- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
451-452

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik III - Henrik IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De segrar, som gifvit honom namn af Tysklands
mäktigaste kejsare, falla inom kyrkopolitikens
område. Han bekrigade hertig Břetislav i Böhmen,
som 1042 tvangs att taga sitt hertigdöme såsom
län. För att återuppsätta sin af magyarerna
fördrifne skyddsling, konung Peter af Ungern,
företog han flera krigståg mot detta land,
eröfrade Pressburg, framträngde mot Gran
(1042) och Wien (1043) och lyckades följande
år återvinna kronan åt Peter, som erkände honom
såsom sin länsherre. Peter störtades emellertid
åter redan 1047, och hans medtäflare Andreas
förmådde H. ej besegra. I det inre sträfvade
H. att inom sin familj behålla hemfallna
hertigdömen eller att lämna dem åt obetydliga
furstar liksom ock att hindra, att flera
hertigdömen förenades på en hand. Härigenom
råkade han i en långvarig strid med hertig
Gottfrid af Nedre Lothringen. H. var strängt
kyrkligt sinnad, en varm vän af de kluniacensiska
reformidéerna. För att göra slut på en utbruten
schism lät han på synoder i Rom och Sutri
afsätta tre påfvar (Benedikt IX, Silvester III
och Gregorius VI) och insatte till påfve under
namn af Klemens II biskop Suitger af Bamberg,
som 25 dec. 1046 krönte honom till kejsare. Ur
romarnas händer mottog H. patriciatet, som vid
påfvevalet medförde en ledande ställning. De tre
följande påfvarna (Damasus II, Leo IX och Viktor
II) insattes ock af H., och man kan säga, att
under hans tid påfven var föga annat än en tysk
biskop. H. var en ifrig befordrare af konst
och vetenskap, inrättade många skolor och lät
utföra storartade kyrkobyggnader. Han afled i
Bodfeld vid Harz 5 okt. 1056. H. var gift första
gången med Gunnhild, dotter till Knut den store,
andra gången med Agnes af Poitou, med hvilken
han hade sonen Henrik.

illustration placeholder
Henrik IV:s sigill.

4. H. IV, romersk kejsare, den föregåendes son,
f. 11 nov. 1050, på riksdagen i Tribur 1053 vald,
1054 krönt till tysk konung, efterträdde 1056
vid ej fyllda sex år sin fader. Förmyndare för
den unge konungen var från början hans moder,
kejsarinnan Agnes, men redan 1062 bemäktigade
sig ärkebiskop Anno af Köln den unge fursten och
tog regeringen i sin hand. Han undanträngdes
dock redan året därpå af Adalbert af Bremen,
hvilken genom eftergifvenhet förvärfvade
sig sin myndlings tillgifvenhet. Äfven sedan
H. förklarats myndig (1065), kvarstod Adalbert
som den ledande rådgifvaren, tills H. på en
riksdag i Tribur 1066 tvangs att skilja honom
från sig. S. å. förmåddes H. att mot sin vilja
äkta markgrefvinnan Berta af Susa, men hängaf sig
åt en tygellös lefnadsvandel. Från 1070 började
H. göra sin egen vilja gällande inom styrelsen:
Adalbert återkallades; Otto af Nordheim, hertig
af Bajern, beröfvades sitt län, och hertig Magnus
af Sachsen fängslades. H:s hårda framfart i
Sachsen och Thüringen framkallade en resning,
och slagen måste H. i freden i Gerstungen (1074)
göra stora eftergifter. I juni 1075 besegrade
H. emellertid sachsarna vid Hohenburg vid
Unstrut, tvang dem att underkasta sig på nåd
och onåd och bestraffade strängt de furstar
och andliga, som deltagit i upproret. Samtidigt
med dessa tilldragelser uppväxte småningom den
konflikt med Gregorius VII (se d. o.) och kurian,
som skulle räcka H:s regering ut och leda honom
till de djupaste förödmjukelser. Den första
konflikten, ärfd från Alexander II, bilades
(maj 1074) genom H:s underkastelse. Tills på
hösten 1075 var nu förhållandet mellan H. och
påfven i det hela tillfredsställande, ehuru
den senare på fastesynoden 1075 utfärdade ett
förbud mot lekmannainvestitur, som förr eller
senare måste leda till en sammanstötning mellan
påfvedöme och kejsardöme. Genom H:s ingripande
mot patarenerna i Milano, genom hans utnämning af
ärkebiskop i nämnda stad och genom hans försök
att draga normanderna i Syd-Italien på sin sida
framkallades brytningen på hösten 1075. Gregorius
tillställde H. ett ultimatum under hot om
bannlysning och afsättning. H. svarade med
att på en synod i Worms (jan. 1076) förklara
Gregorius afsatt. Denne bannlyste nu konungen
och förklarade hans undersåtar lösta från sin
trohetsed, och de tyske furstarna förklarade
omsider, att om H. ej inom ett år blifvit löst
från bannet, skulle man skrida till val af ny
konung. För att förekomma detta företog nu H. sin
berömda färd till Canossa, där han efter flera
dagars underhandlingar och efter en botgöring
i tidens vanliga former af påfven löstes från
bannet (28 jan. 1077). Den moderna forskningen
har — från vissa synpunkter med rätta — i H:s
färd till Canossa sett ett mästerligt schackdrag,
som för kurian medförde ett diplomatiskt
nederlag. Men det torde å andra sidan knappast
kunna förnekas, att denna episod betydde ett ännu
större moraliskt nederlag för det tysk-romerska
kejsardömet. H. återvände omedelbart till
Tyskland, där, trots bannlysningens upphäfvande,
furstarna (15 mars 1077) valt Rudolf af Schwaben
till tysk konung. Trots flera nederlag lyckades
H. häfda sin ställning i Tyskland och stod efter
Rudolfs fall vid Hohenmölsen 1080 som ensam
härskare. Han beslöt nu att vända sig mot
Gregorius, som 1080 ånyo bannlyst honom. Redan i juni
1080 hade H. i Brixen låtit välja ärkebiskop
Wibert af Ravenna till påfve under namn af
Klemens III. 1081 tågade han öfver Alperna, kröntes till
lombardisk konung i Milano och lyckades 1084
eröfra Rom, där Klemens III introniserades
och krönte H. till kejsare (31 mars 1084).
Normanderna tvungo honom emellertid snart åter
att utrymma Rom, och han återvände till Tyskland,
där furstarna under hans frånvaro hyllat Herman
af Luxemburg (1081). Henrik lyckades i det
hela häfda sin ställning, ehuru, sedan Herman
1088 trädt tillbaka, de upproriske som konung
hyllade Ekbert af Meissen, som dock redan 1089
blef mördad. 1090 företog H. ett nytt tåg
till Italien. Under hans frånvaro höjde hans
son Konrad upprorsfanan; äfven lombarderna reste
sig, och H. måste draga sig undan till trakterna
ö. om Adige och där förbli i overksamhet. Först
1097 blef han i stånd att återvända
till Tyskland, där han redan följande
år lyckades genomdrifva, att hans son Henrik
valdes till hans efterträdare. Denne reste sig
emellertid efter några år trolöst emot fadern
och tvang honom slutligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:29:19 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free