Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1451-1452 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hardenberg, Eiler - Hardenberg, Anna - Hardenberg, Albert Rizæus - Hardenberg, Karl August, furst von

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

länsman på Malmöhus, där prinsen uppehöll sig. Då
denne 1559 blef konung, blef H. rikshofmästare
och ledde apr.-okt. 1562 en beskickning till
Ryssland, men föll kort därefter i onåd,
afskedades 1565 och miste alla sina län.

2. Anna H., den föregåendes brorsdotter, var
1557-71 hofdam hos drottning Dorotea. Hon var
föremål för Fredrik II:s ungdomskärlek, och
för hennes skull ville konungen under många år
ej ingå något furstligt äktenskap, fastän Anna
H. själf motsatte sig hans plan. Först efter
konungens giftermål (hon måste inför hans svärmor
rent af återgifva honom hans trohetslöfte)
äktade hon själf
1573 sin gamle giljare Olof Krognos, men blef
änka s. å. och dog 1589 omkr. 50 år gammal.
Se Bricka, "Kong Frederik den andens
ungdomskærlighed" (1873) och H. F. Ewalds roman
"Anna Hardenberg" (1880, sv. uppl. 1882).
1 o. 2. E. Ebg.

Hardenberg, Albert Rizæus, tysk-nederländsk
teolog, f. 1510 i Hardenberg i Holland, d.
1574 i Emden, slöt sig afgjordt till den
lutherska reformationen under en vistelse
1543-44 i Wittenberg, där han särskildt
med Melanchthon knöt förtroligt vänskapsband.
1544 kallades han af kurfursten-ärkebiskopen
af Köln, Hermann af Wied, till biträde vid
införande af reformationen i dennes statsområden
och verkade från 1545 som pastor i Kempen
för detta syfte, men tvangs genom den
katolska reaktionsrörelsen att lämna sin plats.
1547 kallades han till predikant vid domkyrkan
i Bremen med skyldighet att tillika hålla
teologiska föreläsningar. Redan tidigt började
han dock misstänkas för af vikande meningar i
nattvardsfrågan. H., som var nära förbunden
med den reformerte Johannes Laski, hade från
början i denna punkt intagit en mellan den
reformerta och den lutherska åskådningen
medlande ställning. Det uppstod en häftig och
långvarig strid mellan H. och de öfrige prästerna
i Bremen. Efter allehanda olika skiften
slutade striden med, att H. entledigades från
sitt ämbete och förvisades från Bremen 1561.
Sedan han några år, sysselsatt med litterära
arbeten, uppehållit sig i klostret Rastede vid
Oldenburg, blef han 1565 pastor i Sengwarden
och 1567 i Emden, där den reformerta riktningen
under hans inflytande alltmera blef den
rådande. Jfr Spiegel, "D. A. R. H." (1869).
(E. Bg.)


.Hardenberg. 1. Karl August, furst von H.,
preussisk statsman, f. 31 maj 1750 i Essenroda
i Hannover, d. 26 nov. 1822 i Genua, trädde
1770 i hannoversk tjänst och befordrades till
geheimekammarråd, men begaf sig sedermera
till Braunschweig, där han i maj 1782
utnämndes till president i klosterrådet och
verkligt geheimeråd. 1791 blef han preussisk
kabinettsminister och öfvertog 1792 förvaltningen
af de båda till Preussen afträdda furstendömena
Anspach och Baireuth. Från febr. 1795 ledde han
de preussiska fredsunderhandlingarna med
Frankrike och undertecknade 5 apr. s. å. freden
i Basel, hvarefter han fulländade organisationen
af Anspachs och Baireuths förvaltning. 1804
blef han grefve Haugwitz’ efterträdare som
utrikesminister. Utan att inse den stora fara,
som Napoleons makt innebar, gjorde H. till
sin uppgift att arrondera Preussens område,
helst genom Hannovers förvärf, och då detta
land tillhörde konungen af England, Napoleons
motståndare, gick H:s politik ut på att undvika
konflikt med Frankrike. I början af 1805 inledde
han underhandlingar med Napoleon om Hannovers
öfverlämnande till Preussen, och han var nära
att nå sitt mål, då preussiske konungen, till
följd af fransmännens inryckande i Anspach,
genom fördraget i Potsdam 3 nov. 1805 mot
H:s vilja lofvade kejsar Alexander att under
vissa förutsättningar deltaga i kriget mot
Napoleon. Efter ryssarnas nederlag vid Austerlitz
slöt emellertid preussiska regeringen med
Napoleon fördraget i Schönbrunn (15 dec.),
hvarigenom Hannover visserligen tillföll
Preussen, men denna makt i stället afträdde
Anspach, Neuchâtel och Kleve samt ingick förbund
med Frankrike. Kort därefter, 24 apr. 1806, måste
H. afgå från sin ministerpost genom Napoleons
inverkan. Detta förorsakade en fullständig
omkastning i H :s politiska åskådningssätt. I
hemlighet deltog han i de underhandlingar
mellan Preussen och Ryssland, som föregingo
det fjärde koalitionskriget (1806), och blef
10 apr. 1807 ånyo Preussens ledande minister,
men nedlade sitt ämbete redan i juli, emedan
Napoleon gjorde hans aflägsnande till villkor
för fredsunderhandlingarna. 1810 utnämndes
han likvisst med Napoleons samtycke till
statskansler. Han fortsatte som sådan delvis de
af Stein började reformerna, upphäfde skråtvånget
och införde näringsfrihet, träffade bestämmelser
för att förskaffa bönderna under vissa villkor
fri dispositionsrätt öfver en del af deras jord,
och han bebådade, men genomförde ej upphäfvandet
af adelns skattefrihet. 1811 ansåg han tiden
inne att bryta med Napoleon och sluta förbund
med Ryssland. Konung Fredrik Vilhelm förband
sig emellertid 24 febr. 1812 att understödja
Napoleon under det ryska fälttåget. Då franska
härens undergång i Ryssland i dec. blef bekant
samt då general Yorck 30 dec. på eget bevåg
skilde de preussiska trupperna från de franska
och slöt ett neutralitetsfördrag med ryske
generalen Diebitsch, lyckades H. förmå sin
konung att ingå defensivallians med Ryssland
(28 febr. 1813). H. använde nu sina krafter på
organiserandet af det stora anfallsförbundet
mot Napoleon, men lyckades ej af de allierade
stormakterna erhålla någon förbindelse i fråga
om Preussens önskade utvidgning i Sachsen och
Rhentrakterna. Å Preussens vägnar undertecknade
han fredsfördraget i Paris (30 maj 1814),
hvarefter han upphöjdes i furstligt stånd. Ännu
i åtta år stod han i spetsen för den preussiska
ministären, men ålderdomssvaghet, döfhet och
lättja minskade hans inflytande. Hans personliga
andel i det stora arbetet på den preussiska
monarkiens reorganisation var ringa, och det
löfte om införandet af en folkrepresentation,
som han 1815 utverkade af konungen, kom ej till
utförande. - Litt.: Klose, "Leben Karl Augusts,
fursten von H." (1851), Ranke, "Denkwürdigkeiten
des staatskanzlers fursten von H." (5 bd,
1876-77), E. Meier, "Die reform der

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>