- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
265-266

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heine, Heinrich

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfverskrifter, därigenom antydande, att de böra
uppfattas som sammanhängande delar af en
"monodram". Den heineska kvickheten bländar genom
pikanta liknelser. H:s genom "Buch der lieder"
vunna popularitet i Tyskland — däremot fick
han ej för denna diktsamling något honorar —
led dock starkt afbräck genom hans skoningslösa
gyckel med reaktionen och hans cyniska polemik
med sina motståndare. Hans förhoppningar
om en genom anställning i statens tjänst
tryggad ekonomisk och social ställning gingo om
intet. 1830 flyttade han till Paris, som sedan
blef hans hemvist. Där knöt han förbindelser
med många framstående och inflytelserika
personligheter, intog en bemärkt plats i det
eleganta sällskapslifvet och verkade ifrigt för
andligt utbyte och närmande mellan fransk och
tysk nationalitet. Hans Beiträge zur geschichte
der neuen schönen literatur in Deutschland

(1833, ny uppl. under titeln Die romantische
schule,
1836, utg. jämte Lutetia, 1854, i 1 bd;
"Den nyare sköna literaturen i Tyskland", 1838),
Französische zustände (samlade korrespondenser
till "Augsb. allg. zeitung", 1833, med
ett ytterst häftigt utfall mot reaktionen i
Preussen) samt Der salon (1835—40) framkallade
efterbildning och revolutionära rörelser bland
det s. k. "unga Tyskland". Då vid förbundsdagens
sessioner 1835 H:s skrifter tillika med de
författares, som räknades till "Das junge
Deutschland" (jfr Gutzkow), förbjödos, gjorde
detta författaren i vida kretsar ännu mera
populär, på samma gång hans skrifsätt blef
ännu mera hänsynslöst och bitande, såsom i
skriften Über den denuncianten (1837, riktad
mot W. Menzel). Bland hans öfriga skrifter från
slutet af 1830- och från 1840-talet märkas Heine
über Börne
(1840, ett bittert och skandalöst
svar på dennes anfall mot H.) och Neue gedichte
(1844), hvilka kunna betraktas som en andra del
af "Buch der lieder"; de äro delvis politiskt
färgade, och romanserna höra till H:s bästa. 1844
gjorde H. sin sista utflykt från Paris till
Tyskland och skildrade denna i Deutschland,
ein wintermärchen
(1844; "En vintersaga,
fri försvenskning af Hj. Procopé", 1906),
en af aristofaneisk kvickhet sprudlande satir
öfver dåvarande förhållanden i Tyskland; redan
förordet på prosa, lika öfverlägset genom sin
ädla fördomsfrihet som genom sina lysande, ystra
infall, är i sitt slag ett praktstycke. Diktens
geniala behandling af rimmet har påverkats af
Byron, med hvilken H. äfven f. ö. röjer mycken
andlig frändskap. H:s allegoriska epos Atta
Troll, ein sommernachtstraum
(1842, utg. 1847),
riktadt mot den filosofiska radikalismens och
den politiska lyrikens utsväfningar, är med sin
rytmiska virtuositet H:s satirisk-romantiska
mästerstycke. Romanzero (1851) innehåller
åtskilliga af hans mest originella dikter, några
af hans yppersta ballader och skönaste, mest
förandligade elegiska sånger. Dess komposition,
omfattande "Historien", "Lamentationen",
"Hebräische melodien" och "Disputationen", har
träffande jämförts med en stor sonat. Bland
H:s öfriga skapelser märkas Doktor Faust,
ein tanzpoem
(1851) och Letzte gedichte und
gedanken
(utg. 1869). — Trots årligt understöd
af farbrodern kämpade H. i Paris med stora
ekonomiska svårigheter, tills en honom 1835
(l. 1836)—48 årligen beviljad pension på 4,800
frcs från franska statens hemliga fonder
förbättrade hans finanser. Den mottagna
nådegåfvan utsatte H. för det skarpaste
klander som parasit, men påståendet, att han sålt
sin penna till franska regeringen, är vederlagdt
af den nyare forskningen. 1845 angreps H. af
ett ryggmärgslidande, som alltmer tilltog och
från 1848 till hans död höll honom fjättrad vid
sängen ("die matratzengruft"). På sistone blef
han äfven blind, i det ögonlocken föllo ihop och
ej kunde öppnas af sig själfva. Dock bibehöll han
sin tankekraft oförminskad, och då han slutligen
ej själf kunde skrifva, dikterade han. Under
dessa lidandets år vårdades han af sin hustru,
Mathilde Mirat, urspr. en fattig Parisgrisett,
vacker och godhjärtad, men utan andlig
samhörighet med sin man. H:s sista svåra marter
förljufvades äfven af hans ryktbara kärlek till
"la mouche" (Camilla Selden), den mystiska unga
kvinna han i sin sköna svanesång symboliserat
som "passionsblomman". H. är utan gensägelse en
af 19:e årh:s högst begåfvade skalder; men
omdömena om honom både som diktare och karaktär
ha utfallit mycket olika, och en giltig totalbild
af H. med hans "zerrissenheit" i båda hänseendena
är vanskligare än eljest att erhålla. Hans
hänsynslösa uppriktighet öfverskrider ofta den
simpla lascivitetens gräns, hans cynismer mot
sina fiender och sarkasmer öfver filistrarna,
dessa "gute leute und schlechte musikanten",
som han så djupt föraktade, ha åstadkommit många
förgiftade sår och stygga ärr, hans bekanta
ironiska "kallduschar" efter de varmaste lyriska
bikter ha ställvis urartat till maner och hans
ofta ohejdade känslofrosseri vanställer flera
af de tidigare dikterna. Men hans oskrymtade och
orubbliga tillgifvenhet för sina närmaste, hans
gifmildhet och tjänstaktighet mot landsmän och
andra under sin s. k. "babyloniska fångenskap"
och det med beundransvärd ståndaktighet burna,
af inspirerad poesi fyllda lidandet under hans
sista kvalfulla decennium uppväga många af hans
mänskliga fel och brister. Framför allt är han
med sin oefterhärmliga gratie, sin sällsynta
poetiska sensibilitet, sin utomordentligt
musikaliska vers och sin spelande kvickhet en
af världslitteraturens ursprungligaste lyriker,
"en romantisk skald, som gifvit ett klassiskt
uttryck åt den moderna anden". — H:s samlade
dikter och uppsatser utgåfvos (1861—66)
af A. Strodtmann, som äfven författat en
förträfflig lefnadsteckning öfver honom ("H:s
leben und werke", 1867, ny uppl. 1884). Den bästa
kritiska upplagan (med biogr. och kommentar) af
H:s verk är Elsters (1887—90, 7 bd). Bland de
många arbeten om H. förtjäna utom de föregående
anföras: R. Proelss, "H. H. Sein lebensgang
und seine schriften" (1886), W. Bölsche,
"H. H. Versuch einer æsthetisch-kritischen
analyse seiner werke" (1887), H. Lichtenberger,
"H. H. penseur" (1895), Nietzki, "H. H. als
dichter und mensch" (starkt kritisk, 1895),
Legras, "H. H. poète" (1897), Karpeles, "H.
H." (1899), Betz, "Studien zur vergleichenden
litteratur-geschichte der neueren zeit" (1902),
Hüffer, "H. H." (1906), Bartels, "H. H. Auch ein
denkmal" (s. å., en hätsk stridsskrift), samt
G. Brandes i "Det unge Tyskland" (i "Saml. skr.",
d. 6). H:s inflytande på tysk och utländsk
litteratur är synnerligen stort; framhållas
må hans inverkan på den isländske skalden
Hallgrimsson (se denne). Hans verk ha gång på
gång öfversatts till alla kulturspråk, äfven
japanska. På svenska skalder, t. ex. Snoilsky
(i dennes tidigaste skede),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 5 22:09:23 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free