Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 445-446 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik IV - Henrik V. Se Chambord - Henrik - Henrik - Henrik - Henrik den Järnhårde - Henrik - Henrik I - Henrik II

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hann H. ej fullborda. Däremot understödde
han lifligt de franska kolonisationsföretagen i
Amerika, särskildt Champlains i Akadien (1605)
och Quebec (1609). H:s utrikespolitik var
konsekvent riktad på brytandet af habsburgarnas
hotande öfvermakt i Europa. Förbund med Holland,
England, Tysklands protestantiska furstar och
äfven Sverige utgjorde dess grundlinjer. Dock
understödde han äfven i samma syfte bildandet af
den tyska katolska ligan. Teorien om Frankrikes
naturliga gränser egde i honom en anhängare. Hans
utrikespolitik var lyckosam; han förmådde efter
ett kort krig hertigen af Savojen till vissa för
Frankrike förmånliga medgifvanden (1601); sedan
Jakob I i England närmat sig Spanien, lyckades
han 1609 åstadkomma ett stillestånd mellan detta
och Holland på 12 år. H. stod just i begrepp att
inrycka i Tyskland för att tillsammans med dess
protestanter bekämpa kejsaren, då han 14 maj 1610
i Paris mördades af fanatikern Ravaillac, dagen
efter drottningens ända till dess af ekonomiska
skäl uppskjutna kröning. Ehuru jesuiterna icke
ansetts främmande för de många attentaten mot
hans lif, återinkallades de i Frankrike 1603. De
troddes ha satt dolken i Ravaillacs hand. Äfven
drottningen anklagades för delaktighet i
mordplanen, men, som det tyckes, med orätt. — Med
H. föll en af Frankrikes största, mest framsynta
och populäraste regenter. Liflig och gladlynt,
tillgänglig för alla sina undersåtar och varmt
ömmande för deras lidanden samt tillika tapper
ända till öfverdåd och besjälad af ett brinnande
intresse för landets välgång, var han öfvermåttan
älskad af folket, som kallade honom "den gode
H." (le bon Henri). I humanitet och fördragsamhet
mot olika tänkande stod han vida öfver sina
samtida. Deras böjelse för spel och lättsinnigt
lefverne delade han dock. Hans älskarinnor voro
många, m:lle de Rebours, Diana d’Andouins och
framför allt Gabrielle d’Estrées (1590—98) äro
särskildt namnkunniga. Ingen af dem fick dock
tillfälle att utöfva något skadligt inflytande
på statsangelägenheterna. Med sin andra gemål,
som icke heller gjorde honom lycklig, hade han
sönerna Ludvig (XIII) och Gaston af Orléans
samt tre döttrar, af hvilka Elisabet förmäldes
med Filip IV af Spanien och Henrietta Maria med
Karl I af England. Genom Gabrielle d’Estrées blef
han stamfader för det ryktbara hertigliga huset
Vendôme. H. är hjälten i Voltaires episka dikt
"La Henriade". Litt.: Philippson, "Heinrich
IV und Philipp III" (3 bd, 1870—76), Guadet,
"Henri IV" (1876), Zeller, "Henri IV et Marie
de Medicis" (1877) och "Henri IV et Biron"
(1888), samt Lavisse, "Histoire de France"
(delarna V och VI, 1904—05), där rikhaltig
bibliografi finnes.

5. H. V. Se Chambord. 1—4.
E. A—t.

Henrik (fr. Henri), franska prinsar. 1. H.,
hertig af Bordeaux, grefve af Chambord. Se
Chambord. — 2. H., hertig af Aumale. Se Aumale 4.


3. H., prins af Orléans, upptäcktsresande, äldste
son af hertigen af Chartres och sonsons son till
konung Ludvig Filip af Frankrike, f. 16 okt. 1867
i Ham (England), var elev vid krigsskolan i
Saint-Cyr, då dekretet om de franske prinsarnas
uteslutning ur den aktiva armén (1883) beröfvade
honom hans militära framtid. Han beslöt då att
blifva forskningsresande och företog 1889—91
under ledning af Bonvalot en expedition öfver
Tibet till Tonkin samt anställde 1894—96 forskningar på
Madagaskar och i Bortre Indien, hvarunder
han bl. a. upptäckte Iravadis källor. De
lysande resultaten af hans resor förskaffade
honom ett storartadt mottagande af Europas
vetenskapsmän och geografiska sällskap samt
hederslegionen. Hans från en senare resa i
Abessinien i "Le Figaro" 1897 publicerade
resebref innehöllo förnärmande utlåtelser
angående de italienske officerarnas
uppträdande i kriget mot detta land. Detta
ledde 17 aug. s. å. till en uppseendeväckande
duell med grefven af Turin (konung Umbertos
brorson), i hvilken H. lätt sårades. Efter en
ny resa till Abessinien, hvarifrån han hade
för afsikt att möta major Marchand vid Nilen
(jfr Fashoda), hvilket gick om intet,
återvände han till Frankrike. 1901 företog
han ännu en forskningsresa till sydöstra
Asien, men dog i Saigon 9 aug. s. å.
3. E. A—t.

Henrik den järnhårde (ty. Heinrich), grefve af
Holstein, f. omkr. 1317, d. omkr. 1386, son af
grefve Gerhard den store, öfvertog tillsammans
med sina bröder, Nikolaus (Klaus) och Johan,
regeringen vid faderns död (1340) och låg
ständigt i strid med Valdemar Atterdag. Äfven
deltog han i kriget mellan England och Frankrike
samt medverkade till engelsmännens seger vid
Crécy, 1346. H. var förmäld med en dotter till
Albrekt af Mecklenburg och var fader till Gerhard VI.
E. Ebg.

Henrik, konung af Jerusalem, f. omkr. 1150,
d. 1197, blef grefve af Champagne 1180. Han
utmärkte sig i det tredje korståget (1189—92)
och valdes till konung af Jerusalem 1192 efter
sitt giftermål med konung Konrads änka Elisabet,
men kom blott i besittning af några spillror af
riket, städerna Tyrus, Akka, Joppe m. m.

Henrik (sp. Enrique), konungar af Kastilien:

1. H. I, Alfons VIII:s son, f. 1203, blef
konung 1214, men dog redan 1217 (dödad af ett nedfallande taktegel).

Henrik II:s bild på hans grafmonument i Toledos katedral.

2. H. II, grefve af Trastamara,
den förste konungen af huset Trastamara,
oäkta son till Alfons XI och hans älskarinna
Eleonora de Guzman, f. 1333, d. 1379, flydde
till Portugal efter sin faders död 1350,
då hans halfbroder, Peter den grymme, uppsteg
på tronen. Denne lät afrätta Eleonora och gjorde
sig genom sin despotiska regering inom kort så hatad,
att en stor del af adeln slöt sig till H.,
då han 1354 höjde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>