Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 435-436 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik V - Henrik VI - Henrik VII

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

väsentligt grundlös; missämjans orsaker
voro af politisk art. H. kröntes 9 apr. 1413
till konung. Hans regeringstid kom mest att
upptagas af det stora eröfringskriget mot
Frankrike (se England, sp. 614). Under sin
första härfärd dit (aug.—nov. 1415) intog
H. (sept.) Harfleur och vann (25 okt.) sin
lysande seger vid Azincourt. Hans andra stora
expedition till Frankrike (juli 1417—febr. 1421)
utmärktes af än större framgångar: eröfringen
af Rouen efter en lång belägring (jan. 1419),
förbundet med hertig Filip af Burgund och det
med dennes hjälp konung Karl VI afpressade
fördraget i Troyes (21 maj 1420), enligt hvilket
H. erkändes som fransk tronarfvinge och regent
samt fick till äkta Karls dotter Katarina,
med hvilken han firade sitt bröllop 2 juni
s. å. Det fransk-nationella partiet samlade nu
sina krafter till motvärn under dauphin Karl,
som besegrade H:s i Frankrike som härens
befälhafvare kvarlämnade broder, hertig Tomas
af Clarence, vid Beaugé (22 mars 1421), men
H. återvände i juni s. å. till Frankrike och
vann där nya framgångar, afbrutna genom hans död
efter en kort sjukdom följande sommar. H. var
oerhördt älskad af sitt folk och prisades som
högsint, enkel och uppriktig i sitt personliga
uppträdande, strängt rättvis, en skicklig
diplomat och lysande fältherre. Hans kyrkliga
fromhet dref honom att utan tvekan fortsätta
faderns kättarförföljelser mot lollarderna,
och ett stort korståg föresväfvade honom som
slutsyftet med de många allianser han ingick
eller sökte inleda. — Shakspere har behandlat
H:s lif i skådespelen "Konung Henrik IV" (2 dlr)
och "Konung Henrik V". Jfr biografier öfver H. af
Church (1889) och Kingsford (1902) samt Luders,
"Character of Henry V when prince of Wales".


6. H. VI, den föregåendes och Katarinas af
Frankrike son, f. 6 dec. 1421 i Windsor,
utropades i vaggan till Englands konung efter
fadern (1 sept. 1422) och till Frankrikes
efter morfaderns död (21 okt. s. å.). Under
hans minderårighet fördes regeringen i
England mestadels af hans farbroder, hertigen
af Gloucester, under ständiga tvister med
konungahusets frände på sidolinjen, kardinal
Henry Beaufort, biskop af Winchester, medan
ledningen i Frankrike innehades af en annan
konungens farbroder, hertigen af Bedford, till
dennes död 1435. Jungfruns af Orléans uppträdande
(1429) och Burgunds affall från förbundet med
England {1435) betecknade vändpunkten i kriget,
och vid dess upphörande, 1453, voro så godt som alla
H:s franska besittningar förlorade. H. hade 1442
förklarats myndig och förmäldes, apr. 1445,
med Margareta af Anjou, dotter till René,
titulärkonung af Sicilien och hertig af
Lothringen. Den svage H. förmådde aldrig göra
sin personliga vilja gällande, utan den verkliga
regeringsmakten kom att utöfvas af drottningen
och maktlystna stormän i konungaparets omgifning,
först af Suffolk (se De la Pole 2) till 1450,
sedan omväxlande af konungens fränder,
hertigarna af Somerset (se Beaufort 5) och
York. H. blef sommaren 1453 plötsligt mållös
och fullständigt sinnesrubbad, hvadan hertigen
af York i mars 1454 som protektor öfvertog
regeringens utöfvande, men på nyåret 1455 hade
konungen tillfrisknat. Då York nu aflägsnades
af drottningen och Somerset, öfvergingo
partitvisterna i öppet inbördeskrig, kändt under
namnet "Rosornas krig". (Om dess växlingar se
England, sp. 615—616.) H. tillfångatogs flera
gånger under dessa strider, vistades 1461—64
som landsflyktig i Skottland och inspärrades
1465 af Yorks son, Edvard IV, i Tower, där
han snart försjönk i obotlig sinnesslöhet. I
okt. 1470 befriades han och uppsattes för några
månader ånyo på tronen, men föll i april 1471
åter i Edvards händer. Då hans son, Edvard af
Wales, dödats vid Tewkesbury (4 maj s. å.),
hade Yorkpartiet ej mera något intresse af att
låta H. längre behålla lifvet, och han dog i
Tower natten efter Edvards återkomst till London
(21 maj 1471), troligen mördad. — H. var mild
och välmenande, uppriktigt from och en ifrig
främjare af vetenskap och undervisningsväsen;
hans svaghet och lättleddhet gjorde honom
emellertid äfven under hälsans dagar oduglig
till regent under denna stormiga tid. Han är
hjälten i Shaksperes skådespel "Konung Henrik VI"
(3 dlr). Jfr Gairdner, "The houses of Lancaster
and York" (6:e uppl. 1886).


7. H. VII, grundläggaren af Tudordynastien,
f. 28 jan. 1457 på Pembroke castle, var postum
son till en walesisk adelsman, Edmund Tudor,
earl af Richmond, och Margareta Beaufort (se
Beaufort 6). Hans farfar, Owen Tudor, d. 1461,
var gift med Henrik V:s änka, Katarina, och
hans moder var sondotter till Johans af Gaunt
legitimerade son, Johan Beaufort, Henrik IV:s
halfbror. Efter Henrik VI:s död ansågs därför
H. representera huset Lancasters tronanspråk och
sattes under Edvard IV:s förföljelser i säkerhet
i Bretagne, där under Rikard III:s tyranniska
regering äfven missnöjda af Yorkpartiet samlades
kring honom. En resning till hans förmån utbröt
1483 i södra England, men kufvades snart af
Rikard. H. landsteg emellertid i aug. 1485
i Milford haven i Wales, slog 22 aug. Rikard
vid Bosworth, utropades på själfva slagfältet
till konung och kröntes 30 okt. Sin och sina
efterkommandes rätt till kronan stadgade H. sedan
genom parlamentets erkännande (nov.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>