Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 175-176 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hedalen - Hedalsmuen. Se Hedalen 2. - Hedared - Hedberg, Frans Teodor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för Gjende och Sjodalsvand samt faller ut i
Gudbrandsdals-Laagen. Uppför H. är den lättaste
vägen till Jotunfjällen. På västra sidan af
dalen ligger bergstoppen Hedalsmuen (1,806
m.), hvilken kan betraktas som Jotunfjällens förpost mot ö.
O. A. Ö.

Hedalsmuen. Se Hedalen 2.

Hedared, f. d. kapellförsamling, till alla
delar förenad med Sandhults socken, Älfsborgs
län. H:s kapell är den enda kända kvarstående
byggnad af stafkonstruktion i Sverige. 1506
utfärdades ett aflatsbref för dem, som besökte
H:s kyrka eller lämnade gåfvor till densamma.
O. J—e.


Hedberg. 1. Frans Teodor H., skriftställare,
dramaturg, f. 2 mars 1828 i Stockholm såsom
barnhusbarn af okända föräldrar, d. 8 juni
1908. Från frimurarbarnhuset kom han ut som
"fosterbarn", måste vid 13 år lämna skolan
och sattes i handel och några år därefter i
lära hos en perukmakare. 1849 ingick han vid
ett resande teatersällskap och uppträdde, utan
någon synnerlig framgång, på landsortens scener
till 1853, då han fick anställning vid Mindre
teatern i Stockholm hos Torsslow. Emellertid kom
han snart till insikt om, att hans begåfning
mindre låg åt skapandet af karaktärer på än
för skådebanan, och efter att med framgång ha
försökt sig med författandet af några mindre
lustspel egnade han sig från 1854 uteslutande
åt dramatiskt författarskap. Ifriga studier för
fullkomnande af en bristfällig bildning gingo
hand i hand med en liflig produktion, och H:s
stycken intogo snart en ganska framstående plats,
i synnerhet på småteatrarnas repertoar. Han
höll sig i början på det anspråkslösa
lustspelets område och vann därinom ganska
vackra framgångar, men småningom höjde han
sig och författade moderna sedekomedier samt
historiska skådespel. 1862 anställdes han som
litteratör och lärare vid K. teatern, var 1871—81
teaterns intendent, lämnade denna plats vid af
Edholms afgång och öfvertog 1881 Göteborgs stora
teater, där han uppehöll en god repertoar. Då det
ekonomiska resultatet visade sig mindre gynnsamt,
måste han efter två år lämna detta företag och
bosatte sig åter i hufvudstaden, där han under
de 25 år, som följde, verkade som författare och
öfversättare. H:s dramatiska författarverksamhet
har varit i hög grad alsterrik och torde
omfatta omkr. ett hundratal original och
ett par hundra öfversättningar. Bland den
stora mängd af teaterstycken, som H. dels
författat, dels bearbetat, må erinras om hans
förstlingar: En herre som går vilse (1852),
Hin ondes gåfva (s. å.) och Min vän löjtnanten
(1853); vidare Huru tiden förändrar (1855),
En småaktig man (1859), Frun af stånd och
frun i ståndet (1861), flera nyårspjäser,
bl. a. de båda "nyårsmönstringarna" Slutbalen
(1860) och Slutbalen n:o 2 (1861), samt ett
par tillfällighetsstycken, Kröningsfesten och
Majkungen (1860), med anledning af Karl XV:s
kröning. H., som ursprungligen utgått ur den franska
och danska komediskolan, i anslutning till
Blanche, pröfvade nu äfven sina krafter på det
historiskt romantiska skådespelet, enligt den
smak, som i Tyskland och Norden utbildat sig
efter Schiller och dennes epigoner. 1860 pröfvade
han sina krafter med Kung Märta, 1863 gjorde
han ett lyckokast med Dagen gryr! (en solig
motbild till Börjessons "Solen sjunker"), och
1865 firade han sin största triumf med Brölloppet
på Ulfåsa (tr. s. å., 3:e uppl. 1902; öfv. till
da. 1866, till ty. 1873 m. fl. gånger), hans
mest populära stycke, som gifvits flera hundra
gånger i Stockholm och äfven fört författarens
namn ut öfver våra gränser till Danmark och
Tyskland. På grundvalen af en historisk eller
rättare ohistorisk anekdot om Birger Jarl
och hans fränka skapade H. en tilltalande
scenisk bild, som väl ej eger mycken medeltida
tidsfärg, men som på ett poetiskt och framför
allt dramatiskt sätt skildrade ett ädelt och
modigt kvinnohjärtas seger öfver bördsstolthet
och härsklystnad. Därpå följde Vasaarfvet
(1868). Vidare märkas sedekomedierna Blommor
i drifbänk (1862), en satirisk skildring
af en äldre tids flickpensioner (befryndad
med Heibergs "Aprilsnarrene") och Så kallad
ungdom (1869), de roliga lustspelen Det
skadar inte! (1870; 3:e uppl. 1892) och
Majorens döttrar (1871; 3:e uppl. 1903),
Dagsländor (1875), det försvarsvänliga
tendensdramat Dagtingan (1876), Glanskis
(1878), Sprängämnen (1882), Gräsenklingar
(1883; tr. 1904), Mellan bjudningarna (1884;
2:a uppl. 1905), Inackorderingar (1885), det
populära folklustspelet Rospiggarne (1884),
Flinta och stål (1888; tr. 1906), Hårda sinnen
(en tragedi ur allmogelifvet, 1890; tr. 1906),
Sånggudinnornas afsked (festspel vid gamla
operahusets stängning 1891), Ett åskslag
(1892), lustspelet Familjens fästman (1893),
Sten Stures löfte (1903). Som bearbetare
för scenen intog H. ett framstående rum;
exempelvis må nämnas de omtyckta komedierna
Fregattkaptenen eller Salamandern (bearbetad
efter två original) och Advokaten Knifving. Han
har äfven författat åtskilliga operatexter:
Hertig Magnus och sjöjungfrun, Den förtrollade katten,
Den bergtagna, Vikingarna och Hexfällan
(efter Hans Hopfen, 1895). H. var en flitigt
anlitad tillfällighetsskald, och en stor del
af hans Dikter (1866) samt Efterskörd (1898)
utgöres af dylika tillfällighetsstycken. På
prosaberättelsens område uppträdde han
dels med de satiriska skildringarna från
sitt kringvandrande teaterlif, Fyra år vid
landsortstheatern (1857—58, under signaturen
Palle Block), dels med novellserierna Svart på
hvitt (1876—79); senare valde han ämnen särskildt
ur skärgårdslifvet och visade sig påverkad
af den realistiska riktningen (Stockholmslif
och skärgårdsluft, 1886—87, Från gator och
skär, 1889, Arbetarlif, roman, 1892,
Från skärgården och fastlandet, 1893, m. m.).
Den sceniska konsten gaf honom vidare ämne till
skildringarna Svenska skådespelare (1884),
Svenska operasångare (1885), På ömse sidor om
ridån (1888), Bidrag till skådespelarekonstens
och dramatikens historia (1890) samt Gustaf III:s
operahus och dess minnen (1891). Kort före sin
död utgaf han en del lefnadsminnen under titeln
Vid skrifbordet och bakom ridån (1908). H. var
led. af Mus. akad. sedan 1870. H. bevarade till
det sista sitt varma intresse för lifvets skilda
spörsmål och sin ifriga verksamhetslust och var
ännu vid fyllda åttio år sysselsatt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>