- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
319-320

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helige anden, Den

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gudomliga kraftprincip, i hvilken man söker
förklaringsgrunden till allehanda utomordentliga
och öfverraskande företeelser i det mänskliga
själslifvet, framför allt till den profetiska
förmågan (jfr t. ex. 4 Mos. 24: 2; 1 Sam. 10: 6,
10; Hos. 9: 7; Mika 3: 8; Hes. 2: 2;
3: 24.; 11: 5 etc.; Es. 61: 1), men ock
till den öfver det vanliga måttet gående
hjältekraften, regeringsvisheten, klokheten
eller konstfärdigheten (jfr t. ex. 1 Mos. 41: 38;
2 Mos. 31: 3; 35: 31; Dom. 3: 10; 6: 34; 11: 29;
14: 6 o. s. v.). För den äldre uppfattningen låg
det för Andens verkningar karakteristiska framför
allt i den plötsliga, oförmodade och våldsamma,
af extas o. d. beledsagade (jfr särskildt 1
Sam. 10: 9 ff.) arten för deras framträdande. Hos
de store profeterna genomgår emellertid i samband
med hela den religiösa åskådningens etiserande
äfven föreställningen om Anden en betydelsefull
utveckling. Liksom deras profetiska uppgift
för dem trädde i allt närmare samband med hela
deras personliga Gudsförhållande, se de ock i
Anden den stilla, men oemotståndligt verkande
kraft, som ej blott momentant inspirerar dem,
utan ock stärker och uppehåller dem gentemot
alla förföljelser och lockelser och som skall
gifva den messianske konungen kraft till
utförande af sin stora rättfärdighetsgärning
(jfr t. ex. Mika 3: 8; Es. 11: 1, 28: 6; 42: 1).
Härifrån är ej steget långt till att i Anden
se principen för det sedliga lifvet öfver hufvud;
dock framträder denna åskådning i G. T. blott
på ett par enstaka ställen (Hes. 11: 19; 36: 26
f.; Ps. 51: 12 f.). Vid sidan häraf framträder
Anden som principen för Guds skapande och
lifgifvande verksamhet (jfr t. ex. 1 Mos. 1: 2;
6: 3; Hes. 37: 5 ff.; Job 33: 4; 34: 14;
Ps. 104: 29 ff.), som beteckning för den innersta
sidan af hans personlighet (Es. 40: 13) eller
ock för själfva det gudomliga väsendet i dess
den mänskliga svagheten motsatta kraftfullhet
(Es. 31: 3) o. s. v. — I den judiska teologien
nämnes "Anden", ej utan gammaltestamentliga
anknytningspunkter (jfr särsk. 1 Kon. 22: 19
ff.), vid sidan af "ordet", "visheten"
o. s. v. bland de mellanväsen, som här träda in
mellan Gud och människorna. — I de synoptiska
evangelierna äro de ställen, där Anden omnämnes,
ej synnerligen många. Dogmatiskt betydelsefullast
är utsagan i Matt. 28: 19 (jfr särsk. 2 Kor. 13: 13),
där den kristna tron karakteriseras därmed,
att den som tro på Fadern tillika är tron
på hans fullkomliga uppenbarelse i Sonen och
själfmeddelelse i Anden. Dessutom framträder
här Anden som den skapande princip, i hvilken
Kristi lif har sitt hemlighetsfulla ursprung
(Matt. 1: 18, 20; Luk. 1: 35), som principen
för hans messianska utrustning (Mark. 1: 10 ff.;
jfr Matt. 4: 1; 12: 18; Luk. 4: 18; Joh. 3: 34)
och för den gudomliga kraftfullheten i de
olika sidorna af hans verksamhet (jfr Matt. 3: 11
etc.; 12: 28) samt som beteckning för Guds
högsta gåfva till de troende (Luk. 11: 13;
Mark. 13: 11 etc.), hvilken Kristus efter sin
upphöjelse skall på fulländadt sätt förmedla
åt dem (Luk. 24: 49; Apg. 1: 4 f.; jfr Joh. 7: 39;
14: 26; 15: 26; 16: 7). — Om den första, af
underbara fenomen beledsagade, uppfyllelsen af
detta löfte berättar Apg. 2: 1 ff., som därmed
ock (jfr vidare Apg. 8: 15 ff.; 10: 44 ff.;
19: 2 ff. etc.) ger en inblick i den äldsta
församlingens föreställningar om Anden. — "Sin
rikaste utbildning har läran om Anden fått hos
Paulus. Här framträder väl Anden alltjämt på
gammaltestamentligt sätt som källan till de
utomordentliga, stundom i sällsamma former
(tungomålstalandet o. s. v.) framträdande
nådegåfvorna ("Karismata"; jfr särskildt 1
Tess. 5: 19 f.; 1 Kor. 12: 4 ff.; jfr ock
Hebr. 2: 4), men tillika som hela det nya,
religiösa och sedliga lifvets, pånyttfödelsens
och helgelsens princip (jfr t. ex. 1 Tess. 4: 7 f.;
Rom. 1: 4; 8: 2 ff.; 12 ff.; 14: 17;
15: 13; 1 Kor. 6: 11; 7: 19; Gal. 3: 2 f.; 4: 6;
5: 16 ff.; 6: 8; Ef. 3: 16; 4: 30; 5: 19;
Tit. 3: 5; jfr ock 1 Petr. 1: 2; Hebr. 6: 4;
10: 29). Denna senare tankegång är den af
Paulus starkast betonade; därifrån söker
han vägleda sina församlingar till den rätta
uppskattningen af de olika "nådegåfvorna". Denna
utomordentligt betydelsefulla utveckling af
läran om Anden har närmast framgått ur den
oupplösliga förbindelse, i hvilken hos Paulus
föreställningen om Anden trädt med tanken på
den upphöjde Kristus (jfr särsk. 2 Kor. 3: 17
f.) och de troendes mystiska lifsgemenskap med
honom. — I de johanneiska skrifterna återkommer
i det väsentliga den paulinska åskådningen,
blott att här den intellektuella, upplysande,
sidan af hans verksamhet starkare betonas
(jfr t. ex. Joh. 3: 5 ff.; 7: 37 ff.; 14: 26;
15: 26; 16: 7 ff.; 1 Joh. 2: 27; 3: 24; 4: 2,
13; 5: 6). På ett par ställen (Joh. 14: 26; 15: 26;
16: 7 ff.) tillskrifves här Anden, om hvars
verksamhet, såsom den personlige Gudens Ande,
äfven eljest mångenstädes personliga attribut
användts, uttryckligen personlighet. — Dessutom
omtalas Anden i N. T. som principen för G. T:s
profetia och dess inspirerade skrifter öfver
hufvud (jfr Matt. 22: 43; Apg. 1: 16; Hebr. 9: 8;
10: 15 ff.; 1 Petr. 1: 10 ff.; 2 Petr. 1: 21);
hvarjämte "Ande" äfven här stundom står
som beteckning för Guds innersta personlighet
(1 Kor. 2: 11) eller för det gudomliga väsendets
egenart (Joh. 4: 24) o. s. v.

De äldsta kyrkolärornas utsagor om Anden äro
af synnerligen skiftande och sväfvande art. I
sammanhang med de trinitariska striderna
fixerades emellertid jämväl läran om Anden,
utan att detta steg här i samma grad som i
fråga om kristologien varit förberedt genom
en organisk utveckling. Gentemot Macedonius’
och hans anhängares (de s. k. pneumatomakernas)
förnekelse af Andens fulla gudom genomdref
nämligen Athanasios på synoden i Alexandria 362
fastställandet af läran om Andens väsensenhet
med Fadern och Sonen. De för de kristologiska
problemen präglade termerna öfverflyttades så,
nu och framdeles, på läran om Anden, och häraf
förklaras det, att denna ända fram i våra
dagar hufvudsakligen kommit att behandlas
i treenighetslärans sammanhang. Härigenom
har ofta på ett ödesdigert sätt läran om
Andens väsen kommit att lösryckas från sina
erfarenhetsmässiga grundvalar. Särskildt
i fråga om uppfattningen af nådens centrala
begrepp har härigenom mycken oklarhet vållats. I
stället för den nytestamentliga läran om den
Helige ande, som på samma gång är egnad att
inskärpa, att "nåden" ej består i något annat
än i den genom Kristus öppnade och i Anden
realiserade personliga gemenskapen med Gud,
och att erinra om det mystiska djupet och den
outgrundliga rikedomen i det härmed gifna,
ha ofta naturartade föreställningar om nåden
som något slags öfvernaturlig substans eller
magiskt verkande kraft trängt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free