan ett och samma lands olika
delar, utan äfven mellan olika länder och
världsdelar. Därigenom förekommas till större
delen ej blott de skadliga verkningarna af
öfverflöd och brist, i det köpmannen köper i
de länder, som ha öfverflöd på en viss vara,
och säljer den i de länder, som lida brist
på densamma, utan det ena landets invånare
sättas i tillfälle att njuta af för det andra
egendomliga produkter. – Ehuru sålunda handeln
fyller en i nationalekonomiskt afseende viktig
uppgift, är dock ej denna synpunkt enligt
regeln bestämmande för köpmannens verksamhet,
utan denne ser vanligen i handeln blott en
källa till förvärf. Att han det oaktadt i
regel främjar det helas val är ett af de många
uttrycken af, att äfven inom näringslifvet
en viss grad af ändamålsenlighet råder. Man
får likväl häraf ej draga den slutsatsen, att
all handel, som medför vinst för köpmannen,
äfven är i nationalekonomiskt afseende gagnelig
eller gagnelig i proportion till denna vinsts
storlek. Ganska ofta är förhållandet motsatt
(t. ex. börsspekulationer, handel med starka
drycker, opium etc.). – Man skiljer mellan
grosshandel och minut- l. detaljhandel
alltefter storleken af den kvantitet, som hvarje
gång föryttras. Denna skillnad är alltså ej att
förblanda med handel i stor och liten skala;
i synnerhet i de större länderna framträder
alltmer en tendens att drifva äfven minuthandel
i stor skala (se Grosshandel). Vidare skiljer
man mellan handel för egen räkning, hvarvid
köpmannen själf står risken, och kommissionshandel
eller handel i eget namn, men för annans räkning
och risk; inrikes och utrikes handel, hvilken
senare delas i import- och exporthandel
(handel mellan hemlandet och utlandet) och
mellanhandel (som besörjer afsättningen af ett
främmande lands varor till ett annat främmande
land; mellanhandel, som blott föranleder varornas
genomgång genom hemlandet, hvars verksamhet
då är inskränkt till transport och spedition,
kallas transitohandel); aktiv och passiv handel,
alltefter som ett lands eller en orts import-
och exporthandel drifves med dess eget arbete
och kapital eller medelst utländskt sådant;
direkt och indirekt handel, alltefter som ett
land själft säljer till det land, som konsumerar
dess produkter eller begagnar ett annat land som
mellanhand, i det att det förra föryttrar sina
produkter till det senare, hvilket säljer dem
till det land, som konsumerar dem, o. s. v. –
Vid sidan af den egentliga varuhandeln spelar
numera penninghandeln, d. v. s. handeln med mynt,
ädla metaller, banksedlar, växlar, aktier och
andra värdepapper, en mycket viktig roll, ehuru
den i omfattning och betydelse ej kan mäta sig
med den förra. Af nationalekonomisk betydelse är
denna handel särskildt i två afseenden, i det den
dels i hög grad underlättar betalningarna vid det
internationella utbytet, hvilka hufvudsakligen
förmedlas genom växlar, dels förhjälper
emittenter af värdepapper (stater, kommuner,
aktieföretag) att af sätta dessa och därigenom
få sitt behof af kredit och penningar fylldt,
på samma gång den för allmänheten möjliggör att
placera sina besparingar i sådana räntebärande
värdepapper. Genom till börsspel urartande
agiotage kan dock handeln med värdepapper bli
nationalekonomiskt skadlig. – En tredje hufvudart
af handel, jämte handeln med varor i egentlig
mening och penninghandeln, bildar slutligen
handeln med fast egendom (jord, byggnader),
hvilken dock fått någon betydelse blott i större
moderna stadssamhällen, där den framkallas
af de monopolartade prisens rörelser. Från
nationalekonomisk synpunkt torde nyttan af
denna handel vara minst sagdt tvifvelaktig.
D. D.*
Handelns historia. I. Innanhafstiden. (Tiden
till upptäckten af Amerika och sjövägen till
Indien). 1. Den gammal-orientaliska perioden
(omkr. 4000–800 f. Kr.). Liksom det i våra dagar
icke finnes något folk, om än så lågt stående,
för hvilket varubyte är okändt, så har handel
eller byte förekommit så långt tillbaka i tiden,
som forskningen i människans historia nått. En
omfattande handel med angränsande områden
drefs af de urgamla kulturländerna kring Nilen
och Eufrat, af Egypten med Libyen, Syrien och
Arabien, af Eufratländerna å ena sidan med det på
eftersökta naturprodukter så rika Indien, å den
andra med Arabien, Syrien, Mindre Asien etc. Det
i norra Syrien boende chetafolket synes en tid
ha spelat en betydelsefull roll för samfärdseln
mellan de nämnda områdena. Handelsförbindelser
mellan Orientens gamla kulturländer och de
europeiska länderna vid östra Medelhafvet torde
också mycket tidigt ha förekommit, hvarvid Mindre
Asien, öarna i Egeiska hafvet och Kreta utgjort
de förmedlande länkarna. En urgammal viktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
