- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
21-22

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartmann, Karl Robert Eduard von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Der spiritismus (1885), Moderne
probleme
(1885), Zwei jahrzehnte deutscher
politik und die gegenwärtige weltfrage
(1888),
Die sozialen kernfragen (1894), Tagesfragen
(1896) samt i tidskriftsuppsatser sagt sitt
ord i nästan alla tidens religiösa, sociala och
politiska frågor, — judefrågan, bostadsfrågan,
skolfrågorna, kvinnofrågan, vegetarianismen
m. m. Men först och sist har han verkat som
filosofisk skriftställare. Hans filosofiska
skrifter äro så många, att blott några af hans
största hithörande arbeten kunna nämnas här:
Phänomenologie des sittlichen bewusstseins
(1879; 2:a uppl. 1886), som genom sina
skarpsinniga karakteristiker af de olika etiska
grundståndpunkterna eger ett beståndande värde,
Die selbstzersetzung des christenthums (1874),
Das religiöse bewusstsein der menschheit (1881)
och Die religion des geistes (1882), i hvilka
tre skrifter han utvecklar sin originella
religionsfilosofi, Æsthetik, hvars första
del innehåller en kritisk framställning af
den tyska filosofien efter Kant, samt Das
grundproblem der erkenntnisstheorie
(1889) och
Kategorienlehre (1896), två kunskapsteoretiska
arbeten, af hvilka särskildt det sistnämnda
erkänts som en af vår tids betydelsefullaste
insatser. Därjämte utgaf H. Geschichte
der metaphysik
(2 bd, 1899—1900), som
jämte flertalet af de här nämnda filosofiska
skrifterna ingår i hans Ausgewählte werke (12
bd, 1895—1900). En efterlämnad öfversikt af hans
filosofi är med titeln System der philosophie
im grundriss
(8 bd) under utgifning. Särskildt
uppseende väckte på sin tid en anonym
skrift af H. Han bekämpade den moderna
naturvetenskapens mekaniska världsförklaring;
under de strider, som i följd däraf uppstodo
mellan honom och samtida naturforskare,
beskylldes H. ofta af sina motståndare för
bristande förtrogenhet med nutidens verkligt
vetenskapliga naturuppfattning. 1872 utkom
utan författarnamn en skarp kritik af H:s
filosofi, Das unbewusste vom standpunkt der
physiologie und descendenztheorie,
som af H:s
motståndare hälsades som ett sakkunnigt uttryck
för en verkligt vetenskaplig uppfattning. Man
kan föreställa sig deras häpnad, när bokens
andra upplaga (1877) hade på titelbladet
författarnamnet — Eduard von Hartmann! I 260
noter ställde han nu sitt själfförsvar bredvid
själfkritiken. — Enskild förmögenhet satte honom
i stånd att ostörd af allt yrkesarbete odeladt
egna sig åt studier och författarskap. Erbjuden
akademisk lärarbefattning afböjde han och
lefde som privatlärd i Berlin och sedan 1884 i
Grosslichterfelde. Den nervsjukdom, hvaraf han
led allt sedan ungdomsåren, tycktes ej kunna
minska hans outtröttliga arbetskraft. Ännu
under sina sista år utgaf han två stora verk,
Das christenthums des neuen testaments (2:a
uppl. 1905) och Das problem des lebens (1906),
i hvilka man icke kunde märka någon tillbakagång
i hans förmåga. Han var två gånger gift, med
entusiastiska anhängarinnor af hans filosofi,
hvilka ock båda i litteraturen bidragit till
dess bekantgörande.

H:s allmänna ståndpunkt inom filosofien
erinrar måhända närmast om Schopenhauers,
med hvilken han delar både den metafysiska
grunduppfattningon af all verklighets
omedvetna urgrund och den pessimism,
hvari hans lifsåskådning mynnar ut. Men i båda
hänseendena skiljer han sig ock genom den närmare
formuleringen så bestämdt från sin föregångare,
att han näppeligen kan räknas till
dennes lärjungar. Under det att Schopenhauer
fattade det absoluta som en omedveten vilja, gör
H. gällande, att idén är något lika ursprungligt
i det absolutas väsen. Häri närmar sig H. till
Hegel. Det måste finnas något i verkligheten,
som motsvarar de idéer, till hvilka vårt tänkande
enligt sin natur bearbetar erfarenheten. Men
denna ideella motsvarighet till våra begrepp
kan ej vara medvetna idéer, ty sådana
komma endast till stånd genom de materiella
processerna i vår hjärna. Utan hjärna intet
medvetande. Motsvarigheten till våra medvetna
idéer är därför något omedvetet ideellt. Detta
kan ej, som Hegel antog, vara idé såsom blott
sådan, ty denna är till sitt väsen passiv,
kraftlös. Den omedvetna urgrunden måste därför
vara vilja, men kan heller icke bestå i blott
vilja, ty utan idé är denna rent förnuftslös och
har därför intet att rikta sig på, så att den
kan yttra sig i ett bestämdt viljande. Viljans
innehall måste gifvas af idén. Urväsendet är
därför en enhet af vilja och idé. Den förra är
grunden till världens "att", den senare till dess
"hvad" och "hur". Men huru ha ur denna omedvetna
urgrund den gifna verkligheten och särskildt
medvetandet uppstått? H. måste för att besvara
denna fråga antaga, att den blinda viljan att
lefva utan grund och tillfälligt öfvergått från
väsen till företeelse, från potentialitet till
aktualitet, i det att viljan lösryckt sig från
idén. Denna sistnämnda söker göra detta af viljan
begångna fel godt igen, i det den i medvetandet
väcker till lif en motståndare mot den omättliga,
ständigt trängtande, aldrig tillfredsställda
viljan. Medvetandet afslöjar denna trängtans
oförnuftighet. Tänkandet lär oss inse tillvarons
värdelöshet genom att uppvisa, att det alltid i
denna finnes mera olust än lust, mera lidande än
lycka, och att ingen utsikt finnes att någonsin
öfvervinna detta missförhållande, i det att
kulturen minst i samma mån gör oss känsligare
för olyckorna, som de yttre orsakerna till dem
måhända kunna minskas. Världsutvecklingens mål
är därför förlossning från tillvarons lidande
och återvändande till icke-varats frid genom
lifsviljans dödande och återvinnande af den
rent omedvetna enheten af vilja och idé med
därmed följande världsförintelse. Medvetandets
uppgift är sålunda att upplösa alla de
lyckans illusioner, vid hvilka de lidande
varelserna klängt sig fast. Först ha de
väntat sig lyckan här i lifvet. När deras
förhoppningar här gäckats, öfvergingo de till
illusionens andra stadium, hoppet om salighet
efter döden. Vetenskapen visar emellertid
omöjligheten af ett medvetet lif utan hjärna. Då
sätter man i stället sin tillit till utvecklingen
och sträfvar att möjliggöra ett bättre framtida
världstillstånd. Detta illusionens tredje stadium
är i stort sedt de nuvarande kulturmänniskornas
ståndpunkt, som man nog ännu länge skall söka
försvara. Men en gång skall den tid komma,
då äfven denna sista illusion brister. När
flertalet medvetna varelser öfvervunnit alla
lyckoillusionerna, då bringas deras vilja att
lefva till ro, och då inträder den allmänna
förintelsen, utvecklingens återgång till
sin början, hvarigenom ej blott individerna
räddas från lidandet, utan själfva det absoluta
återföres till frid igen. Medlidandet med Gud är
därför moralens högsta motiv och världsprincipens
egen förlossning dess yttersta mål. Men detta
vinnes icke genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free