- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
477-478

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heraklider - Heraklit - Heraldik - Heraldiker - Heraldisk - Heraldiska färger - Heraldiska sköldemärken - Heraladisk lilja. Se Fransk lilja - Heraldiskt vapen. Se vapen - Herald's college. Se College - Herapath, William Bird

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

korades till samregenter. För öfrigt torde sagan
om de doriske herakliderna och deras arfsanspråk
till icke ringa del härröra från dorernas
önskan att inför de öfrige grekerna rättfärdiga
sitt besittningstagande af Peleponnesos.
A. M. A.

Heraklit. Se Herakleitos.

Heraldik (lat. doctrina de insignibus,
fr. héraldique l. blason, ty. wappenkunst),
eg. vetenskap för härolder. Den består af två
delar: 1) en teoretisk, innefattande kännedom
om reglerna och lagarna för heraldiska
vapens sammansättning och bruk, samt 2) en
praktisk, utgörande tillämpningen af denna
kunskap. Heraldiken utbildades först i Frankrike
och torde ha sin egentliga upprinnelse från
de offentliga torneringarna l. de adliga
riddarspelen och från korstågen. Den franska
heraldiken
karakteriseras af mycken kärlek till
prakt, hvarför glänsande färger, synnerligen
guld och blått, samt foderverk (se
d. o.) användas. Det öfvervägande antalet
vapen utgöres af heraldiska sköldemärken (se
d. o.), i synnerhet stålhattar (se Foderverk),
fält, beströdda med figurer och mångfärgade
hjälmtäcken. De öppna tornerhjälmarna ha
olika antal byglar (bestämdt efter de olika
släkternas rang) samt vapentält, sköldhållare
m. m. I senare tider, i synnerhet under Napoleon
I:s tid, urartade heraldiken i Frankrike,
i det man h. o. h. tog bort hjälmen och satte
i stället den teatraliska baretten eller
toquen; skölden öfverlastades med figurer,
som voro omåttligt komplicerade. Emedan
Frankrike är det land, där heraldiken först
behandlades vetenskapligt och där dess regler
fastställdes, är franska heraldikens terminologi
den mest utbildade. Heraldikens källor äro
historia, vapenböcker, stam- och anträd,
sköldebref, beskrivningar öfver torneringar,
sköldar, hufvudbaner, grafminnen, sigill,
mynt m. m. Denna vetenskap sammanhänger med
genealogien och betraktas som hjälpvetenskap
till historia och juridik. Bruket af släktvapen
förekommer i Sverige först i början af 1200-talet
och blir allmännare, sedan Magnus Ladulås (1285)
utdelat det första riddarslaget. Det första
sköldebrefvet utfärdades af k. Erik XIII 1431. I
Sverige finnes en särskild ämbetsman, riksheraldiker
(se d. o.), som har att vaka öfver,
att denna vetenskaps lagar iakttagas. Den äldsta
kända vapenboken är "Züricher wappenrolle"
(från slutet af 1200-talet). Den första
svenska vapenboken utgafs af H. Keyser,
med titel "Sweriges rijkes ridderskaps och adels
wapenbook, hvaruti alla grefwars, frijherrars
och samptlige adelens wapnar och sköldemärken
författas" (1650). 1734 utgafs en vapenbok
öfver de grefliga och friherrliga ätternas vapen,
ritade af K. L. von Schantz och skurna i
trä. Den fortsattes af D. G. Cedercrona,
som 1745 utgaf de adliga ätternas vapen. Den
följdes 1764 af en dylik, stucken i koppar och
utgifven af P. Carlsköld, hvilken bok
fortsatts till närvarande tid. A. W. Stjernstedt
utgaf 1865 i färgtryck "Sveriges ridderskaps och
adels vapenbok", fortsatt af K. A. Klingspor,
1874—79, som 1890 dessutom i träsnitt utgaf
"Sveriges ridderskaps och adels vapenbok",
i hvilken för första gången de ointroducerade
ätternas vapen offentliggjorts. — En på sätt och
vis svensk vapenbok är äfven det af Klingspor
utgifna praktverket "Baltisches wappenbuch"
(1882). G. Grotenfelt har utgifvit "Finlands
ridderskaps och adels vapenbok" (1890). B. E. Hildebrand
utgaf 1862—67 "Svenska sigiller från
medeltiden". Bland svenska heraldiska arbeten
märkas J. Schefferus, "De antiquis verisque
regni Sueciæ insignibus" (1678), K. Uggla,
"Afhandling om Svea rikes urgamla vapen de tre
kronor" (1760) och "Inledning till heraldiken"
(1746), B. Schlegel och K. A. Klingspor,
"Svensk heraldik" (1874), samt H. Hildebrand,
"Det svenska riksvapnet" (i "Ant. tidskr.",
VII, 1883) och "Landskapens vapen" (därst.,
IX, 1887). — Se vidare art. Vapen, her.
B. S.*

Heraldiker, Heraldicus (se Heraldik), i
heraldiken förfaren person (jfr Riksheraldiker).

Heraldisk (af mlat. heraldus, härold), som
hör till, är utmärkande för eller brukas inom
heraldiken; som afhandlar heraldik.

Heraldiska färger (lat. scuti metalla l. colores,
fr. émaux, ty. heraldische farben). En heraldisk
skölds färger äro af två slag: 1) de heraldiska:
rödt (lat. rubeus, fr. geule, ty. roth), blått
(lat. coeruleus, fr. azur, bleu, ty. blau),
grönt (lat. viridis, fr. sinople, ty. grün),
svart (lat. niger, fr. sable, ty. schwarz)
samt de båda metallerna (lat. metalla,
fr. métaux, ty. metallen): guld (lat. aurum,
fr. or, ty. gold) och silfver (lat. argentum,
fr. argent, ty. silber); 2) naturliga färger
(lat. colores naturales, fr. couleurs naturelles,
ty. natürliche farben), d. v. s. sådana färger,
som det afbildade föremålet eger i verkligheten,
såsom en brun hjort, en människa med köttfärg
o. s. v. Till de heraldiska färgerna hör ock
purpur (lat. color purpureus, fr. pourpre,
ty. purpur), som dock bör användas blott på
mantlar, hattar o. s. v., men ej till sköldfärg,
hvartill den dock i senare tider nyttjats. I den
äldre heraldiken brukades sällan naturfärger,
utan togos då i stället de närmast liknande;
så målades hjortar och hundar svarta eller
röda, lejon med rödt eller guld, rosor högröda,
människors kroppsdelar röda eller med silfver
(dessa senare dock ofta med naturfärg). En allmän
heraldisk regel är: att aldrig lägga färg på
färg eller metall på metall, utan blott färg på
metall eller tvärtom. I den nyare heraldiken gör
naturfärgen undantag härifrån; så målas djur,
träd m. m. på såväl metall- som färggrund. Ibland
ser man sköldens fält med en arabeskartad
teckning eller s. k. damaskering (lat. scutum
ornatu damasceno distinctum,
fr. écu damasquiné,
ty. damaschierter schild), hvilket är gjordt
endast för utseendets skull. Då man i äldre
tider (ännu så sent som 1650) ville beteckna ett
vapens färger, utan att använda verkliga sådana,
nyttjades bokstäfver, såsom r. för rödt, s. för
svart, o. s. v. I senare tider har man för detta
ändamål begagnat skraffering l. blasonering.
Se Blasonering.
B. S.*

Heraldiska sköldemärken (lat. figuræ
honorabiles,
fr. pièces propres et honorables,
ty. heroldsbilder, ehrenstücke), sådana
sköldemärken, som uppstått endast genom
sköldens delning i två eller flera fält
af regelmässigt till sköldkanten dragna
raka eller krokiga skuror (linjer).
B. S.*

Heraldisk lilja. Se Fransk lilja.

Heraldiskt vapen. Se Vapen.

Herald’s college [he’rəldṡ kå’lidʃ]. Se College.

Herapath [he’rəpäth], William Bird, engelsk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:19:13 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free