Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helgon - Helgona - Helgonabacken - Helgonbilder - Helgondyrkan. Se Helgon - Helgonförklaring. Se Kanonisation - Helgongloria. Se Gloria 2 - Helgonlegender. Se Helgon - Helgonskyld - Helgrind - Helgsmel - Helgsringning. Se Helgsmel - Helgum - Helgustapir - Helgdrdsbonde - Helhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och bön inför dess bild eller dess
reliker. Medeltidens teologer satte den
i system, men skilde mellan egentligt
tillbedjande (latria), som tillkommer endast
Gud och Kristus, och tjänst (dulia), som egnas
helgonen. Skyddshelgon antogos för särskilda
länder, städer, kyrkor m. m. Sålunda voro
t. ex. Petrus och Paulus Roms skyddshelgon, Jakob
Spaniens, Andreas Greklands, Fokas sjömännens,
Lukas målarnas, Johannes evangelisten och
S:t Augustinus teologernas, Ivo juristernas
o. s. v. En förberedande grad af helighet
gafs, då påfven proklamerade någon till beatus
(helig blott för en särskild trakt); först
om upphöjelse sedan skedde till sanctus, var
full helgonställning vunnen. — Inom svenska
kyrkan ärades från början den allmänna kyrkans
helgon. Men jämte dessa fick den äfven åtskilliga
nationalhelgon. Dit höra i första rummet de
missionärer, hvilka först förkunnade kristendomen
i Sverige: Ansgarius, Rimbert, Sigfrid, David,
Botvid m. fl. Mest firade bland dessa helgon
voro i Sverige måhända den norske Olof den
helige och den svenske Erik den helige (ej af
påfven kanoniserad). Af svenska medeltidshelgon
ha vi dessutom Birgitta (kanoniserad 1391),
hennes dotter Katarina samt de tre af Alexander
VI 1499 beatificerade biskoparna Brynjulf,
Nicolaus Hermanni och Henrik af Åbo. — Mot
medeltidens slut stegrades helgondyrkan i
västerlandet till det yttersta. Reformationen
upphäfde däremot h. o. h. helgonens dyrkan, och
de protestantiska kyrkornas bekännelseskrifter
gilla blott en vördnadsfull hågkomst af de
helige. Äfven inom den romerska kyrkan skedde
en reform i denna punkt. Tridentinkonsiliet
godkände anropandet af helgonen som människors
förespråkare hos Gud, men begränsade strängt
deras kult därtill och uteslöt egentlig
dyrkan. Denna ståndpunkt intager den katolska
teologien fortfarande. I praktiken härskar dock,
särskildt i Italien och Spanien, den gamla halft
polyteistiska helgondyrkan. Detsamma gäller om
den grekisk-katolska kyrkan (se d. o.), ehuru
den teologiska motiveringen där är en annan
(helgonen äro förmedlare mellan den himmelska
hierarkien och dess afbildning i kyrkans
hierarki). — Ett jättearbete om helgonen är det
af bollandisterna i Antwerpen sedan 1643 utgifna
"Acta sanctorum" (se d. o.) samt fortsättningen
"Analecta Bollandiana" sedan 1881 (hittills 24
bd; helgonen ordnade efter almanackan, arbetet
f. n. hunnet till nov.). De viktigaste moderna
undersökningarna om helgonkultens uppkomst äro:
E. Lucius, "Anfänge des heiligenkults", 1904
(protestantisk), och H. Delehaye, "Les légendes
hagiographiques", 2:a uppl. 1907 (katolsk).
Hj. H—t.
Helgona (Allhelgona), socken
i Södermanlands län, Rönö härad. 4,064
har. 1,052 inv. (1908). Annex till Nyköpings
östra stadsförs., Strängnäs stift, Nyköpings
östra kontrakt.
Helgonabacken, höjd i norra delen af staden
Lund, har sitt namn efter det fordom där
belägna Allhelgona kloster (Monasterium
omnium sanctorum) l. Helnekirkekloster, först
kalladt S. Salvators kloster, munkkloster af
benediktin-(kluniacens-)orden. Platsen, som
tillhörde den på 1680-talet till biskopsstolen
anslagna Helgonagården (först tillhörig klostret,
men efter dettas reducering anslagen till lön
åt landtdomaren i Skåne), blef af biskop Faxe på
1820-talet anordnad till park och upplåten till
allmän promenadplats. Där ligga nu
universitetsbiblioteket (sedan 1905) och den
1887—91 byggda Allhelgonakyrkan.
Helgonbilder, framställda i måleri eller
skulptur, ha i katolska kyrkan alltifrån början
varit allmänt brukliga, i katakomberna, i kyrkor
och kapell, på husväggar, vid vägar och torg
samt i hemmen. Bilderna framställa helgonet med
dess attribut, t. ex. Petrus med nycklarna, den
hel. Göran med lansen och draken, och martyrerna
med deras pinoredskap, t. ex. Katarina med
hjul och svärd. Merendels äro de försedda med
helgongloria (se Gloria 2). Jfr Bilddyrkan,
Grekisk-katolska kyrkan, sp. 227, och
Mariabilder.
Helgondyrkan. Se Helgon.
Helgonförklaring. Se Kanonisation.
Helgongloria. Se Gloria 2.
Helgonlegender. Se Helgon.
Helgonskyld, kam., gammal skatt i de s. k. danska
provinserna Skåne, Halland och Blekinge, afsedd
för åtskilliga ändamål: till klockare för sångens
uppehållande vid gudstjänsten, till skolmästare
och prästerskap på landet för barnundervisning,
till "stadsskolor" o. s. v. Många försök ha
gjorts att bli kvitt denna skatt. 1737 skedde en
"jämkning" i Skåne, men den upphäfdes kort därefter,
och höga böter bestämdes för "allt försök
till ändring". Man hade nämligen funnit, att
innehafvarna af helgonskyld genom uttryckliga
privilegier voro tillförsäkrade densamma "till
evärdliga tider". På riketsständers initiativ
egde emellertid sedermera delvis en reglering
rum. Detta skedde genom k. br. 17 sept. 1856,
då staten åtog sig att genom årliga anslag
betala den helgonskyld, som "stadsskolorna" i
de nämnda provinserna egde uppbära från de inom
2 mil belägna socknarna till lärares
aflönande, byggnadshjälp och understöd åt
fattiga "djäknar". Socknarna fingo själfva
behålla den helgonskyld, som sålunda blef af
staten inlöst, under villkor att sättet för
dess användande skulle underställas K. M:ts
pröfning. Slutligen bestämde statsmakterna, att
denna skatt skulle upphöra att utgå fr. o. m.
1900.
Kbg.
Helgrind, nord. myt., porten till Hels
boning. Jfr Hel.
Helgsmål l. Helgsringning, den i flera
orter af Sverige ännu brukliga seden, att
kl. 6 på aftonen före en helgdag eller söndag
genom klockringning tillkännagifva helgdagens
ingång, hvilken judarna och efter dem den
äldre kristna församlingen ansågo ega rum
kl. 6 e. m. dagen före själfva helgdagen.
(J. T. B.)
Helgsringning. Se Helgsmål.
Helgum, socken i Västernorrlands län, Ramsele
tingslag. 43,554 har. 2,978 inv. (1908). H. utgör
ett konsist. pastorat i Härnösands stift,
Ångermanlands sydvästra kontrakt.
Helgustaðir, gård på norra stranden af
Reyðarfjörður på Islands östkust. I strandens
basaltfjäll finnes en gång af dubbelspat (se d. o.).
R. N—g.
Helgärdsbonde, i äldre tider benämning på en
krono- eller skattebonde, som i allmänhet
var skyldig att till kronan utgöra gärder
och hjälper oafkortade, till skillnad från
frälsebonde (se d. o.), som i regel deltog till
hälften i dylika skatter.
R. V.
Helhem, nord. myt., en benämning på Hels rike
hvilken likväl icke förekommer i eddorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
