Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hauptmann, Gerhart - Hauptstein - Haupt- und Staatsactionen - Hauraki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begåfvade "vanedrinkaren"-målarprofessorn; stycket,
som kom upp på scenen i Berlin före "Die weber",
hvilken någon tid var förbjuden att uppföras,
gjorde stor lycka. Detta var däremot icke genast
fallet med "tjufkomedien" Der biberpelz (1893;
"Bäfverpälsen", uppf. 1902), som däremot
senare intagit en fast plats å repertoaren och
som är en bitter, utomordentligt kvick satir
på tyskt ämbetsmannaväsen och som med en viss
sympati skildrar en förslagen tjufkona, en
underlig humoristisk blandning af sträfsamhet
och godmodighet, tjuflusta och lögnaktighet. Af
större betydelse var emellertid Hanneles himmelsfahrt,
äfven kallad Hannele (1893; "Hannele",
uppf. 1896), ett drama, där H:s sinne för mystisk
poesi och naturalistisk skildringskonst på ett
egendomligt sätt förenats; i en harmonisk enhet
möta här ideell sagopoesi och bonderealism;
stycket är intet egentligt drama, snarare
en dramatisk "dikt"; det skildrar en stackars
fattig, af sin styffader misshandlad varelse, den
fjortonåriga murardottern Hanneles sista drömmar,
innan hon, som i sin nöd sökt dränka sig, ger upp
andan; på ett underbart sätt har H. sammanflätat
motiv från hennes sagoläsning och bibelkunskap,
med de dystra lefnadsminnen hon samlat, och
sålunda växla bilder ur den naturalistiska
värld, som omger henne, med en idealvärld,
som likaledes eger poetisk verklighet. I det
historiska skådespelet Florian Geyer (1895,
omarb. 1902) har H. försökt dramatisera ett
motiv från bondekrigets dagar, eftersträfvande en
viss arkaistisk ton. Det är ett massdrama, som
afser att visa, hur bondekraften spränger sina
fjättrar; stycket gjorde ingen scenlycka. Oerhörd
framgång vann det versifierade sagodramat Die
versunkene glocke (1896, "Den sjunkna klockan",
uppf. 1898 i öfv. af A. Sandberg), som utkommit
i ett sjuttiotal upplagor och spelats öfver
hela Tyskland; ämnet är delvis detsamma som i
"Einsame menschen", men omsatt i annan skala,
en romantiserad och versifierad sagostil i
st. f. en naturalistisk hvardagsomgifning, det
skildrar en osäker, vacklande konstnärsnatur,
som slites mellan sin trogna maka och den hans
konst främjande, trolska älfvan Rautendelein;
i skådespelet finnas många motiv, som peka på
förebilder som Ibsen, Shakspere, Goethe, Wagner
(Tannhäuser), Aristofanes, men det hela är dock
boret ur H:s egen stämning, som här klingar
fulltonig — oberoende af alla naturalistiska
tillsatser, frånsedt de Böcklinska faunerna
— detta desto mera som dramat tvifvelsutan
utgör en poetisk omdiktning af djupt ingripande
tilldragelser i H:s eget personliga lif; dramat
har gifvit anledning till många uttolkningar.
Efter denna konstnärstragedi, som gjorde H:s
namn till den tyska scenens mest populära,
följde det naturalistiska Fuhrmann Henschel
(1898, "Formannen Henschel", uppf. 1901), som
gripande skildrar, hur en hederlig, godhjärtad,
lättrogen bonde blir offer för en beräknande,
elak kvinna. I Schluck und Jau (1900) bearbetar
H. ett gammalt skämtmotiv (detsamma som legat
till grund för "Jeppe" och förspelet till
"Så tuktas en argbigga"); Michael Kramer
(s. å.) upptar ett ämne ur konstnärsvärlden, en
fars sorg öfver en förlorad son; Der rote hahn
(1901) är en fortsättning af "Der biberpelz",
men betydligt svagare. I Der arme Heinrich (1902)
omdiktade H. Hartmann von Aues medeltidssaga om
den fattige Henrik, hvars spetälska botas genom
den uppoffring hans förpaktares dotter
erbjuder; H. har dock knappast gifvit ämnet
någon fördjupad psykologi och mera dialogiserat
än dramatiserat motivet, i det han ej till
fyllest begagnat ämnets dramatiska poänger;
diktionen är sällsynt vacker. Rose Bernd (1904)
är åter en naturalistisk skildring af en stackars
bondflickas martyrium, en ny gripande variant
af barnamordstragedien, hvilken bäres af djup
medkänsla, Elga (1905, skrifven redan 1896,
"Elga", uppf. på Sv. teatern 1908) är en lätt
dramatisering af en novell af Grillparzer;
stycket har uppförts med stor framgång, det är
en färgrik äktenskapstragedi med polskt motiv,
en äkta mans kärlek, misstankar, svartsjuka,
förtviflan, hämnd. Und Pippa tanzt. Ein
glashüttenmärchen (1906), för oss åter
till romantiska nejder; ur en naturalistisk
början utvecklar H. här ett oklart, svårtydt
symboliskt drama, i hvilket strödda skärfvor från
nyromantikens sagodramer och folksagor omskakats
med Ibsenska och Goetheska motiv. Stycket har
uttolkats på olika sätt, konstnären synes här mer
än lofligt ha lekt kurra gömma med läsaren eller
åskådaren. Die jungfern vor Bischofsberg (1907)
är ett lustspel utan större anspråk, närmast
satiriserande skollärarpedanteriet. I König
Karls geissel (1908) har H. ånyo dramatiserat
en gammal legend, hvilket äfven är fallet med
den 1909 uppförda Griselda. 1908 utkom äfven en
reseskildring Griechischer frühling.
H. har flera gånger erhållit österrikiska
Grillparzerpriset och äfven af den sakkunniga
nämnden föreslagits till Schillerpriset,
ehuru detta strandat på högre veto. I det hela
företer hans konstnärskap, trots utomordentliga
förtjänster i karaktärsskildring och poetisk
intuition, ett visst vacklande och en brist
på målmedvetenhet. I sina bästa arbeten har
han emellertid alstrat något af det yppersta
inom nyare tysk dramatik och detta både som
naturalist och som symbolist. Han har ådagalagt
en sällsynt förmåga att tillgodogöra sig
och sammansmälta olika strömningar. Litt.:
Bartels, "G. Hauptmann" (2:a uppl. 1907),
A. v. Hanstein, "G. Hauptmann", H. C. Woerner,
"G. Hauptmann", P. Schlenther, "G. Hanptmanns
lebensgang und dichtung" 4:de uppl. 1898).
2. K. W—g.
Hauptstein [-stajn], skans vid
Mainz, byggdes 1633 af svenske
generalkvartermästaren Morsheuser.
L. W:son M.
Haupt- und staatsactionen kallas de
repertoarstycken, som uppfördes af kringresande
tyska skådespelartrupper ung. 1680—1740. De
hopsattes af äldre dramer, romaner eller
historiska arbeten, utarbetades vanligen ej i
detalj — en stor del af dialogen improviserades
på scenen — och innehöllo i allmänhet
en allvarlig hufvudhandling med burleska
(Hanswurst) tillsatser. Styckenas hufvudpersoner
voro berömda, med hög rang utmärkta personer
från forn- eller nyare tiden, bibliska eller
världsliga historien; svulst och plumphet
frodades i dialogen. Holberg parodierade
dem i "Ulysses von Ithacia". På 1800-talet
ha åtskilliga blifvit tryckta, bl. a. "König
Carl der zwölfte vor Friedrichshall" (1845 och
1888). Se K. Heine, "Das schauspiel der deutschen
wanderbühne vor Gottsched" (1889).
Hauraki [ha͡u’rāki], vik på östra kusten af Nya
Zeelands nord-ö, öfver 100 km. lång och 30—50
km. bred, begränsad i ö. af halfön Coromandel. I
dess sydligaste ända, Firth of Thames, utmynna
floderna Waihou och Piako. Utanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
