Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry, Paul Pierre - Henry,Victor - Henry, George - Henry - Henry Gréville - Henry-Martini-geväret. Se Martini-Henry-geväret - Henrys lag - Henryson, Robert - Henschel, Johann Werner - Henschel, Georg - Henschen, Salomon Eberhard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras omfattande och epokgörande astrofotografiska
arbeten, hvilka bl. a. föranledde det stora internationella
kartläggningsarbetet på fotografisk väg af
himmeln, se Astrofotografi, sp. 281. Genom
talrika teoretiska och experimentella specialundersökningar
bidrogo bröderna H. till fullkomnandet
af de astrofotografiska metoderna. Äfven på andra
områden af astronomien utförde de värdefulla
arbeten, såsom observationer af Uranus- och
Neptunusmånarna, teckningar i stor skala af planeterna
Mars, Jupiter, Saturnus och Uranus m. m.; under
sina arbeten med ekliptikalkartorna upptäckte de
14 nya småplaneter. Bland deras arbeten må nämnas
Mesure de la dispersion atmosphérique (1892) och
Mesure et réduction des clichés photographiques du
catalogue de la carte du ciel, à l’observatoire de
Paris (1895).
B–d.
Henry [ãrī], Victor, fransk språkvetenskapsman,
f. 1850 i Kolmar, d. 1907 i Paris, verkade
sedan 1872 som lärare i lagkunskap, politisk ekonomi
och handelsgeografi vid handelsskolan i Lille, men
han drefs af lifligt intresse till själfstudier i
språkvetenskap, och från 1877 till början af 1880-talet
offentliggjorde han en rad af uppsatser och studier
på olika icke indoeuropeiska språkområden samt
öfvergick med ett arbete om afganskan (1881–82)
till den indoeuropeiska språkvetenskapen. 1883
förvärfvade han sig doktorat och förordnades till lärare
i klassisk filologi vid filosofiska fakulteten i Douai
(från 1887 i Lille). 1888 efter Bergaignes död
delades dennes läroområde vid Sorbonne så, att
H. öfvertog den jämförande grammatiken, S. Lévi
sanskrit. Då emellertid denne öfvergick till Collège
de France, öfvertog H. båda facken och utnämndes
till titulär professor i sanskrit och jämförande
grammatik. H:s arbeten rörde sig därefter på dessa
båda områden, mest refererande och sammanfattande,
sällan grundade på egna källforskningar;
men hans verksamhet anses ha haft en synnerligen
stor betydelse för ifrågavarande studier i Frankrike.
Här må nämnas Esquisses morphologiques (5 art.,
1882–89), Antinomies linguistiques (1896), Précis
de grammaire comparée du grec et du latin (1888,
6:e uppl. 1908), Précis de grammaire comparée de
l’anglais et de l’allemand (1893, 2:a uppl. 1906),
Lexique étymologique des termes les plus usuels
du breton moderne (1900), Le dialecte alaman de
Colmar (s. å.) och, på det indologiska området,
Bhāminī-Vilasā (1885), ”Mudrārākṣasa” (öfv.
1888), Agnimitra et Malāvikā (1889), ”Atharvaveda”,
(öfv. af 7:e–13:e böckerna, 1891–96),
Littératures de l’Inde (1904), Éléments de sanscrit
classique (1902), Précis de grammaire pâlie (1904),
Le parsisme (s. å.) och Magie dans l’Inde antique
(1905). Han utgaf ett par af Bergaignes (se denne)
arbeten samt en hel mängd mest refererande
uppsatser i tidskrifter. Af ett stort tillsammans med
Caland utarbetadt verk om det indiska somaoffret,
Agniṣṭoma, var vid hans död 1:a delen färdig.
K. F. J.
Henry [he′nri], George, engelsk målare, f.
1860 i Ayrshire, studerade vid akademien i
Glasgow, debuterade 1881 med två stämningslandskap,
målade 1886 Audrey med sina getter (ur
Shaksperes ”Som ni behagar”), öfvergick till dekorativa
figurmålningar, bland dessa Druiderna (1890, utförd
gemensamt af H. och hans studiekamrat E. A.
Hornell). I början af 1890-talet gjorde de båda
en resa till Japan. H. har sedan mest målat porträtt
och interiörer med figurer (Guldfiskar, Östern och
västern — en dam betraktande en japansk statyett —
Den bruna kimonon o. a.). Han målar mycket elegant
och säkert i stark och fulltonande kolorit.
G—g N.
Henry [ãrī], fransk öfverste, invecklad i
Dreyfus-processen (se d. o., sp. 852).
Henry Gréville [ârī grevi′l], pseudonym för
franska författarinnan Alice Durand.
Henry-Martini-geväret. Se Martini-Henry-geväret.
Henrys lag [he′nris], fys., uppkallad efter engelske
kemisten William Henry (f. 1774, d.
1836). Se Gas 1, sp. 772.
Henryson [he′nrisən], Robert, skotsk skald,
f. omkr. 1425 i Skottland, d. omkr. 1600, en tid
lärare i Dunfermline, har blifvit kallad Chaucers
bäste lärjunge. Hans ungdomsdiktning, t. ex.
Garmond of gude ladies, The bludy serk, herdespelet
Robene and Makyne, är mera själfständig, medan
däremot Orpheus and Eurydice och i ännu högre
grad The testament of Cresseid (en fortsättning af
Chaucers ”Troylus and Cryseyde”) och The moral
fables of Esope, H:s båda viktigaste arbeten, visa,
hur den skotska litteraturen påverkades af Chaucer
och hans skola. En upplaga af H:s dikter utkom
1865; fablerna senast i ”Anglia”, VIII och IX.
Henschel, Johann Werner, tysk skulptör,
f. 1782, d. 1850 i Rom, fick sin utbildning i sin
födelsestad, Kassel, och studerade 1805—10 i Paris.
Återkommen till Kassel, var han 1832—43 professor
vid därvarande akademi. I Rom utförde han senare
fontängruppen Hermann och Dorotea (i marmor i
Potsdam). Hans förnämsta arbete är Bonifatius-monumentet
i Fulda (1836).
C. R. N.*
Henschel, Georg, tysk musiker, f. 1850 i
Breslau, lärjunge af Götze och Richter vid Leipzigs
konservatorium 1867—70, senare af Schulze och
Kiel, var 1881—84 dirigent för symfonikonserterna
i Boston och lefver sedan 1885 i London. H. är
en aktad kompositör och framför allt utmärkt
vis- och romanssångare (basbaryton).
A. L.*
Henschen, Salomon Eberhard, läkare,
universitetslärare, f. 28 febr. 1847 i Uppsala, blef
student där 1862, med. kandidat 1873, med.
licentiat i Stockholm 1877 samt promoverades 1880 till
med. doktor i Uppsala, sedan han 1879 utgifvit
en experimentell afhandling Om indigosvafvelsyradt
natrons afsöndring i njurarna, för hvilken han erhöll
Sv. läkarsällskapets pris. Han utnämndes 1880 till
laborator i experimentell patologi och patologisk
anatomi i Uppsala, speciminerade 1881 för professuren
i praktisk medicin därstädes med en afh.
Studier öfver hufvudets neuralgier och utnämndes
till ifrågavarande professur 1882. År 1900 blef
han professor i invärtes medicin vid Karolinska
institutet i Stockholm. H. har med stor framgång
egnat sig åt studier öfver nervsystemets sjukdomar
och nedlagt dessas resultat dels i flera smärre
afhandlingar, dels i det omfattande arbetet Klinische
und anatomische beiträge zur pathologie des gehirns
(4 bd, 1890—1903), som förskaffade honom
Letterstedtska priset och Sv. läkarsällskapets årspris. I
Penzoldts och Stintzings ”Handbuch der therapie”
har H. skrifvit afdelningen Behandlung der
erkrankungen des gehirns (1896, 3:e uppl. 1903).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
