Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 425-426 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henriade - Henrichsen, Johan Georg - Henricus Caroli. Se Henrik Karlsson - Henricus Johannis Norvegus - Henri-deux-fajans - Henri-deux-stil

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Henriade [ãria’d], La (Henriaden), titeln
på ett epos af Voltaire (1728).

Henrichssen, Johan Georg, kopparstickare och
emaljmålare, f. 1707, sannolikt i Sverige,
d. 1779 i Stockholm. Om hans tidigare
konstnärsbana är intet kändt. Man vet blott,
att han 1734 graverade titelplanschen i den då
utgifna "Vapenboken", och äfven från de följande
sju åren finnes ett och annat kopparstick af
hans hand. Jämväl öfver det följande af hans
lif hvilar mycket dunkel. Han egnade sig, utom
åt kopparstickarkonsten, äfven åt emaljmålning,
blef längre fram hofemaljmålare och 1773 led. af
Målarakademien. Af H:s arbeten äro ej många
med säkerhet kända. Hans receptionsstycke i
Målarakademien, Venus och Adonis, är måladt i
hans sista lefnadsår. Åtskilliga porträtt af de
kungliga personerna på hans tid, utförda i emalj,
måste härröra från hans hand. Helt säkert kunna
också emaljer å urboetter, åtskilliga emaljdosor
o. d. tillskrifvas honom. Hans maner
är flärdlöst och behagligt; i skuggorna röjer
han förkärlek för violett, och karnationen
visar stundom en dragning åt gulbrunt.
—rn.*

Henricus Caroli. Se Henrik Karlsson.

Henricus Johannis Norvegus (Henrik
Johansson från Norge), biskop i Västerås stift,
d. 24 jan. 1556, var född i Norge och tillhörde
en frälsesläkt, som i sitt vapen förde en kanna
och äfven säges ha burit tillnamnet Kanne.
Han var prior i Västerås dominikankloster
vid tiden för Västerås recess (1527), slöt
sig då till den reformerade läran, förordnades
till domkyrkopredikant och omnämnes 1529 som
"vicarius af predikarorden". 1535 kallades
han till biskop öfver Västerås stift. Såväl i
detta ämbete som eljest visade han sig som en
trogen medarbetare i reformationsverket och var
bl. a. på 1540-talet medhjälpare åt Georg Norman
vid dennes visitationsresor i flera stift.

Henri-deux-fajans, vigvattenskärl. (Louvre.)

Henri-deux-fajans [ãri’-dō-] l. Oiron-fajans
[ωarå̃’-] kallas en del keramiska alster,
som under den andra fjärdedelen af 1500-talet
som ett slags husslöjd tillverkades på slottet
Oiron, nära staden Thouars i det gamla Poitou
i Frankrike, sannolikt under ledning af en
viss François Charpentier, som vid denna
tid som krukmakare var anställd i slottets
dåv. egarinnas, m:me Helène de Hengest
de Genlis’, tjänst. Ifrågavarande arbeten —
kannor, flaskor, skålar, saltkar, ljusstakar,
rökelsekärl —, af hvilka blott ett mindre antal
(70—80 stycken) är kändt och hvilka sannolikt
aldrig tillverkats i större myckenhet, äro
utförda i en fin, hvitgul massa med genomskinlig
blyhaltig glasyr (den vanliga, äldre
fajansen har ogenomskinlig, tennhaltig
glasyr). Formerna äro högst omväxlande,
stundom fantastiska. De runda, ihåliga
delarna ha utförts med tillhjälp af formar,
som tyckas ha utgjorts af olika slags bords-
och kökskärl, bakelseformar o. d. De stödjande
eller framspringande delarna, pilastrar,
konsoler, maskaroner, människogestalter
m. m., äro modellerade på fri hand i den
samtida renässansens anda. Orneringen utgöres
f. ö. till en väsentlig del af eleganta,
bandlika arabeskmönster, påminnande om
dekorationen af samtida metallarbeten och
bokband, utförda i rödbrunt mot den fina
gulhvita bottenfärgen. Därjämte förekomma
adliga vapensköldar (föremålen ha troligen
varit ämnade till gåfvor), det hopbundna
H och C (Henrik II och Katarina af Medici:
däraf namnet Henri-deux-fajans, "Henrik II:s
fajans") samt tre sammanflätade halfmånar,
hvilka anses vara Dianas af Poitiers, Henrik
II:s älskarinnas, tecken. Sällsyntheten hos
dessa först sedan några årtionden kända föremål,
deras smakfulla, rika ornering samt det gåtfulla
i deras härkomst och tillverkning ha gjort dem
i högsta grad eftersökta af museer och samlare,
och prisen kunna numera beräknas i 10,000-tals
frcs. En mängd mer eller mindre lyckliga försök
att imitera dem ha blifvit gjorda, jämväl i
Sverige vid Gustafsberg och vid Rörstrand. Tre
föremål af Gustafsbergs tillverkning finnas i
Karl XV:s f. d. samling, ett af Rörstrands i
Svenska slöjdföreningens museum. Något original
finnes veterligen ej i Sverige.
Upk.*

Henri-deux-stil [ãri’-dō-], fr. Style Henri
deux (d. v. s. Henrik II:s stil), kallas efter
franskt bruk, i analogi med Style Louis XIII,
Style Louis XIV o. s. v., den stilriktning, som
omkr. midten af 1500-talet, d. v. s. samtidigt
med Henrik II:s regering (1547—59), framträdde
i Frankrike och där fortlefde till inemot
århundradets slut. Henri-deux-stilen eller
franska högrenässansen aflöste den tidigare
riktning, som, uppkallad efter Frans I
(1515—47), utgjorde Frankrikes tidiga renässans,
kännetecknad af sträfvandet att lämpa en från
Nord-Italien införd sirlig renässansdekoration
och ornamentik på äldre nationell, d. v. s. vid
denna tid sengotisk, stomme och grundplan. Under
den därefter följande perioden (Henrik II:s tid)
genomfördes däremot fullständigt och
följdriktigt renässansens former, ehuru på ett
fullt själfständigt sätt i förhållande till
utvecklingen uti Italien. På arkitekturens
område kännetecknas Henri-deux-stilen genom den
regelbundna och öfverskådliga anordningen af
såväl grundplan som resning; de från medeltiden
härstammande tornen utbytas mot kvadratiska
eller polygona hörn- och midtpaviljonger, som
afbryta de öfriga murräckorna; taken äro höga,
rikt fördelade, med särskilda tältformiga
betäckningar af paviljongerna och fönster
i framspringande kupor (s. k. lucarnes);
rundfönster, s. k. oxögon (oeils-de-boeuf),
förekomma ofta; antikens kolonnordningar användas
på mera lagbundet och så att säga vetenskapligt
sätt än under närmast föregående period. Bland
märkligare arbeten kunna nämnas Louvre
(hufvudsakligen ett verk af P. Lescot) samt
Tuilerierna och slottet Anet (båda af Philibert
de l’Orme). Den dekorativa behandlingen
i denna stil är fylligare och kraftigare än
i Frans I:s, reliefen högre, målning och
förgyllning starkare. Människogestalten jämte
från densamma hämtade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>