Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik den helige - Henrik den stolte - Henrik Lejonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till landet skall H. ha lidit martyrdöden. En
inföding, Lalli, hvilken H. lär ha pålagt
något slags kyrkoplikt för ett begånget mord,
berättas i vredesmod ha med en yxa ihjälslagit
biskopen på Kjulo träsk (i socknen af samma
namn). Detta dråp utsmyckades af legenden med
flera underbara omständigheter. Sålunda skulle
Lalli med det dödande hugget tillika ha afslitit
biskopens tumme med därpå sittande signetring. Om
våren hade fingret med ringen hittats på ett
flytande isstycke, och folktraditionen tillägger,
att en blind man, som omedelbart därefter med
detsamma bestrukit sina ögon, genast fått sin
syn igen. Åbo domkapitel upptog sedermera och
nyttjar ännu bilden af det ringprydda fingret
i sitt sigill. H. skall ha förutsagt tiden för
sin död och ålagt sina följeslagare att för
den liflösa kroppen spänna ett par unga oxar,
som ännu ej gått under oket, samt därefter låta
dem gå, hvart de ville. Där dessa ök slutligen
stannade och lade sig ned, skulle hans lik
begrafvas och en kyrka uppbyggas. Så skedde
äfven, och öfver martyrens graf restes Nousis’
åt honom helgade tempel. Sedan Åbo domkyrka
(omkr. 1300) fullbordats, blefvo H:s kvarlefvor
förda dit och inlagda i ett skrin. I domkyrkan
förblefvo de ända till 1720, då de på tsar
Peter I:s befallning togos af befälhafvaren
för de då i landet stående ryska trupperna,
furst Golitsin. Hvar de sedan hamnat, är
obekant. Emellertid blef H:s graf i Nousis’
kyrka, äfven efter innehållets bortflyttning,
ansedd som ett heligt ställe. Biskop Johannes
II Petri lät öfver densamma uppföra en grafvård,
hvilken biskop Magnus Tavast sedan prydde
med fem stycken graverade mässingsplåtar,
framställande martyren själf äfvensom scener
ur hans lif. — Såvidt man vet, har H. aldrig
blifvit kanoniserad. Det oaktadt åtnjöt hans
minne under medeltiden ett anseende, större än
månget helgons. Till hans namn fogades också
merendels (äfven i påfliga bref) ordet helig
(sanctus). Han dyrkades som landets skyddshelgon,
och särskilda fester (19 — i Finland 20 —
jan. och 18 juni) firades till hans ära, ej
blott i Finland, utan äfven i Skandinavien. Hans
bild fanns uppställd i många kyrkor; Stockholms
Storkyrka egde en sådan af rent silfver, vägande
9 1/2 mark. Om det s. k. S:t H:s monument i Kumo
socken se Kumo 2.
R. H.
Henrik (ty. Heinrich),
hertigar af Bajern och Sachsen.
1. H. den stolte (ty. Der stolze), Henrik
den svartes af Bajern son, f. omkr. 1108,
d. 1139, blef 1126 hertig af Bajern och förmälde
sig 1127 med Gertrud, dotter till tyske
konungen Lothar (1125—37), som han troget
bistod i dennes strid mot hohenstauferna.
H:s makt ökades genom nya förläningar, och
då Lothar kort före sin död 1137 gaf honom
hertigdömet Sachsen, var han obestridligen
Tysklands mäktigaste furste. Vid Lothars död
gjorde H. anspråk på tyska konungakronan,
men af fruktan för hans stora makt förbigingo
furstarna honom och valde i stället Konrad
af Hohenstaufen (1138). Denne förklarade det
olagligt, att en person innehade två hertigdömen,
och då H. vägrade att lämna ifrån sig Sachsen,
fråndömde Konrad honom både Sachsen och Bajern
(s. å.). Därmed började den långvariga striden
mellan hohenstaufer (ghibelliner) och welfer
(guelfer), hvilken under århundraden störde
Tysklands och Italiens lugn.
 |
| Henrik Lejonet. Efter stenreliefen å hans grafvård. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
