Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 323-324 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helikonider - Helikonier. Se Heliconiinf - Heliocentrisk - Heliodoros - Heliodorus - Heliofil - Heliofob - Heliofyllit - Heliogabalus l. Elegabalus - Heliograf - Heliografi. Se Fotografi, sp. 990 - Heliogravyr. Se Fotogravyr - Heliokromi. Se fotografi, sp. 1000 - Heliolites - Heliolitidf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Helikonider (grek, Ἑλιϰωνίδες), en
af grekiska sånggudinnornas (musernas)
många benämningar, efter berget Helikon
(se d. o.), där de troddes ha sitt hemvist.
A. M. A.

Helikonier, zool. Se Heliconiinæ.

Heliocentrisk (af grek. helios, sol,
och lat. centrum, medelpunkt), astron.,
hänförande sig till solen som medelpunkt eller
utgångspunkt. Detta begrepp har sin oftast
förekommande användning vid behandlingen af
planeternas rörelser. Vid bestämmandet af
himlakropparnas rörelse och läge i rymden
måste man hänföra dem till någon viss som fix
antagen punkt och genom denna punkt lagda
axlar. Väljer man till fix- l. origopunkt
solen, kallas betraktelsesättet och därur
härflytande bestämningar heliocentriska
(jfr Geocentrisk). Man använder äfven i
andra sammanhang detta begrepp. Så kan man
t. ex. tala om heliocentriskt minimum hos
variabla stjärnor (se d. o.), d. v. s. den
tidpunkt, då stjärnans ljus, från solen sedt,
är svagast. Detta heliocentriska minimum kan
skilja sig från det observerade med ända till 8
minuter, den tid, hvarpå ljuset tillryggalägger
afståndet mellan solen och jorden. Reduktionen
till heliocentriskt minimum är nödvändig,
för att man skall kunna med hvarandra jämföra
minima observerade vid olika tider af året.
L. A. F. (B—d.)

Heliodoros (grek. Ἡλιόδωϱος) från Emesa,
grekisk författare, lefde omkr. 400 e. Kr.,
skref en erotisk roman, Aithiopikon biblia deka,
om de underbara öden, som tessaliern Theagenes
och den etiopiska kungadottern Charikleia
upplefde. Tryckt hos Hirschig i "Scriptores
erotici" (1856). Se Öftering, "H. und seine
bedeutung für die literatur" (1901).

Heliodorus, rikskansler hos konung Seleukos IV Filopator
i Syrien (187—175 f. Kr.), fick sin konungs
befallning att sätta sig i besittning af
tempelskatten i Jerusalem, men skall ha
hindrats därifrån genom en ängel, som slog
honom med förfäran i den heliga stadens tempel
(jfr 2 Makk. 3). Den ifrågavarande legenden har
förhärligats af Rafael i en af hans väggmålningar
i Vatikanens stanzer.
E. S—e.

Heliofil (af grek. helios, sol, och filos, vän),
bot., säges om ett växtorgan, t. ex. ett blad,
som är anpassadt till stark belysning; ett
heliofilt blad kallas äfven solblad. Heliofobt
(af grek. fobos, fruktan) är ett organ,
som är anpassadt till svag belysning;
ett heliofobt blad kallas skuggblad.
G. L—m.

Heliofob (af grek. helios, sol, och fobos,
fruktan), ljusskygg; bot. Se Heliofil. —
Heliofobi, ljusskygghet. Se Albinism.

Heliofyllit Flink, miner. Se Ekdemit.

Heliogabalus’ bild å ett fornromerskt mynt.

Heliogabalus l. Elegabalus, romersk kejsare
(218—222), var son till Soëmis, en dotter till
Julia Moesa, som var syster till kejsar Severus’
gemål, den sköna syriskan Julia Domna. Hans
egentliga namn var Varius Avitus Bassianus.
Under Macrinus’ regering bodde han i Emesa
i Syrien och var där solens präst. Af sin mormoder
utgafs han för att vara son af Caracalla, hvilken han liknade,
och blef, knappt 14 år gammal, af de syriska
trupperna utropad till kejsare i stället för
den hatade tyrannen Macrinus. Denne blef nu
slagen och dödad (218), hvarefter H. under
namn af M. Aurelius Antoninus uppsteg på
tronen. Som kejsare visade han stor ifver
att införa den syriske solgudens dyrkan,
men gjorde sig för öfrigt känd genom sina
skamlösa utsväfningar samt genom alla slags
onaturliga laster och förbrytelser mot sedlighet
och anständighet. Kvinnor och utöfvare af
lägre konster upphöjdes af honom till höga
värdigheter, och hans vansinniga frosseri och
lastbarhet kände snart inga gränser. Hären
blygdes till följd däraf för hans styrelse, och
man fäste sitt hopp på hans kusin Alexander
Severus, som hade af honom blifvit nämnd
till cæsar. Då han stod efter dennes lif,
blef han själf mördad jämte sin moder, 222.
R. Tdh.

Heliograf (af grek. helios, sol, och grafein,
rista) l. Fotoheliograf (af grek. fos, genit.
fotos, ljus), en apparat för fotograferandet af
solen, består i det väsentliga af en astronomisk
tub, som i st. f. okular har en kamera och
dessutom är försedd med momentslutare; objektivet
är akromatiseradt för de fotografiskt verksamma
strålarna. Man ger vanligen instrumentet en
oföränderlig fast uppställning och kastar
solstrålarna in i tuben medelst en fullkomligt
plan, försilfrad glasspegel. Denna spegel är
monterad i förbindelse med ett urverk, med
hvars tillhjälp den automatiskt vrides, så att
solljuset ständigt reflekteras i oföränderlig
riktning (se Heliostat). Momentslutaren
måste vara så konstruerad, att man kan erhålla
exponeringar på mindre än 1/1000 sekund;
dessutom undviker man öfverexponering
genom att använda plåtar med särskildt låg
känslighet. Vill man ha en stor solbild, där
mera detaljer kunna urskiljas, kan man, utan
att ge heliografen alltför stora dimensioner,
införa ett s. k. förstoringssystem i närheten af
objektivets brännpunkt. Medelst dessa heliografer
gör man numera på flera observatorier (t. ex. i
Potsdam och i Meudon nära Paris) regelbundna
fotograferingar af solen hvarje dag, då vädret
tillåter det. Särskildt Janssen i Meudon har
på denna väg erhållit resultat, som varit af
genomgripande betydelse för solforskningen (se
Solen). — Angående den s. k. spektroheliografen
se d. o. och Solen.
B—d.

Heliografi (af grek. helios, sol, och grafein,
skrifva). Se Fotografi, sp. 990.

Heliogravyr (af grek. helios, sol, och
gravyr). Se Fotogravyr.

Heliokromi (af grek. helios, sol, och chroma,
färg) l. Fotokromi, fotografi i naturliga
färger. Se Fotografi, sp. 1000.

Heliolites Dana, paleont., ett under silur-
och devontiden lefvande korallsläkte, hörande
till Heliolitidæ och utmärkt genom polyperiternas
tunna septa och genom coenenchymets byggnad af
smala polygonala rör, som alla äro ensartade. Se
Lindström, "Heliolitidæ" (i Vet. akad:s Handl.,
bd 32, n:o 1). Det är vanligt i Gottlands
öfversilur.
A. Hng.

Heliolitidæ Lindström, paleont., fossil
korallfamilj, omfattande släktena Heliolites
Dana, Plasmopora M. E. H., Propora Lonsd.,
Diploëpora Quenst. och Lyellia M. E. H. Dess
representanter lefde under silur- och
devontiden. Korallstocken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>