- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
1405-1406

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hansa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tyska orden understödda politik gick nu ut på
att i de nordiska länderna hindra uppkomsten
af politiska kombinationer, som kunde sätta
hansans politiska och ekonomiska öfvervikt i
nordöstra Europa på spel. I motsats därtill
genomdref Lybeck, understödt framför allt af de
vendiska städerna, en strängt defensiv politik,
som sökte i första rummet undvika krig och det
afbrott, som ett sådant för tillfället måste
vålla i den fredliga samfärdseln. Följden blef,
att hansan icke kunde hindra den för dess
intressen så farliga föreningen af Danmark
och Norge och erkände Margaretas son konung
Olof i Norge som konung i bägge länderna
samt återlämnade de skånska pantslotten, utan
att ens ha fått en fullt tillfredsställande
konfirmation af sina privilegier. Äfven i den
nu följande striden mellan konung Albrekt
af Mecklenburg och drottning Margareta om
Sveriges krona kunde hanseförbundet icke ena
sig om ett energiskt uppträdande, delvis äfven
af den orsaken, att de vendiska städerna mera
fruktade ett starkt Mecklenburg än ett enigt
Norden och icke insågo, att en monopolartad
ställning icke kunde i längden bibehållas utan
användning af politiska maktmedel. Hansans
vacklande hållning hade till följd, att äfven
efter Albrekts tillfångatagande vid Åsle 1389
kriget, hvars medelpunkt dåmera blef Stockholm,
icke afstannade, utan af Albrekts mecklenburgska
fränder fortsattes med den största energi. Detta
framkallade ett osäkerhetstillstånd på Östersjön,
som var mycket menligare för hansestädernas
intressen än äfven ett blodigt krig och betydligt
nedsatte deras anseende som en politisk faktor af
betydelse. Albrekts anhängare utrustade nämligen
kaparflottor dels för att förse Stockholm med
viktualier, hvarför dessa kapare fingo namnet
vitalianer, dels äfven för att hindra handeln med
de nordiska länderna. Förgäfves sökte hansan till
skydd mot vitalianernas öfvergrepp åberopa sin
ställning som neutrala. Vitalianerna behärskade
snart hela Östersjön, och hansan kunde intet
uträtta mot dem, då röfvarna fingo skydd hos
de mäktiga mecklenburgska hansestäderna Wismar
och Rostock, mot hvilka åter de andra vendiska
städerna icke gärna ville ingripa med skärpa. Det
förnedrande i denna situation tvang slutligen
hanseförbundet att ena sig om ett aktivt
ingripande i striden; men äfven då visade sig
svagheten af Lybecks politik. Städerna förmedlade
1395 freden vid Falsterbo, genom hvilken Albrekt
afsade sig sina anspråk på svenska kronan, så
att dåmera de tre nordiska rikena voro förenade
i drottning Margaretas hand, till stort men
för hansestädernas ställning. Den enda vinst
städerna uppnådde var, att Margareta ånyo och
fullständigt konfirmerade deras privilegier
och att de fingo fria händer att ingripa mot
sjöröfvaroväsendet. Detta hade god framgång;
1391 eröfrade Tyska orden Visby, hvilket hade
varit ett af vitalianernas hufvudkvarter, och
under de närmast följande åren blefvo sjöröfvarna
fullständigt fördrifna ur Östersjön. De drogo
sig till Nordsjön, men sjöröfveriet vann
dock där aldrig samma betydelse som under
1390-talet. Hansans anseende hade emellertid
fått en svår stöt, och det felaktiga i Lybecks
politik visade sig snart. Erik af Pommern började
snart trakassera städerna och kunde det dess
hellre, som till honom 1423 slöt sig äfven en
del hanseatiska städer, nämligen de holländska,
och från den tiden kunde man alltid i en strid
mot hansan påräkna ett stöd
inom den gamla hansan själf. Vid denna tid
började nämligen de olika städernas skilda
intressen göra sig alltmera gällande. De
holländska städerna ville icke underordna
sig Lybecks anspråk att vara stapelort för
Östersjöhandeln, utan seglade direkt till
Ryssland och Sverige, och de preussiska städerna
seglade likaledes direkt till England och
Nederländerna. Den uppblomstrande furstemakten
drog också allt trängre kretsar kring städernas
själfbestämningsrätt och dref dem en efter
annan ut ur förbundet, hvilket de i själfva
verket ofta nog hade upphört att tillhöra som
verksamma medlemmar, medan man ännu finner deras
namn representerade på hansedagen. De holländska
städerna blefvo indragna under den burgundiska
furstemakten, de preussiska kommo i beroende af
Polen, och de tyska uppstäderna hade omkr. 1500
till större delen råkat i ett så starkt beroende
af sina herrar (grefvar, hertigar, biskopar
etc.), att hanseförbundet knappast var något mera
än ett namn, om också en eller annan stad fortfor
att upptagas som medlem af detsamma. Vid samma
tid hade de stora upptäckterna gifvit handeln
en ny riktning, som med ens gaf länderna vid
Västerhafvet en öfvervägande betydelse för
varubytet och gjorde de vendiska städernas
bålda anspråk på monopol och stapelrätt alltmera
orimliga. Därtill kom, att de nordiska rikena
vid samma tid började samla sina krafter, så
att de ej längre behöfde fördraga det tyska
handelstvånget. I Ryssland gjorde Novgorods
införlifvande i det moskovitiska riket (1478)
ett hastigt slut på hanseaternas välde. Deras
kontor i Novgorod stängdes 1494. Dorpat,
hvilket redan förut förvärfvat närmaste vården
om kontoret i Novgorod och den ryska handeln,
samt sedermera Reval, blefvo nu stapelplatser för
den ryska handeln, hvilken dock aldrig mer kunde
uppnå sin forna blomstring. Omkr. 100 år senare
gick det dem på samma sätt i England. Hvad de
tre nordiska rikena angår, måste städerna redan
under konung Hans betala för sina privilegier
i Danmark (1512); och ehuru Gustaf Vasa måste
gifva dem en förödmjukande bekräftelse på
deras privilegier (1523), blef dock detta af
föga praktisk betydelse, då dessa privilegier
voro alltför orimliga för att kunna af ett
kraftigt uppblomstrande rike fördragas, och då
dessutom Lybeck kort därefter i grefvefejden
(1534-36) utkämpade den sista ärofulla striden
för sitt handelsvälde i Norden. Ännu en gång
uppträdde dock Lybeck som krigförande makt,
då det blandade sig in i Nordiska sjuårskriget
(1563-70), utan att därigenom kunna förändra
sakernas naturliga gång. Redan tidigt hemsökta
af inre strider mellan aristokratiska och
demokratiska element, af hvilka de förra egde
makten och hade den af hansan garanterad, och
de senare ständigt sträfvade att arbeta sig upp,
blefvo hansestäderna ännu ytterligare försvagade
genom reformationen, som till den politiska
splittringen lade äfven en religiös. Från
trettioåriga kriget (1618-48), då utländska
furstar inkallades att beskydda en mäktig
hansestad (Stralsund) och snart nog gjorde
sig till skiljedomare i striden, hade hansan
faktiskt upphört att finnas till, ehuru namnet
hansestäder allt framgent har bevarats af de
tre fria riksstäderna Lybeck, Hamburg och Bremen.

Högsta myndighet å förbundets vägnar utöfvades
af hansedagen, som i nödfall framtvingade
exekutionen af sina beslut genom tvångsåtgärder,
såsom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:34:34 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0755.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free