- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
347-348

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helmfelt, Simon Grundel - Helmholz, Hermann Ludwig Ferdinand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

befalldes han tillse därvarande svenska
fästningars reparation. Vid utbrottet af 1670 års
tyska krig utsågs han att närmast K. G. Wrangel
föra befälet öfver svenska armén i Tyskland,
men undanbad sig uppdraget; han erhöll i
stället 1676 högsta befälet i Skåne. Han var
där under Karl XI högste befälhafvare i slaget
vid Fyllebro ("Halmstad") och i slaget vid
Lund. I detta senare skall det ha varit han,
som bestämt marschriktningen mot höjderna vid
Lund; för öfrigt framträder han ej synnerligen
som öfverbefälhafvare i slaget och följde med
i högra flygelns öfverilade förföljelseridt
till Löddeå, under det att centern och vänstra
flygeln fingo reda sig på egen hand. I slaget
vid Sireköpinge—Tirup ("Landskrona") 14 juli
1677 bestämde H. anfallsriktningen och förde
under striden vänstra flygeln. Då han där skulle
sätta sig till motvärn mot general Baudissins
kringgående rörelse, som redan tvingat de
yttersta svenska skvadronerna tillbaka, fick han
hästen skjuten under sig och blef nedstött af
en dansk officer. Enligt en samtida källskrift
kunde man ej med säkerhet finna hans lik, utan
en fallen soldats utgafs därför. — H. hade 1646
blifvit adlad, med namnet Hjelmfelt (men ej
introd.), och 1674 erhållit friherrlig värdighet
(han kallade sig då Grundel-Helmfelt). Hans
hastiga lycka utmanade afunden; såsom själf
uppkomling motsatte han sig kraftfullt den
högre adelns på börden grundade anspråk att
erhålla ämbeten på förtjänstens bekostnad. Som
krigare ådagalade han mycken mänsklighet. — För
studerande vid Uppsala universitet testamenterade
H. en stipendiefond, af hvilken f. n. utgå
4 stip. å 225 kr. och 4 å 150 kr. samt ett
resestip. å 1,500 kr.
L. W:son M. A. S.

illustration placeholder

Helmholtz, Hermann Ludwig Ferdinand, tysk fysiolog
och fysiker, f. 31 aug. 1821 i Potsdam, d. 8
sept. 1894 i Charlottenburg, studerade medicin
vid Friedrich-Wilhelms-institutet i Berlin
samt blef 1842 assistent vid Charitén där,
1843 militärläkare i Potsdam, 1848 assistent vid
anatomiska museum i Berlin, 1849 e. o. och 1852
ord. professor i fysiologi i Königsberg, 1855
i Bonn, 1858 i Heidelberg och 1871 professor
i fysik i Berlin. 1888 blef han president
vid den fysikalisk-tekniska riksanstalten i
Charlottenburg. Få naturforskare ha egt en så
omfattande kunskap och en så djupt trängande
blick som H. Redan i hans tidigaste skrifter
röjes hans underbara förmåga att genomskåda
tingen och att ur nya synpunkter belysa
naturföreteelserna. Knappt 27 år gammal,
utgaf han sin banbrytande afhandling Ueber
die erhaltung der kraft
(1847; ny uppl. 1907 i
Ostwalds "Klassiker der exakten wissenschaften"),
i hvilken han utan kännedom om de arbeten
om kraftförvandling, som under de närmast
föregående åren utgifvits af J. R. Mayer och
Joule, fullständigt originellt på analytisk
väg utvecklar och framlägger läran om kraftens
oförstörbarhet, om krafternas enhet och om kraftförvandling.
Med lika epokgörande arbeten uppträdde H. ungefär
samtidigt inom fysiologien. Han var den förste,
som genom fullt exakta försök ådagalade,
att muskeln, vid sin sammandragning utvecklar
värme (1848), samt uppvisade, att den hastighet,
hvarmed en retning fortledes längs nerverna, kan
noggrant bestämmas och att den för grodnerverna
icke utgör mera än 26—30 m. i sekunden (1850). —
Knappast någon enda fråga har H. behandlat
utan att rörande densamma göra upptäckter af
största betydelse. En ovanlig tankeskärpa,
en omfattande matematisk och fysikalisk
bildning, en outtömlig förmåga att öfvervinna
alla experimentella svårigheter känneteckna
hans vetenskapliga forskningar. Sedan han
slutfört sina storartade arbeten inom nerv-
och muskelfysiologien, vände sig H. till
ögats fysiologi och nedlade frukterna af sina
forskningar i Handbuch der physiologischen
optik
(1859—66; ny uppl. 1886—96). Bland den
mängd upptäckter H. gjorde inom detta område
äro följande de viktigaste: en metod för direkt
undersökning af ögonbottnen (ögonspegeln,
1851), hvarigenom ett dittills ej anadt fält
öppnades såväl för fysiologien som särskildt för
läran om ögats sjukdomar; de första noggranna
mätningarna öfver radierna för ögats brytande
medier, genom den af honom konstruerade oftalmometern;
ett exakt uppvisande af, huru
det tillgår vid ögats ackommodation. I teorien
för färgförnimmelserna bragte han klarhet genom
utbildningen af Youngs redan nästan förgätna
hypotes öfver orsakerna till färgförnimmelserna
(se Young-Helmholtzska teorien). Slutligen gjorde
H. åt psykologien ytterst värdefulla tjänster
genom undersökningar öfver synförnimmelsernas
förläggande i rummet. Lika viktiga äro H:s
undersökningar om hörselförnimmelserna (Die lehre
von den tonempfindungen,
1862; 5:e uppl. 1896),
genom hvilka han utredde den viktiga frågan om
orsaken till olika klangfärg, i det han klarare
än andra uppvisade, att hvarje ton, som vi
förnimma, egentligen utgör en af flera öfvertoner
sammansatt klang. Utgående från detta grundväsentliga
sakförhållande, uppbyggde H. vidare en
fysikalisk teori för den musikaliska harmonien,
hvilken teoris grundprincip är, att två toner äro
harmoniska, om sväfningar icke förekomma mellan
deras öfvertoner; i motsatt fall äro tonerna
alltmer och mer disharmoniska. Sina rön om
öfvertonerna använde H. vidare för en teori för
vokalljuden (Die klangfarbe der vokale, 1859),
enligt hvilken hvarje vokal vore kännetecknad
genom vissa bestämda, för densamma konstanta
öfvertoner. Genom analys af vokalljud bestämde
H. dessa öfvertoner och sökte därjämte att
genom syntes bekräfta denna åsikt. På fysikens
område har H. högst väsentligt bidragit till
utredningen af den af W. Weber uppställda
grundlagen om elektriska delars växelverkan,
enligt hvilken denna beror icke blott på
deras afstånd, utan ock af deras ömsesidiga
hastighet och acceleration. Äfven som populär
skriftställare vann H. lagrar genom sina i ordets
bästa mening allmänfattliga afhandlingar öfver
särskilda naturvetenskapliga ämnen (Populäre
vorträge,
1865—76; väsentligt utvidgad upplaga,
"Vorträge und reden" i 2 bd 1903). Dessutom
behandlade han i offentliga föredrag på ett
öfverlägset sätt djupgående filosofiska spörsmål,
såsom i Die thatsachen in der wahrnehmung
(1878). H:s smärre Wissenschaftliche abhandlungen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free