Print (PDF) - On this page / på denna sida - Hefaistion - Hefaistion - Hefaistos - Hefele, Karl Joseph von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Hefaistos-Hefele
226
ständigt armébefäl. H. förmälde sig med konung
Dareios’ dotter Drypetis, en syster till
Alexanders gemål Roxane. Han dog i Ekbatana 324
f. Kr. - 2. Grammatiker i Alexandria (omkr. 150
e. Kr.), efterlämnade ett vidlyftigt arbete
i grekisk metrik (48 böcker), hvaraf ett af
honom själf verkställdt kortfattadt sammandrag
(encheiridion) ännu finnes i behåll. Som det
enda fullständigare från forntiden bevarade
verket af detta slag har det, oaktadt sina
många fel, en stor betydelse för kännedomen
om de gamles metriska teori och är äfven
värderikt genom de många där anförda exemplen
ur eljest förlorade skaldeverk. Till arbetet
höra två samlingar af scholier (förklarande
anmärkningar) äfvensom prolegomena (inledning)
af Longinus. Nyare uppl. af Gaisford (1856)
och Westphal (1866). A. M. A. Hefaistos
(grek. "HyaioTos), grek. myt., eldens och
smideskonstens gud. Måhända representerade han
från början den från himmelen nedstörtande
ljungelden, men sedermera i allmänhet elden
som elementarmakt och särskildt soui liggande
till grund för den vulkaniska kraften. På grund
af eldens stora tekniska betydelse gällde han
tillika som den konstfärdiga yrkesverksamhetens
och företrädesvis smideskonstens gud. Grekernas
ringaktning för handt-verksarbetet har dock
i viss mening återverkat äfven på dettas
representant inom gudavärlden och åt H :s
personlighet iörlänat vissa burleska drag, genom
hvilka han märkbart skiljer sig från Olympens
öfriga, uti ideal stil hållna gudagestalter. Han
är enligt Ho-meros en son af Zeus och Hera, men
redan från födseln halt eller lam, därför äfven
kallad Kyllopodion ("krumfotad"). Den stundom
i samma riktning tolkade benämningen Amfi-
Hefaistos. (Antik f^\ torde snarare , fsyfta
bronsstatyett i Berlin.) hans båda kraftigt
utbildade armar. På grund af nämnda lyte
ville hans moder icke kännas vid honom, utan
slungade honom ned från Olympen, hvarvid han
upptogs och vårdades af hafsgudinnorna Thetis
och Eurynome. Hos dem dvaldes han nio år, gömd
i en af Okeanos’ grottor, och tillverkade åt dem
många konstigt arbetade smycken. Enligt en annan,
likaledes hos Homeros förekommande, saga ville
han en gång komma sin af Zeus misshandlade moder
till hjälp, men Zeus fattade honom vredgad i
fötterna och slungade honom ned på Lemnos. Yngre
sagor härleda hans vanförhet just från detta
fall. Haltheten är för öfrigt ett drag, som
återfinnes äfven hos andra indoeuropeiska
folks elds- och smides-gudar (den fornnordiske
Völundr och den tyske Wieland), och man har velat
förklara det som en hänsyftning på eldslågans
fladdrande och osäkra gestalt. H. blef emellertid
som oumbärlig för gudarna ånyo upptagen i
Olympen, där han åt alla gudarna förfärdigade
palats af skimrande metall och åt sig själf,
till hjälp mot sin halthet, två gyllne
Tryckt den 2s/3 09
med rörelse- och talförmåga begafvade^
tjänarinnor, på hvilka han vid gåendet stödde
sig. Äfven smidde han Zeus’ åskviggar och
tillverkade på Thetis’ bön en konstrik rustning
åt Akilles samt var f. ö. städse villig att med
sin konstskicklighet tjäna både gudar och af dem
gynnade människor. Enligt Hesiodos var han äfven
behjälplig vid den första kvinnans (Pandoras)
skapande. Som hans gemål namnes i Iliaden Charis,
i Odyssén Afrodite och hos Hesiodos Aglaia, den
yngsta bland chariterna. Hufvud-orter för hans
dyrkan voro Aten, där han stod i nära samband med
Athena, handaslöjdernas gudinna, och i främsta
rummet Lemnos, hans mest älskade vistelseort,
där han i vulkanen Mosychlos troddes drifva sitt
yrke, biträdd af sina tjänsteandar, Kabi-rerna
(se d. o.). Den yngre sagan förlade hans verkstad
till berget Etna på Sicilien, där cykloperna voro
hans medhjälpare, äfvensom till de vulkaniska
öarna Lipara, Hiera och Imbros. Grekernas
bildande konst har ofta framställt honom som en
kraftfull och välbildad man i den grekiske han
dt verkarens vanliga dräkt (exomi’s), med en rund
filtmössa på hufvudet, hammare eller sraidestång
i handen och med ringa eller ingen antydan om
halthet. - I den romerska gudaläran motsvaras
H. af V u l c a-nus (äldre form Volcanus), såsom
smideskonstens och metallarbetets gud äfven
kallad M u’l-ciber (smältaren). Han egde i Rom
en urgammal helgedom, det s. k. Y o l c a n a
l, på sluttningen af den kapitolinska kullen,
och till hans ära firades festen volcanalia
23 aug., under kejsartiden med circensiska
spel. Litt.: Roscher, "Ausführliches lexikon
der griechischen und römischen mytholo-gie",
art. H., Wilamowitz-Möllendorff, "Hephai-stos" (i
"Nachrichten der gesellsch. der wissen-schaften",
Göttingen, 1905). A. M. A.
Hefele, Karl Joseph von, tysk kyrkohistoriker,
f. 1809, d. 1893, blef 1840 professor i katolska
teologiska fakulteten i Tübingen och 1869
biskop i Rottenburg. Han var 1842-45 medlem
af deputeradekammaren i Württemberg. Hans
teologiska tänkande bestämdes hufvudsakligen
af Möhler (se d. o.): sträfvan att förena
trohet mot romerska kyrkan med själfständig
vetenskaplig forskning, särskildt på historiens
område. H :s förstlingsarbete, Die einführung
des christenthvms im süd-westlichen Devtschland
(1837), var ett afgjordt framsteg i den katolska
kyrkohistoriska forskningen. I hans monografi
Kardinal Ximenes (1844; 2 :ä uppl. 1851) sättes
den spanska kyrkoreformen med inkvisitionen som
idealet för en sann kyrkans reformation. Genom
Beiträge zur kirchengeschichte, archä-ologie und
liturgik (1864) kom den kristna arkeologien först
till heders inom den katolska vetenskapen. H
:s stora lifsverk, Koncüiengeschichte (l bd,
1855-74; 2:a uppl. 1873-1879), kännetecknas
af grundligt materialstudium, öfversiktlig
framställning och jämförelsevis opartiskt
bedömande, om ock ståndpunkten är ensidigt
romersk. H. deltog i Vatikankonsiliet 1869 och
var en af de af-gjordaste motståndarna till
ofelbarhetsdogmen, både som talare vid mötet
och genom att uppvisa, i skriften Gav sa honorii
papæ (1870), att en påfve af kyrkan fällts som
kättare. Efter svår inre strid underkastade han
sig dock 1871 konsiliebeslutet. Hans plats är
bland den katolska vetenskapens främsta män.
Hj. H-t.
11 b. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
