Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1473-1474 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harless, Johann Christian Friedrich - Harless, Gottlieb Christoph Adolf von - Harless, Emil - Harley, Robert

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Harless. 1. Johann Christian Friedrich
H., tysk läkare, son till den som filolog
bekante professorn vid Erlangens universitet
Gottlieb Christoph H. (f. 1738, d. 1815),
f. 1773, d. 1853, blef 1794 med. doktor och 1796
e. o., 1805 ord. professor och meddirektör för
medicinska kliniken i Erlangen och 1818 professor
i patologi och terapi i Bonn. H. utöfvade
vid sidan af en vidsträckt praktik stor
författarverksamhet, främst inom medicinens
historia, åt hvilken han egnade sig med
förkärlek, vidare i praktisk medicin, och inlade
som medredaktör i flera medicinska tidskrifter
stora förtjänster. Med seghet fasthöll han vid
de gamla åsikterna och förmådde icke följa
med den nya tidens väldiga omgestaltning
af medicinen. Skr.: Historia physiologiæ
sanguinis antiquissimæ (1794), Geschichte der
hirn- und nervenlehre im alterthum (1801),
Handbuch der ärzlichen klinik (1817-26),
Die sämmtlichen heilquellen und kurbäder des
südlichen und mittlern Europas, Westasiens
und Nordafrikas (1846-48) och Opera minora
academica (1815). -


2. Gottlieb Christoph Adolf von H.,
den föregåendes brorson, tysk teolog
och kyrkopolitiker, f. 1806, d. 1879, studerade
i Erlangen och Halle, där umgänget med Tholuck
blef afgörande för hans religiösa utveckling,
blef 1833 e. o. professor i exegetik och 1836
professor i moral och teologisk encyklopedi i
Erlangen samt valdes 1840 till universitetets
representant i bajerska ständerkammaren. På
grund af sin kraftiga opposition mot ministern
Abels ultramontana politik miste han 1845
sin professur, men kallades redan s. å. till
professor i Leipzig. Från 1847 verkade han
här äfven som pastor, utnämndes 1850 till
öfverhofpredikant, geheimekyrkoråd och vice
president för landskonsistoriet i Dresden. 1852
återkallades han till Bajern, där han i en
religiöst upprörd tid, som president för
lutherska öfverkonsistoriet i München, fick
ledningen af Bajerns evangelisk-lutherska kyrka
och som medlem af bajerska landtdagens första
kammare inflytelserikt deltog i det politiska
lifvet. - Få ha djupare än H. ingripit i den
tyska teologiens och det kyrkliga lifvets
utveckling under 1800-talet. Med skäl kan han
betecknas som den egentlige grundläggaren
af en ny konfessionellt kyrklig teologi;
särskildt i dennas moderatare riktning, som i
den s. k. Erlangen-skolan har sin kärntrupp,
fortverka alltjämt hans impulser. Det starka
betonandet äfven gentemot alla unionssträfvanden
af lutherdomens konfessionella egenart betydde
för H., en man af sällsynt universell filosofisk,
estetisk o s. v. bildning och med de mest
vidtomfattande alimänna intressen, mindre än
för de flesta andra en snäf och trånghjärtad
begränsning. Som lärare var H. synnerligen
uppburen, men kanske än mer som predikant
(H:s predikningar föreligga i Sonntagsweihe,
4 bd, 1847-54; 2:a uppl. 1859-60). Sin största
betydelse torde han dock ha haft
som praktisk kyrkoledare. Den kyrkliga
riktningens framträngande såväl i Sachsen
som i Bajern på rationalismens bekostnad är i
vidsträckt mån en frukt af hans verksamhet. Hans
målmedvetna härskarnatur förledde honom väl
stundom till förhastade åtgärder, och i Bajern
framkallades häraf en stark oppositionsrörelse;
dock förstod han alltid, ej minst genom
makten af sin både vinnande och imponerande,
karaktärsfulla personlighet, att åter ställa
allt till rätta. Hans yppersta teologiska
arbete är hans än i dag friska, omedelbart
ur Luther ösande Christliche ethik (1842, 8:e
uppl. 1893; "Christlig ethik", 1862); vidare må
nämnas den för sin tid mönstergilla kommentaren
till Efeserbrefvet (1834, 2 :a uppl. 1858) och
Theologische encyklopädie und methodologie (1837)
samt flera inlägg i aktuella frågor, i hvilka
H. ständigt utgick från principiella synpunkter
och som därigenom ha ett bestående värde,
såsom Votum über die eidliche verpflichtung der
protestantischen geistlichen auf die kirchliche
symbole (1846) och Die kirchlich-religiöse
bedeutung der reinen lehre von den gnadenmitteln
(tillsammans med Th. Harnack, 1869). Som
organ för sin riktning grundlade han jämte
några meningsfränder 1838 "Zeitschrift für
protestantismus und kirche" och redigerade den
själf under några år. Jfr H:s intressanta
autobiografiska skrift Bruchstücke aus dem
leben eines süddeutschen theologen (1872-75)
och Langsdorff, "D. A. v. H." (1898). - 3. Emil
H., den föregåendes broder, fysiolog, f. 1820,
d. 1862, blef 1849 e. o. och 1857 ord. professor
i fysiologi i München. H. offentliggjorde
en mängd specialundersökningar i fysiologi,
anatomi och histologi, bland hvilka märkas Ueber
muskelirritabilität (1851), Molekulare vorgänge
in der nervensubstanz (1858-61), Zur innern
mechanik der muskelzuckung (1862), Lehrbuch
der plastischen anatomie (1856-58; 2:a uppl., af
Hartmann, 1876) och Populäre vorlesungen aus dem
gebiete der physiologie und psychologie (1851). 1
o. 3. B. T-dt. 2. E. Bg.


Harley [hä’li], Robert,
1:e earl af Oxford, engelsk statsman och
boksamlare, f. 1661, d. 1724, tillhörde en gammal
adelssläkt från Herefordshire. Hans farfar, sir
Robert H. (f. 1579, d. 1656), var nitisk puritan
och medlem af "långa parlamentet", och äfven
hans far, sir Edward H. (f. 1624, d. 1700),
var underhusledamot med starkt utpräglad
puritansk läggning. H. slöt sig vid 1688 års
revolution till Vilhelm och Maria samt valdes
1689 till medlem af underhuset, där han först
enligt släktens traditioner uppträdde som whig
och vän till dissenters. Han verkade bl. a. för
treåriga parlamentsperioder (Triennial bill,
1694) och inskränkning af den stående armén
(1698), närmade sig småningom torypartiet och var
1701-05 underhusets talman. 1704 blef H. förste
statssekreterare (utrikesminister) och medlem
af privy council och samarbetade utan slitningar
till 1707 med Godolphin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>