- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
231-232

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hegel, Georg Wilhelm Friedrich

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öden äro blott moment i världshistorien, som
på samma gång är "världsdomen". Hvarje stat
representerar ett moment i världsandens idé,
har däri sitt absoluta berättigande, men ock
sin begränsning. I storslagna vyer utvecklar
H. en historiens filosofi, som i mångt och
mycket ännu trycker sin prägel på vår tids
historiska uppfattning. — Äfven öfver den
subjektiva och den objektiva anden måste sökas
en högre syntes. Den är den "absoluta anden",
som framträder i åskådningens form som konst,
i känslans och föreställningens som religion och
slutligen i tänkandets som filosofi. Det sköna
är idén såsom sinnligt åskådad. Af historiskt
gifna konstformer finner H. den klassiska
vara det trognaste uttrycket för det skönas
väsen. Äfven på estetikens område trädde han
i skarp opposition mot nyromantiken. Dennas
benägenhet att söka sina ideal företrädesvis
från medeltiden ogillar han. Dess konst — den
romantiska — står, lärde han, obestridligen
lägre än antiken, som konst betraktad. Antikens
bildning hvilade på den naiva enheten mellan
ande och natur. För kristendomen är denna enhet
bruten. Men den kristna konstens uppgift är
att i bild gifva uttryck just åt den subjektiva
och personliga innerlighet, som ej i bild kan
framställas, blott antydas. I sin religiösa såväl
som i sin världsliga riktning sökte medeltidens
konst fylla denna uppgift. Den nyare tidens
konst visar i sina själfständiga skapelser
konstens förfall. Den förlorar sig dels i blott
beskrifningar på den prosaiska verkligheten,
dels i ett öfverdådigt frossande inom subjektets
värld, dess tillfälliga stämningar, tycken
och hugskott (nyromantiken). I sin speciella
konstlära inlade H. i många afseenden stor
förtjänst, men det hela lider af betänkliga
ensidigheter. — I en ännu högre och friare form
framträder, enligt H., anden på religionens
ståndpunkt. Andens immanenta lif i naturen som
dess bestämmande lifsprincip framträder icke
där som åskådad och till följd däraf beroende
af en viss enskild företeelse eller bild. Där
föreställes hela naturen som skapad och styrd
af en ande. H. fattar nämligen religionen som i
det hela likbetydande med religiös föreställning,
och han förbiser följaktligen i väsentlig mån den
sidan i religionen, att den är viljans sak. Det
hör till religionens väsen att förverkliga sig
i flera historiskt gifna religionsformer. Af
dessa är dock kristendomen den enda, som är ett
adekvat uttryck för religionens väsen. I sin
treenighetslära innesluter den kristna kyrkan
kärnpunkten af all filosofisk spekulation. Ty
denna kan ej vara något annat än att den evige,
i sitt majestät öfver ändlighetens sfär tronande
Guden sänker sig i ändligheten, försonande
denna med sig, blir människa, lider, dör och
som helig ande återvänder till sig själf. Men
ännu alltjämt stå ändligheten och oändligheten
i ett tillfälligt förhållande till hvarandra,
och först på filosofiens ståndpunkt är frigörelse
därifrån möjlig, där anden tänkes som principen
för allt och systemets slutpunkt ligger, "den sig
själf tänkande tanken". — H:s lif var ett troget
uttryck för hans lära. Omsorgsfullt flydde han
allt, som hade minsta utseende af effektsökeri
eller innebar något torgförande af intelligensens
företräden. Först en närmare bekantskap visade,
att den allt annat än ovanliga ytan dolde den
själfständige tänkaren, den starkt utpräglade
personligheten. Hans framställningssätt har samma egenskaper.
Det är genom sin torrhet och öfverlastade terminologi
i sig själf föga tilltalande, men gör ett
mäktigt intryck som framsprunget ur en genom
ett kolossalt tankearbete vunnen, lefvande
öfvertygelse. Den fullständiga och stränga
systematiseringen verkar ock imponerande; och i
vissa delar af sina skrifter, särskildt där han
kan fylla de abstrakta formerna med ett innehåll
från sin djupa klassiska bildning, utvecklar
han en oförneklig stilistisk fulländning.

Den hegelska skolan var mycket talrik. Den delade
sig tidigt i flera riktningar, hvilka trädde i
bestämd opposition emot hvarandra. Anledningen
därtill var den tvetydighet, som vidlåder
H. i fråga om tankeutvecklingen eller den
s. k. tankeprocessens betydelse. Det är en
ingalunda afgjord sak, huruvida denna process
just som sådan skall identifieras med det
absoluta själft eller hänföras till ett absolut
subjekt. Under det att den s. k. "centern"
ingenting gjorde för aflägsnandet af denna
tvetydighet, upptog "högern" det senare
alternativet. Det absoluta får ej rent af
identifieras med världsutvecklingen. Det finnes
ett "jenseits", en "transcendent" Gud och en
individuell odödlighet. Världsutvecklingen är
Guds tankar, åt hvilka han i denna utveckling
ger verklighet. Filosofiens uppgift blir då
ett "nachdenken", ett tänkande af världen
i den ordning och på det sätt, som den
framgått ur Guds tänkande. Längst åt detta
håll gick "ny-schellingianismen", som öppet
bröt med hegelianismen (jfr Schelling).
"Vänstern" åter nekade tillvaron af ett
"jenseits" och lärde, att det absoluta till
sitt väsen är världsprocessen själf. Gud är ej
en själfständig person, utan det personliga
i mänskligheten. Utom vårt tänkande af Gud
gifves ingen Gud. Därifrån leddes "yttersta
vänstern" l. "jung-hegelianismen", som äfven
bröt med hegelianismen, till ren subjektivism och
slutligen materialism. Något allmänt finnes blott
som en sida hos det enskilda. Individerna äro
det enda verkliga. I sina föreställningar om Gud
och det ideella ha människorna objektiverat sina
egna behof. All teologi blir således antropologi.

Hegelianismen har på kulturens olika
grenar utöfvat stort inflytande, som får
sin förklaring dels i det storslagna i H:s
lära, dels äfven däri, att han anslog en
sträng, som mäktigt återklingade hos den vid
subjektivismen trötta tiden. Själf trodde H. på
en fullkomlig öfverensstämmelse mellan hans lära
och den kristna teologien, och mången teolog
delade denna åsikt. Ehuru han tydligen med
sin treenighet förstår något helt annat än den
kristna dogmatiken därmed menar, antogs dock hans
lära i denna punkt af många med begärlighet. Men
äfven flera bland de teologiska riktningar,
som ej fullständigt ville ansluta sig till
H., rönte dock stor inverkan af hans läror,
t. ex. den s. k. nylutheranismen, i synnerhet med
afseende på kyrkobegreppet. De s. k. historiska
skolorna, som på skilda områden utöfvat ett så
stort inflytande, stå äfven i närmare eller
fjärmare frändskap med hegelianismen och
dess lära om historien som ett troget uttryck
för Guds tankar. Äfven estetiken har flitigt
bearbetats efter H:s principer. — I Sverige har
hegelianismen icke saknat anhängare (Borelius,
Afzelius, Genberg). Dess betydelse för den
själfständiga svenska filosofien begynner med
Boström, hvilken i H. hade sin närmaste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:31 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free