Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 149-150 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hazelius, Artur Immanuel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

s. å. till hufvudlärare i modersmålet
vid Nya elementarskolan i Stockholm och
blef 1864 lektor i svenska språket och
litteraturhistoria vid Seminarium för bildande
af lärarinnor därstädes. Han sysslade vid
sidan af undervisningen äfven med litterära
arbeten och utsågs till sekreterare vid det
1869 i Stockholm sammanträdande Nordiska
rättstafningsmötet. Genom de arbeten han
med anledning häraf utgaf framstår han som en
märkesman inom den svenska rättstafningens
historia. Sin egentliga lifsgärning fullbordade
han dock inom ett helt annat område. Under en
resa i Dalarna 1872 hade hans intresse blifvit
riktadt på den gamla, äfven i dessa konservativa
bygder försvinnande allmogekulturen. Han insåg
genast, hur nödvändigt insamlandet af alla
gamla föremål vore, för att det i framtiden
skulle blifva möjligt att rätt kunna studera
allmogens lif under svunna tider och som frukt af
dessa studier gifva en sann bild af det svenska
folkets kulturella utveckling. Med oförtrutet
nit grep han sig an med denna uppgift, och redan
24 okt. 1873 kunde han öppna sina samlingar för
allmänheten. Det rastlösa insamlandet fullföljde
han alltjämt med beundransvärd energi, och
ingenting försmåddes, allt medtogs. Till en
början riktades hans uppmärksamhet uteslutande
på allmogeföremål, ej blott inom Sverige,
utan äfven utom, i det han sträckte sin
samlarverksamhet öfver hela Skandinavien;
otvifvelaktigt stod också H:s hela verksamhet i
andlig frändskap med den på 1860-talet härskande
skandinavismen. Småningom vidgades hans intresse,
så att inom hans samlingar alla samhällsklasser
blefvo representerade. H:s uppfattning, att
museiföremålen helst skulle så uppställas,
att deras användande blef tydligt, förde
honom till anordnandet af stuguinteriörer
och landskapsbilder med figurer i. Han nådde
härigenom visserligen ej fullt sin första afsikt,
men väl att gifva allmänheten stämningsbilder,
hvilka på samtiden verkade synnerligen
tilltalande och otvifvelaktigt bidrogo att
grundlägga den popularitet, som museet än i dag
har att glädja sig åt. Samlingarna, som först
kallades Skandinavisk-etnografiska museet,
öfverlämnade han 1880 till svenska folket och
förändrade samtidigt namnet till Nordiska museet
(se vidare d. o.). — Redan vid denna tid (1880)
börjar, efter uttalanden i bref att döma,
tanken på bildandet af ett friluftsmuseum
uppstå hos honom, men det dröjde ännu 11 år,
innan det lyckades honom att förverkliga denna
tanke, i det att Nordiska museets afdelning å
Skansen på Djurgården i Stockholm 1891 öppnade
sina portar för allmänheten. Redan från första
början omfattade Skansen såväl en kulturhistorisk
som en naturvetenskaplig afdelning (zoologisk,
botanisk och mineralogisk). Skansen blef H:s
skötebarn. Där hade han långt bättre tillfälle än
i det egentliga museet att kunna förverkliga sitt
ideal. Dit samlade han från Sveriges olika bygder
stugor, ja hela gårdar, hvilka med sina gamla
inredningar och husgeråd frammanade bilder från
svunna tider långt kraftigare och lifligare än
de i museisalarna utställda föremålen förmådde
gifva. Men för H. var detta ej nog, han ville
göra den svunna tiden lefvande igen. Insamlade
folkdansar och låtar, bortglömda folklekar och
gammalt svenskt skämtlynne, allt lät han taga
gestalt, så att det lefde upp och rörde sig på
dansbanor, i stugor och ute på Skansen. Ingen
Skansbesökare kunde undgå att märka den mäktiga
ström af fosterlandskärlek, som bar upp och
förde fram allt detta och som dessutom tog sig
uttryck i det festliga firandet af våra stora
minnen. Skansen blef ej blott H:s skötebarn, utan
hela det svenska folkets.
Den arbetsbörda, som hvilade på H., var ofantlig,
och därtill kom, att han ständigt hade att kämpa med ekonomiska
svårigheter, men aldrig misströstade han, och när
ett mål var vunnet, sträfvade han genast mot ett
nytt. Redan från första början förstod han att
göra den stora allmänheten till medarbetare,
och få företag ha också blifvit så populära
som de han ledde. Nordiska museet har också
vuxit till en betydande institution, och den
insats H:s lifsgärning gjort i den svenska
kulturutvecklingen, kan väl knappt ännu
öfverskådas. H. var ej blott en outtröttlig
samlare — sådana har det funnits många —, utan
på samma gång en fosterlandsvän och entusiast,
en känslomänniska, som äfven hos andra ville
väcka till lif samma känslor som hos honom rörde
sig med sådan styrka. Bland H:s utgifna arbeten
märkas Det svenska bibelöfversättningsarbetet (i
"Svensk literaturtidskr.", 1868) och Om svensk
rättstafning (2 afh., 1870—71), innehållande dels
Om rättstafningens grunder, dels Redogörelse
för nordiska rättstafningsmötets förslag till
ändringar i det svenska stafningssättet. Han
deltog dessutom i redigerandet af "Läsebok för
folkskolan" och utgaf

Artur Hazelius’ graf på Skansen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>