Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helig - Heliga alliansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föremålen (4 Mos. 3: 38; 1 Sam. 6: 20; 2 Sam. 6: 7).
Men mosaismens etiska gudstanke tar ut sin
rätt. En ny epok inträder i helighetsbegreppets
historia därigenom, att den helgelse, som
kräfves af Guds helighet, blir väsentligen
af sedlig natur, ej blott rituell. I den
s. k. helighetslagen 3 Mos. 19 ff. härledas
ur Guds helighet sedliga kraf: icke stjäla,
icke ljuga, hedra fader och moder, fälla rätt
dom, och rituella bud: icke äta offerkött på
tredje dagen, ej beså åkern med två slags säd
eller om hvarandra. Men hos profeterna blir
heligheten den öfvermänskliga rättfärdigheten,
trofastheten och kärleken (Hos. 11: 9; Hes. 20: 41)
i Guds väsen. Den orenhet, som skrämmer
Esaias i Jahves närhet (Es. 6), är tydligen
af väsentligt sedlig art. Omvandlingen sker,
och den fullbordas i evangeliet.
5. I N. T. äro helig och oren icke, såsom
i tabureglerna, oåtskilda, ej heller
korrelata, utan motsatser, men icke såsom i
lagreligionerna, i helighets- och renhetslagarna,
väsentligen rituella, utan sedliga motsatser.
Helighet sammanfaller med sedlig renhet och
fullkomlighet. Dess motsats är orenhet =
synd (1 Tess. 4: 7; Rom. 6: 19, 22), sedlig
besmittelse (2 Kor. 7: 1; Ef. 1: 4; 5: 27;
Kol. 1: 22), 3 Moseboks: "varen
heliga, ty jag är helig" tolkas om den
goda vandeln (1 Petr. 1: 15). Denna, ej rituell
förberedelse, är förutsättning för att se Gud
(Hebr. 12: 14). Jesus uttalar med all skärpa —
i profeternas anda — och med principiell klarhet
motsatsen mellan rituell renhet och sedlig renhet
(Mark. 7: 19 ff.; jfr Hebr. 9: 14) och opponerar
sig mot den rituella helighetens kraf, när de
inkräktade på sedlighetens, i fråga om sabbat,
fasta, tvagningar, löfte, korban (Mark. 7: 11).
Helighet, d. v. s. det till Gud hörande och af
Guds närhet kräfda, blir ett med samvetskrafvet.
Se Helgelse. (Koinos, vanlig, profan, till
allmänt bruk, i motsats mot helig, afskild, har
i grekiskan fått betydelsen af oren, Mark. 7, 19;
Hebr. 10, 29.)
6. Inom de gamla polyteistiska natur-
och kulturreligionerna i Indien och Grekland
sammanfogades taburegler, utan någon sådan allt
behärskande gudom som i profetreligionerna,
till fromhetstyper af negativ och asketisk art.
I fromhetsöfningarna, i den "helgelse" och
"rening", som utgjorde vägen till frälsning
och förening med det gudomliga,
ingingo allehanda afhållsamhet och ceremonier,
men äfven sedliga moment, hvilka skaffade
sig mer och mer utrymme. Sådant anspråk på
en högre och strängare helighet uppställde i
Grekland orfismen. Den äldste historiske
representanten för ett orfiskt lif är
Pythagoras. Den orfiska helgelsen spelar en
viktig roll i den högre grekiska religiositeten,
enkannerligen äfven hos Platon. Dess
asketiska art har genom nyplatonismen,
i förädlad form, öfvergått såväl till
den persiska sufismen som till mystiken
inom kristendomen. Utmärkande för dessas
helighetsideal, liksom för de indiska, är,
att det sedliga lifvet räknas som ett lägre,
begynnande stadium, som en förberedelse, en
rening, som föregår helighetens tillstånd,
den egentliga fromheten.
Vi urskilja sålunda i Västerlandet två
helighets- och fromhetstyper, som uppträda
på mångfaldigt sätt sammanflätade eller
motsatta. Den ena, med historisk utgångspunkt i
orfism och nyplatonism, betraktar sedligheten
som en rening, en förberedelse, vita
purgativa, till den egentliga religionen, vita
contemplativa. Sedlighet, moral och helighet i
religiös mening särskiljas. En försämrad afart
häraf är det, när man skiljer mellan religiös
(klerikal, pietistisk, jesuitisk) moral och
vanlig moral. För den andra fromhetstypen,
med utgångspunkt i profeterna och evangeliet,
består gudstjänsten i det sedliga lifvet.
7. Heligheten eger alltifrån tabureglerna
till Kants kategoriska imperativ den religiösa
karaktären af en ovillkorlig förpliktelse.
Litt.: W. Robertson Smith, "The religion of
the semites" (2:a uppl. 1894), N. Söderblom,
"Zoroastrisk helgelse" (i "Ord och bild",
1903), och R. R. Marett, "The conception
of mana" (i Oxford kongr:s förh. I, 1908).
N. S.
Heliga alliansen, ett fursteförbund, som efter
Napoleon I:s definitiva störtande ingicks i
Paris 26 sept. 1815 mellan kejsarna Alexander
I af Ryssland och Frans I af Österrike samt
konung Fredrik Vilhelm III af Preussen. I den
heliga alliansen, till hvilken kejsar Alexander I
med egen hand skref utkastet, förklarades "den
heliga religionens grundsatser, rättvisans,
kärlekens och fredens grundsatser böra öfva
omedelbart inflytande på regenternas beslut och
leda alla deras handlingar". Furstarna erkänna,
"att den kristna nationen, af hvilken de själfva
och deras folk äro delar, icke har någon annan
härskare än den, hvilken ensam makten tillhör,
d. v. s. Gud, vår gudomlige frälsare Jesus
Kristus, lifvets ord". "Förenade genom en sann
och oupplöslig broderlighets band och betraktande
sig som landsmän", förbinda sig furstarna —
sådana voro urkundens ord — "att vid hvarje
tillfälle och öfverallt gifva hvarandra hjälp
och bistånd; anseende sig i förhållande till sina
undersåtar och sina krigsmakter som familjefäder,
skola de styra dem i samma broderlighetens anda,
hvaraf de själfva äro eldade, för att skydda
religionen, freden och rättvisan".
Den heliga alliansen har sitt ursprung i
den svärmiskt religiösa stämning, som fyllde
Alexander I under och efter segrarna öfver
Napoleon. Han ansåg sig vara det af försynen
korade redskapet att nedslå revolutionens
styggelser och otro samt att bland folken
återställa och trygga sann religiositet och
verklig frihet. I detta syfte ville han förbinda
sig närmast med sina stridskamrater bland
suveränerna, men också med Europas öfriga kristna
statsöfverhufvud. Österrikes och Preussens
härskare underskrefvo förbundet för att ej göra
Alexander emot, och inbjudningar till anslutning
utgingo sedan till cheferna för alla europeiska
stater — utom till påfven och den osmanske
sultanen. Samtliga de inbjudne gåfvo också sin
anslutning, bland dem äfven prinsen-regenten
i England utan parlamentets hörande — en
omständighet, hvilken, liksom de ursprunglige
kontrahenternas undertecknande af förbundet
utan sina ministrars kontrasignation, visar,
att hela alliansen egentligen har karaktären af
blott en furstarnas principiella förklaring, men
ej af en verklig politisk sammanslutning. Också
saknas i förbundsurkunden bestämmelser om de
skyldigheter, som af de förbundna makterna skulle
fullgöras. Ett visst fog kunde möjligen finnas
för misstanken, att Alexander ville nyttja denna
sammanslutning i den kristna religionens namn
emot de otrogne, speciellt sålunda till förmån
för Rysslands turkiska politik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
