Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik IV - Henrik V - Henrik VI - Henrik (VII) - Henrik Raspe - Henrik VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att i Ingelheim abdikera (31 dec. 1105). H. dog
7 aug. 1106 i Liège. I öfver fem år fick hans
lik hvila obegrafvet i ett oinvigdt sidokapell
i Speiers domkyrka, tills 1111 bannlysningen
öfver honom upphäfdes. H. var efter sin första
makas död, 1087, förmäld med Adelheid (Praxedis),
en dotter till ryske fursten Vsevolod.
5. H. V, romersk kejsare, den föregåendes
son, f. 1081, 1098 vald och 6 jan. 1099
krönt till tysk konung, höjde i strid mot edlig
förpliktelse 1104 upprorsfanan mot sin fader,
tvang honom (31 dec. 1105) att abdikera, men blef
allmänt erkänd först efter faderns död. H.
återställde snart freden i Tyskland, men
misslyckades, då han sökte göra gällande sin
länsöfverhöghet öfver Böhmen, Ungern och Polen.
Ehuru H. under faderns lifstid uppträdt som
påfvens anhängare, upptog han snart med kurian
den gamla striden om investituren. 1110
tågade han mot Rom, tog, sedan en föregående
uppgörelse (det s. k. konkordatet i Sutri)
visat sig outförbar, påfven till fånga och
tvang honom att medgifva investiturrätten
och att (13 april 1111) förrätta kröningen.
Det påfliga partiet upptog emellertid kampen på
nytt; H. bannlystes, och i Tyskland reste sig
mot honom Adalbert af Mainz och hertig Lothar
af Sachsen, mot hvilken H. 1115 förlorade slaget
vid Welfesholz. 1116—18 företog H. ett nytt
tåg till Italien, bemäktigade sig de matildiska
arfvegodsen och fördref påfven från Rom.
1121 återställdes freden inom Tyskland, och
följande år kom det till den stora uppgörelsen
med kyrkan, det s. k. konkordatet i Worms (23
sept. 1122). Det blef en kompromiss: påfven
medgaf, att i Tyskland biskopsvalen skulle ega
rum i kejsarens närvaro och den valde före
sin vigning förmedelst en spira förlänas
med de världsliga rättigheterna (regalierna),
i rikets öfriga delar skulle dylik beläning ega
rum inom sex månader efter vigningen, kejsaren
åter medgaf kyrklig investitur med ring och
staf samt kanoniskt val och fri vigning. H.
afled i Utrecht 23 maj 1125 barnslös; han var
gift med Matilda, dotter till Henrik I i England.
6. H. VI, romersk kejsare, äldste son till
kejsar Fredrik I och Beatrix af Burgund, f. 1165,
d. 28 sept. 1197, valdes 1169 till tysk konung
och förmäldes 1186 med Konstantia, dotter
till konung Roger II af Sicilien. Då Fredrik
I 1189 drog på korståg, förde H. regeringen i
Tyskland och blef efter faderns död 1190 tysk
konung. 14 april 1191 kröntes han i Rom till
kejsare. Däremot misslyckades hans s. å. gjorda
försök att eröfra Sicilien, till hvilket rike
hans gemål efter Vilhelm II:s död (1189) var
närmaste arfvinge; en ättling på sidolinjen af
den gamla kungaätten, Tancred, som i stället
blifvit vald till Siciliens konung, lyckades
häfda sin ställning. Sedan H. i Tyskland
bragt till slut striden med Henrik Lejonet och
genom att utpressa en stor lösepenning af den
år 1192 på återvägen från sitt korståg
tillfångatagne Rikard Lejonhjärta skaffat sig
erforderliga penningmedel, företog han ett nytt
tåg till Italien och lyckades nu eröfra Sicilien,
till hvars konung han kröntes 25 dec. 1194.
H. stod nu på höjden af sin makt och uppgjorde
omfattande planer: mot erkännande af länens
ärftlighet sökte han förmå furstarna att göra
kronan ärftlig inom hans hus, hvarjämte Sicilien
skulle förenas med Tyskland. Furstarnas bifall
till dessa förslag vann han ej, men hans son valdes
till tysk konung. H. förmälde sin broder Filip
med en bysantinsk prinsessa och hyste tankar på
att göra bysantiska riket skattskyldigt, liksom
han äfven förberedde ett korståg. Midt under alla
dessa högtflygande planer nåddes han af döden.
7. H. (VII), tysk konung, den föregåendes
sonson, son till kejsar Fredrik II och Konstantia
af Aragonien, f. 1211, kröntes 1212 till konung
af Sicilien och blef på en riksdag i Frankfurt i
april 1220 vald till tysk konung. Då Fredrik II
s. å. drog till Italien, blef H. till namnet
Tysklands styresman under förmynderskap först
af ärkebiskop Engelbert af Köln (d. 1225)
och sedan Ludvig af Bajern. Sedan H. 1228
frigjort sig från den sistnämnde förmyndaren,
hvilken stått i hemlig förbindelse med påfven,
sökte han styra på egen hand. I följd af sin mot
städerna gynnsamma politik kom han emellertid
snart på spänd fot med sin fader. 1231 var
öppen strid nära att utbryta, men då de tyske
furstarna ställde sig på kejsarens sida, måste H.
1232 göra afbön. 1234 rustade han sig ånyo till
strid med fadern, men nödgades redan följande
år åter underkasta sig. Den återstående delen
af sin lefnad tillbragte H. i fängelse och afled
12 febr. 1242 af ett fall från hästen på sin väg
till borgen Martirano i Kalabrien. 1225 hade
H. blifvit förmäld med Margareta af Österrike.
8. H. Raspe, tysk motkonung. Se denne, sp. 456.
 |
| Henrik VII:s bild, från hans marmorsarkofag i Pisas Camposanto. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
