- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
39-40

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harzburg - Harzefeld - Harzer, Paul Hermann - Harzgebirge. Se Harz - Harzgerode - Harzrasen - Haröra. Se Peziza - Has

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bismarck och inskriften: "Nach Canossa
gehen wir nicht" ("Till Canossa gå vi ej").
Ln. (J. F. N.)
illustration placeholder
Bad Harzburg, sedt från Burgberg.


Harzefeld [hā’rtsefält], ett område i hertigdömet
Bremen, hvilket 2 okt. 1653 (jämte Willenbruch
i Pommern) af drottning Kristina gafs såsom
friherreskap i förläning åt Pierre Bidal.

Harzer, Paul Hermann, tysk astronom, f. 1857 i
Grossenhain, Sachsen, studerade astronomi och
matematik i Leipzig, Berlin, Rom och Stockholm
(under Gyldén), blef 1882 observator vid
observatoriet i Leipzig, 1885 astronom vid ryska
centralobservatoriet i Pulkova, 1887 direktor
för observatoriet i Gotha samt 1897 professor
vid universitetet i Kiel och direktor för
därvarande observatorium. Bland H:s arbeten,
som hufvudsakligen röra sig inom den teoretiska
astronomien och celesta mekaniken, märkas
Untersuchungen über einen speciellen fall des problems der drei körper (tillegnadt hans lärare Gyldén, 1886),
Die säcularen veränderungen der bahnen der grossen planeten (1895) samt
Ueber die bestimmung und verbesserung der bahnen von himmelskörpern nach drei beobachtungen (1901).
B—d.

Harzgebirge. Se Harz.

Harzgerode [-gerå̄de], stad i hertigdömet
Anhalt, kretsen Ballenstedt, vid nedre Harz,
395 m. ö. h. 4,299 inv. (1900). Gammalt slott,
1630—1709 residens för en linje af huset Anhalt.
J. F. N.

Harzrasen [hā’rts-], ett småvuxet, tämligen
förädladt nötkreatursslag på Harz. Denna boskap,
till färgen helt rödbrun, användes hufvudsakligen
för mjölkproduktion. Fullvuxna kor väga 400—550 kg.
och lämna årligen i medeltal per ko omkr. 2,500 kg. mjölk.
H. F.

Haröra, bot. Se Peziza.

Has, veter., hos husdjuren den del af
extremiteten, som ligger emellan skanken (tibia)
och skenbenet (metatarsus), utgöres eg. af 7 ben,
has- l. hälbenet (calcaneus), som bildar
hasspetsen och
största delen af hasens bakre kontur, rullbenet
(astragalus), som med nedre ändan af skankbenet
bildar själfva hasleden, i hvilken hasens böjning
och sträckning försiggå, samt de s. k. småbenen,
som äro ordnade i en undre rad, från hasens
insida räknadt, 1:a, 2:a och 3:e kilformiga benet
(os cuneiforme primum, secundum och tertium),
samt i öfre rad båt-benet (os scaphoideum)
och på yttre sidan tärningbenet (os cuboideum),
som går öfver bägge raderna. Hos hästen äro 1:a och 2:a
kilformiga benet sammanvuxna till ett,
det s. k. pyramidbenet (os pyramidale),
och hos idisslarna äro dessutom båt- och tärningbenen
förenade, så att benens antal här reducerats till 5.

illustration placeholder
Fig. 1. Regelbuden hasställning. Fig. 2. Krokhasig. Fig. 3. Rakhasig.

Hasen är en af de ledgångar, som vid rörelsen
mest ansträngas, och det är därför af största
betydelse för ett djurs värde, särskildt i
fråga om hästar, att hasen är välformad och
starkt byggd. Vid bedömande af hasen bör
man taga hänsyn till hasvinkeln, basarnas
ställning till hvarandra, hasens styrka och
sundhetstillstånd. Hasvinkeln, d. v. s. den
vinkel, som skanken och skenbenet bilda mot
hvarandra (hasledsböjningen), bör vara omkr. 45°,
och en lodrät linje från sittbensknölen bör,
då skenbenet står lodrätt, tangera hasspetsen
(fig. 1); är den väsentligt mindre och den
lodräta linjen från
sittbensknölen faller framom hasspetsen, kallas
hästen krokhasig (fig. 2), är den större och
den nämnda linjen faller bakom hasen, uppstår
rakhasighet (fig. 3). En rak has gör steget
kortare och rörelsen mera stötande, hvarigenom
ledgångarna frestas mera, och lämpar sig därför
ej för hästar, som behöfva springa på stengator
eller hård mark. Krokhasighet gör däremot
rörelserna mjukare och steget längre och passar
därför (om felet ej förekommer i för hög grad)
bättre för lättare hästar, men sträckningen
af hasen fordrar då större muskelkraft,
och en krokig has är därför ej önskvärd för
arbetshästar, där det är af vikt, att musklernas
kraft på bästa sätt tillgodogöres. Hasarnas
ställning
(hasledsställningen) bör vara sådan,
att afståndet dem emellan är ungefär 1/4 af
afståndet mellan knälederna, hasspetsarna äro
riktade rakt bakåt och skenbenen parallella
(fig. 4). Stå hasarna för långt isär, kallas
ställningen vidhasad eller vidhasig, hvarigenom
rörelsen blir tung och vaggande; stå de åter för
tätt tillsammans, säger man, att hästen "står
trångt", hvilket, om ställningen för öfrigt är
regelbunden, egentligen icke är att betrakta
som något fel. Kohasig benämnes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free