Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemmansklyfning - Hemmantal - Hemmantalsränta - Hemmema. Se Turuma - Hemmesdynge. Se Hemmingsdynge - Hemmesjö - Hemmet Fristad. Se Fristad - Hemmet för gamla - Hemming - Hemming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något hemman, hvarå han var fullsädes. På samma
sätt föreskrefs under 16:e och 17:e årh. i
en mängd bref och förordningar, att hemman ej
finge klyfvas, utan att den störste delegaren
i hemmanet skulle ha lösningsrätt. Och endast
om hemmanet efter undersökning pröfvades
så godt, att flera kunde därpå bärga sig
och kronans inkomster därigenom förbättras,
skulle delning kunna medgifvas. Mot slutet
af det 17:e årh. lagstadgades ett minimum
af jord, som man skulle få ega utan att vara
underkastad störste delegarens lösningsrätt och
som sålunda äfven blef en gräns för hemmansklyfningen.
Detta minimum sattes till en fjärdedel
af ett skattehemman (Plakat 10 juni 1684)
utom bergslagen, där man skulle få bebo och ega
jämväl mindre hemmanslotter (i Ö. och V. Dalarna
1/16 mantal samt i Dalarna för öfrigt 1/8 mantal
enligt k. br. 1 maj 1693). Karl XII kullkastade
visserligen under sitt sista regeringsår
(k. br. 26 mars 1718) de gamla stadganden,
som inskränkte rätten att klyfva hemman; men de
gamla grundsatserna återinfördes redan 1721 och
hyllades äfven af 1734 års lag, som föreskref
(Ä. B. 12: 7, J. B. 6: 3), att där delning ej
väl kunde ske, skulle lösningsrätt tillkomma
störste delegaren. Förbudet mot hemmansklyfning
gällde emellertid icke frälsejorden, hvars egare
ansågos berättigade att å ett hemman sätta så
många åbor, som de funno lämpligt. Mot midten
af 18:e årh. medgafs rätt att klyfva hemman i
större utsträckning, så att hemman kunde klyfvas
i sex, åtta eller flera delar, om det pröfvades
kunna tåla detta (k. förordn. 30 juni 1747);
och på denna liberalare ståndpunkt bibehöll sig
lagstiftningen till 1827 (k. förordn. 19 dec.),
då man, med upphäfvande af bestämmelserna om ett
visst minimum af jord, i lagstiftningen införde
begreppet besutenhet (se d. o.) och fordrade, att
hemman ej skulle få klyfvas, så vida icke åbon å
hvarje del kunde anses besuten, d. v. s. af sin
hemmansdels afkastning under vanliga år kunna
påräkna bärgning och utgöra utskylder. Säteri-,
rå- och rörs- samt frälsehemman skulle fritt
få klyfvas. Dessa grundsatser upprepades i
k. förordn. 6 aug. 1864, som gällde till 1881 för
Sverige i allmänhet, under det att k. kung. 18
febr. 1859 för vissa delar af Dalarna stadgade
särskilda bestämmelser om besutenhet. Enligt
1881 års lagstiftning skulle alla under enskild
eganderätt varande hemman samt kronohemman under
stadgad åborätt med undantag endast för vissa
lotshemman och hemman, som oskiljaktigt förenats
med bruk, kunna fritt klyfvas till hvad hemmantal
som helst. Samma bestämmelser återfinnas i den nu
gällande lagstiftningen — lag om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring 27 juni 1896 —
med afseende å hemmansklyfning, men däri har
äfven medgifvits ytterligare jorddelning under
form af egostyckning (se d. o.).
Den finska lagstiftningen upptog genom
kejs. kung. 1 mars 1852 samma grundsats,
hvarpå 1827 års svenska lagstiftning hvilade,
men då besutenheten i Sverige bestämdes så, att
egendomen skulle kunna bereda bärgning åt tre
fullvuxna personer, så skulle enligt den finska
förordningen en jordegendom ej anses bereda
besutenhet, om den ej kunde lämna tillräckligt
uppehälle för fem personer. Genom kejs. förordn.
ang. delning af jordlägenheter 12 juni 1895 har
i Finland medgifvits frihet att klyfva och stycka
frälse- och skattehemman i allmänhet, dock
så att hvarje del skall utgöra minst 1/300 mantal
och innehålla minst 5 hektar skattbar mark.
I Norge och Danmark har en vidsträckt
hemmansklyfning länge varit medgifven
och hindras endast i någon mån genom
s. k. aasæderet, d. v. s. rätt för närmaste
frände att mot lösningsskyldighet begära på
sin arfslott jordagodset eller, om flera
gårdar finnas, hufvudgården.
K. H. B.
Hemmantal, kam., måttstock för jordegendom. Se
Mantal.
Hemmantalsränta, kam. Se Mantalsräntan.
Hemmema, sjöv. Se Turuma.
Hemmesdynge, socken. Se Hemmingsdynge.
Hemmesjö, socken i Kronobergs län, Konga
härad. H. utgör egen kommun, 881 inv. (1908),
och bildar med Tegnaby en församling, 10,163 har,
1,505 inv. (1908), som utgör ett regalt pastorat
i Växjö stift, Konga kontrakt.
Hemmet Fristad. Se Fristad.
Hemmet för gamla har till ändamål att bereda
en fristad på ålderdomen för obemedlade eller
mindre bemedlade fruntimmer, tillhörande den
s. k. bildade klassen. Det grundades af ett år
1896 i Stockholm bildadt sällskap, De gamlas
vänner. Uti en förhyrd lägenhet inom n:r 3
Garfvargatan i Stockholm öppnades anstalten
s. å. för tre pensionärer, men sedermera har
deras antal ökats och utgjorde vid slutet af 1908
10 fripensionärer och 5 betalande en årsafgift,
lägst 100 kr., högst 300 kr. Pensionärerna
erhålla bostad, vedbrand, kost, läkarvård,
medicin, uppassning och lyse. Vid slutet af
1908 uppgingo sällskapets tillgångar till
433,737 kr. (hvaraf 100,000 kr. donation af
fröken Johanna M. K.. Roos af Hjelmsäter,
d. 1902). Under s. å. uppgingo utgifterna
till 12,130 kr. Hemmets angelägenheter och
ekonomi ombesörjas af en direktion, bestående
af 3 damer och 3 herrar. Närmaste tillsynen
öfver ekonomien och ordningen inom hemmet
handhafves af husmodern med biträde af en
eller två kvinnliga direktionsmedlemmar.
T. B—n.
Hemming, dansk konung. Se Danmark, sp. 1291.
Hemming, biskop i Finland 1338—66,
f. omkr. 1290 i Bälinge socken, Uppland, d. 21
maj 1366. Om hans tidigare lefnad har man sig
intet bekant. Man vet blott, att han varit
bosatt i Finland någon tid, förrän han besteg
biskopsstolen. (Måhända var han identisk med en
Hemming, hvilken 1329 och 1330 nämnes som kanik
i Åbo.) Efter biskop Bengts död, 1338, valdes
han enhälligt till dennes efterträdare. En
ifrig förfäktare af hierarkiens grundsatser,
tillbakavisade han kraftigt hvarje världslig
inblandning i finska kyrkans angelägenheter,
hvilka han för öfrigt med synnerligt nit och
sällspord klokhet visste att befordra. I Finlands
kyrkohistoria intar han ock en hedersam plats som
en af landets utmärktaste medeltidsbiskopar. En
bland H:s första åtgärder var inrättandet
(1340) af ett domprostämbete i Åbo, till hvars
uppehållande han anslog inkomsterna från fyra
närliggande socknar jämte deras kapell. Till
själfva domkyrkan skänkte han dyrbara böcker i
teologi och kanonisk lagfarenhet, hvarigenom
grunden lades till det första biblioteket i
Finland. F. ö. ökade han, dels genom köp, dels
genom gåfvor, ansenligt antalet af de domkyrkan
underlydande jordagodsen samt upprättade ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
