- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
483-484

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herbart, Johann Friedrich

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förhållanden till hvarandra, deras vara
"zusammen", kan en sådan förklaring
sökas. Mångfalden kan ej förklaras ur det enkla
som enkelt, blott ur samvaron af flera enkla. De
härigenom uppkomna företeelserna äro visserligen
i den bemärkelsen skenbara, att de ej äro ett
uttryck för hvad det varande i sig själft är. Men
å andra sidan ha de dock i den bemärkelsen
en objektiv betydelse, att de äro grundade
i väsendena själfva, ej i vårt subjektiva och
godtyckliga uppfattningssätt af dem. Då H. vidare
söker att mer i detalj förklara naturens och
människolifvets företeelser ur dessa ytterst
abstrakta principer, förfaller han ej sällan
till godtycklig konstruktion. Sin största
uppmärksamhet egnade H. åt psykologien. Själen,
så lärde han, är ett "reale" och som sådant
enkel och oförstörbar, hvadan han antog en
individuell odödlighet. Men hvad den i öfrigt är,
är oss lika obekant, som hvad realia i öfrigt
äro. Det faktiskt förefintliga förnimmandet
har sin grund i de relationer, i hvilka detta
"reale" står till andra "realia", och hvarje
själsfunktion är en "själfbibehållelse"
af själens "reale" gentemot de störande
förhållandena till andra "realia". Detta sker
genom "föreställningarna". Uppgiften för en
exakt psykologi är enligt H. att åstadkomma en
matematiskt grundad "statik och mekanik" för
föreställningarna, som fördenskull fattas som
krafter, de där än hålla hvarandra i jämvikt, att
hämma eller befordra hvarandra, än som likartade
med hvarandra sammansmälta, än som olikartade
ingå i komplikationer med hvarandra. Mot den
gamla läran om "själsförmögenheterna" polemiserar
H.; det finnes hvarken en själsförmögenhet eller
flera, blott en mångfald af föreställningar. Allt
annat i själslifvet är blott olika relationer
mellan föreställningarna. Så är begäret
en föreställning, som arbetar sig upp till
medvetenhet under hindrande motstånd från andra
föreställningar; sker detta under föreställningen
om detta sträfvandes utförbarhet, så blir begäret
vilja. Känslan uppstår, när en föreställning
hålles i jämvikt mellan tvenne motsatta
krafter. Särskildt har H. egnat uppmärksamhet
åt de känslor af behag och obehag, hvilka
visa sig konstanta och allmängiltiga i sina
förhållanden till föreställningarna. Om dessa
handlar estetiken, till hvilken H. äfven räknar
etiken. De förhållanden, som framkalla dylika
känslor, kunna dels vara våra förhållanden till
ting, dels personliga eller viljeförhållanden. I
förra fallet är välbehaget en förnimmelse af det
sköna, obehaget af det fula. I sin etik, den enda
delen af estetiken, som H. själf utfört, vänder
han sig polemiskt emot den läran, att sedligheten
vore aktualiteten i och för den tillvarande
människan af hennes sanna väsen. Detta kan,
anmärker han, så mycket mindre vara händelsen,
som detta väsen är något för oss alldeles
obekant. Hvad som behagar eller misshagar oss
är förhållanden fenomen emellan, i detta fall
viljans förhållanden. H. redogör därefter för
de viljeförhållanden, som ega ifrågavarande
karaktär. Dessa förhållanden, anmärker han, äro
att hänföra till olika s. k. praktiska idéer,
hvilka icke kunna återföras till en enda idé,
sedlighetens (i hvilken de skulle utgöra
organiska moment), utan äro att fatta som
oberoende af hvarandra. Man kan t. ex. kränka
en sedlig idé, under det att man på samma gång
respekterar de andra. De sedliga idéerna äro
till antalet fem: den inre frihetens, som
kräfver harmoni emellan individens vilja
och hans sedliga insikt, fullkomlighetens,
som gifver den energiska och innehållsrika
viljan företräde framför den vilja, som saknar
dessa egenskaper, välviljans, som gillar
det oegennyttiga sträfvandet för andras väl,
rättens, som bjuder undvikandet af den strid,
som är möjlig, då två viljor oafsiktligt
komma i beröring med hvarandra, samt slutligen
billighetens eller vedergällningens, som kräfver
belöning för det goda en vilja tillskyndat en
annan vilja, straff för motsatsen. Rättens
egentliga innehåll är enligt H. något rent
konventionellt. Idén bjuder blott att undvika
strid — sättet, hvarpå detta skall ske, får bero
på öfverenskommelse. I stort skall sedligheten
förverkligas i och genom det mänskliga samhället,
särskildt staten, som visserligen har en naturlig
sammanslutningstendens hos människan till sitt
underlag, men som först blir en stat i sann
mening, då den gör sedlighetens förverkligande
i stort till sitt ändamål. H. vände sig i
detta afseende polemiskt emot Kants och i
synnerhet Fichte d. ä:s lära, att statens
ändamål vore blott rättssäkerheten. Hvarje
sannskyldigt mänskligt intresse, lärde han,
skall staten i sitt ändamål upptaga. — Hvad
slutligen angår frågan om ett det högsta väsen,
lärde H., att den i naturen och vårt sedliga
lif förefintliga ändamålsenligheten leder oss
fram till tanken på ett sådant väsen, hvars
antagande ej heller strider mot principerna
för hans ontologi. Men någon egentlig kunskap
om detsamma eger icke människan. Hennes
hufvudintresse i förevarande afseende är det
praktisk-religiösa, och hon må därför göra
det högsta väsendet till föremål för sin tro,
ej för sitt vetande. — Som teoretisk pedagog
har H. haft stor historisk betydelse, i det han
först på allvar sökt utveckla en vetenskaplig
pedagogik på grundvalen af etiken, som angifver
uppfostrans ändamål, och psykologien, som
anvisar dess medel. Utvecklingen till sedlig
karaktärsstyrka är enligt H. uppfostrans
ändamål. Därpå bör ock all skolundervisning
inriktas, så att den verkligen blir en
"uppfostrande undervisning". Jämte undervisningen
äro "regering" och "tukt" uppfostrans medel. Den
förra har blott att undanröja hindren för
de båda andra genom att åvägabringa yttre
ordning och åtlydnad åt läraren. Däremot har
"tukten" att gripa in i barnets moraliska,
inre lif. Detta är möjligt, då detta ytterst
består af endast föreställningar. Men i vilja
öfvergå dessa endast, om de äro förbundna med
intresse. Uppfostran kan därför sträfva efter
väckandet af allsidiga, jämnt vägande intressen
för lifvets väsentliga uppgifter såväl empiriska
och spekulativa som estetiska, sociala och
religiösa intressen. Skolans undervisningsämnen
indelar H. i sådana, som närmast tillfredsställa
de empiriska kunskapsintressena, och å andra
sidan sådana, som direkt tillhöra den moraliska
bildningen, "gesinnungsfächer". Äfven själfva
undervisningsmetoderna har han sökt grunda på
sina psykologiska principer och uppställt en
mycket omstridd teori om de förmala stadier,
"formale stufen", i hvilka undervisningens
gång enligt hans åsikt måste planläggas. — Inom
filosofien har H. haft en talrik skola; bland
hans främsta anhängare kunna nämnas Drobisch,
Hartenstein, Volkmann, Strümpell, samt teologerna
Thilo, Allihn och Flügel. Inom pedagogiken
slöto sig många till honom, bl. a. O. Willmann,
Dörpfeld, Kern, Strog, Ziller och W.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:31 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free