Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 107-108 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haushofer, Max - Haujärvi - Hausmann, Johann Friedrich Ludwig - Hausmann, Robert - Hausmannit - Hausrath, Adolf - Haússa. Se Haúsa - Hausse - Hausse - Haussier. Se Hausse - Haussmann, Georges Eugène - Haussonville, Joseph Othenin Bernard de Cléron, grefve d´H.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i München. 1875—81 representerade han München
i bajerska landtdagen. H. var en originell,
mångsidigt begåfvad personlighet, lifligt
verksam som vetenskaplig, populariserande
och skönlitterär skriftställare. Bland hans
många arbeten må nämnas Lehr- und handbuch der
statistik (1872; 2:a uppl. 1882), Grundzüge der
politischen ökonomie (3 afd., 1873; flera uppl.),
Der industriebetrieb (1874; 2:a uppl. 1904),
Der moderne sozialismus (1896), Gedichte (1864;
2:a uppl. 1866), den dramatiska dikten Der ewige
jude (1886; 2:a uppl. 1894), berättelsesamlingen
Geschichten zwischen diesseits und jenseits
(1888), Tirol und Vorarlberg (1899; 2:a uppl.
1903), Oberbayern (1900).

Hausjärvi, socken i Hauho härad, Janakkala
domsaga, Tavastehus län (Finland). Areal 518,6
kvkm. 10,650 inv. (1901). H. utgör i kyrkligt
afseende ett imperiellt pastorat af 2:a kl.,
hörande till Tavastehus prosteri af Borgå
stift.
O. I. (A. G. F.)

Hausmann, Johann Friedrich Ludwig, tysk
mineralog, f. 1782 i Hannover, d. 1859 som
professor i teknologi och bergsvetenskap i
Göttingen (sedan 1811), utöfvade stort inflytande
på sin vetenskaps utveckling. H. författade
bl. a. Reise durch Skandinavien (5 dlr, 1811—18),
Handbuch der mineralogie (3 bd, 1812; nya
uppl. 1828 och 1847), där han offentliggjorde ett
eget mineralogiskt system, Ueber die bildung des
Harzgebirges (1842), där han öfvergaf sin äldre
neptunistiska ståndpunkt och modigt omfattade
den plutonistiska, och den intressanta skriften
Ueber die durch molecularbewegungen in starren
leblosen körpern bewirkten formänderungen (1856).
(A. Hng.)

Hausmann, Robert, tysk violoncellist, f. 1852,
utbildad i Berlin och hos Piatti i London,
blef 1876 lärare vid musikhögskolan i Berlin
och 1879 medlem af Joachims stråkkvartett samt
erhöll 1884 professors titel. På konsertresor
och i sin öfriga verksamhet har han vunnit ett
namn som en af de gedignaste cellokonstnärerna.

Hausmannit, miner., ett efter den tyske
mineralogen J. F. L. Hausmann (se
d. o.) benämndt mineral af sammansättningen
Mn₂ Mn O₄ och tillhörande spinellgruppen. Det
kristalliserar i kvadratoktaedrar samt
har järnsvart färg och metallglans med
brunt streck. Osmältbart för blåsrör; ger
med saltsyra klorgas. Eg. v. = 4,7—4,8;
hårdhet = 5—5,4. Det förekommer på Harz,
i Thüringen och i Sverige i urkalk vid flera
värmländska grufvor, t. ex. Nordmarken, Långban,
Pajsberg, Jakobsberg. Hausmannit nyttjas
som manganrik beskickning vid järnsmältning.
P. T. C.*

Hausrath, Adolf, tysk protestantisk teolog,
f. 1837 i Karlsruhe, blef 1861 docent i
Heidelberg, 1864 assessor i evangeliska
öfverkyrkorådet i Karlsruhe samt 1867 e. o. och
1872 ord. professor i teologi i Heidelberg. Hans
arbeten äro Neutestamentliche zeitgeschichte
(4 bd, 1868—74; 3 uppl.), hvaruti Der apostel
Paulus (2:a uppl. 1872; "Aposteln Paulus", 1866)
ingår, David Friedrich Strauss und die theologie
seiner zeit (2 bd, 1877—78), Kleine schriften
religionsgeschichtlichen inhalts (1883), Arnold
von Brescia (1891), Peter Abälard (1893), Die
Arnoldisten (1895), Aleander und Luther auf dem
reichstage zu Worms (1897), minnesteckningar
öfver J. Jolly (1899) och H. von Treitschke
(1901), Richard Rothe und seine freunde
(2 bd, 1902—06) och Luthers leben (2 bd, 1904—06).
Liksom så många andra tyska lärda har
H. författat "historiska" romaner (ofta under
märket George Taylor), i hvilka kännedomen
om tidsförhållanden och kostymer får ersätta
skaldegåfvan (Antinous, 1880, 6:e uppl. 1886;
Klytia, 1883, 6:e uppl. 1894, m. fl.).

Haússa. Se Haúsa.

Hausse [å̄s; sv. utt. hå’ss], fr. (af haut,
hög). 1. Hand., stegring i priset på varor
eller kursen på värdepapper, i synnerhet vid
börsaffärer. — Haussier [åssiē], börsspekulant,
som spekulerar på prisets eller kursens
stegring. Jfr Baisse. — 2. Mus., fransk benämning
på frosch (se d. o.).

Haussier. Se Hausse.


Haussmann [åsma’n], Georges Eugène, baron,
fransk administratör, f. 1809 i Paris, d. där
1891, blef advokat och 1833 underprefekt,
men förlorade vid 1848 års revolution sin
tjänst. Under prins Napoleons presidentskap
beklädde han (1849—52) platsen som prefekt i
tre departement, utnämndes 1853 till prefekt i
Seinedepartementet, blef baron och fick 1857
plats i senaten. Med både energi och smak
ledde H. de offentliga arbetena på Paris’
försköning, genom hvilka hufvudstaden inom
få år fullständigt omskapades. Gamla trånga
och osunda kvarter nedrefvos och ombyggdes,
nya bulevarder och parker anlades uti och
omkring staden, en mängd offentliga byggnader
uppfördes, vattenlednings- och kloakväsendet
förbättrades — anläggningar, som emellertid
ådrogo Paris en skuldbörda af 848 mill. frcs,
medförde dyra hyror och lefnadskostnader och
därför, jämte H:s själfrådighet, vållade
skarpa anfall bl. a. af Jules Ferry ("Comptes
fantastiques d’H.", 1868). Då i jan. 1870
kabinettet Ollivier öfvertog styrelsen, blef
H. aflägsnad från sin prefektplats. Han kallades
1871 till direktör i det ryktbara bankinstitutet
"Crédit mobilier". 1877—81 representerade han
Ajaccio i deputeradekammaren. På H:s initiativ
och under hans beskydd utgafs "Histoire générale
de Paris". Mémoires du baron H. utgåfvos i 3
bd 1890—93.

Haussonville [åså̃vi’l]. 1. Joseph Othenin
Bernard de Cléron, grefve d’H., fransk statsman
och historieskrifvare, f. 1809, d. 1884, egnade
sig som ung man åt den diplomatiska banan,
där han avancerade till legationssekreterare,
valdes 1842 till medlem af deputeradekammaren,
men drog sig efter februarirevolutionen (1848)
tillbaka till privatlifvet. Han uppträdde
som en bitter fiende till andra kejsardömet,
bekämpade Napoleon III:s politik i den i
Bruxelles utkommande "Bulletin français" och
gjorde 1863 gemensam sak med den republikanska
oppositionen. Efter freden i Frankfurt 1871
verkade H. som president i en förening med
uppgift att i Algeriet grunda kolonier för
utvandrare från Elsass och Lothringen. 1878
valdes han till senator på lifstid; i senaten
slöt han sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>