Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 497-498 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herder, Johann Gottfried von

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fridericianum. Han mottog under denna tid starka
intryck af Kant och J. G. Hamann (se d. o.) samt,
bokledes, af J. J. Rousseau. Hösten 1764 kallades
han till Riga som lärare vid domkyrkoskolan
och vardt senare äfven pastorsadjunkt. Under
jämförelsevis gynnsamma yttre förhållanden
började H. alltså sitt författarskap med
Fragmente über die neuere deutsche literatur (1766—67),
Über Thomas Abbts schriften und Kritische wälder (1769).
Reslust, önskan att utbilda sig för en vidsträcktare
verksamhet och vissa personliga obehag i Riga
förmådde H. att redan 1769 begära sitt afsked. Han
for sjöledes till Nantes och vidare till Paris,
anställdes 1770 som ressällskap åt arfprinsen
af Eutin, men lämnade sin syssla redan s. å.,
då han låg ögonsjuk i Strassburg. Där uppsöktes
han af den unge Goethe, som af H. erhöll
afgörande impulser för sin utveckling (jfr
Goethe, sp. 1411). 1771 tillträdde han platsen
som hufvudpredikant och konsistorialråd i den
lilla lippeska residensstaden Bückeburg, där
han äktade den ädla och begåfvade Marie Karoline
Flachsland. Genom en rad af betydelsefulla
arbeten, af hvilka de viktigaste äro
Über den ursprung der sprache (1772),
uppsatser öfver Ossian och Shakspere (1773) i
den af H. och Goethe utgifna "Von deutscher art
und kunst" (nytryck 1893),
Ursachen des gesunkenen geschmacks bei den verschiedenen völkern, da er geblühet (1775),
recensioner i "Allgemeine deutsche bibliothek"
och "Frankfurter gelehrte anzeigen" och en del
teologiska afhandlingar, väckte H. under denna
tid mycken uppmärksamhet, erhöll många fiender
bland upplysningsfilosofiens och den franska
smakens anhängare, men hänförda vänner bland
den ungdom, som just i hans verk fann en stor
del af de teoretiska grundvalarna för sin tyskt
nationella och individualistiskt natursvärmande
vitterhet, hvars slagord voro: natur! hjärta! geni!,
den s. k. Sturm-und-drang. Genom Goethes initiativ
kallades H. 1776 från det tämligen oangenäma
Bückeburg till Weimar som generalsuperintendent,
medlem af öfverkonsistoriet och förste predikant
vid stadskyrkan. I Weimar uppstodo snart
misshälligheter mellan H., hvars melankoliska
och lättretliga sinne nästan allestädes
förde honom i personliga förvecklingar, och
hofvet, som han ansåg sakna alla kyrkliga och
skolintressen. Äfven förhållandet mellan
Goethe och H. grumlades snart. Icke dess mindre
vardt H:s alstring både rik och betydande,
Vom erkennen und empfinden der menschlichen seele (1778),
Plastik (s. å.), Lieder der liebe (s. å.)
och den länge förberedda samlingen af för olika
länder och folk karakteristisk poesi,
Volkslieder (1778—79; senare kallad "Stimmen der völker in liedern";
jfr Folkvisor, sp. 799). 1780-talet
betecknar höjdpunkten af H:s författarskap genom
bl. a. arbetena
Briefe, das studium der theologie betreffend (4 dlr, 1780—81),
Vom geiste der ebräischen poesie (2 dlr, 1782—83, ofullb.),
en banbrytande skildring af gamla testamentets
böcker ur litteraturhistorisk synpunkt (jfr
Bibelkritik, sp. 234) och
Ideen zur philosophie der geschichte der menschheit (4 bd, 1784—91; sv. öfv. 1814—15),
hvilket sistnämnda innehöll sammanfattningen af
hans åsikter om människosläktets historia, alltifrån
dess kosmiska och geografiska betingelser, de
olika folkens organisation och utveckling, hän
till en framställning af språkets och poesiens,
religionens, vetenskapens och konstens syften och
historia samt människornas mål, den i stegrad
bildning och själsadel bestående humanitet,
hvilken H. fann mänsklighetens utvecklingshistoria
visa. Samtidigt gaf han i 6 dlr
Zerstreute blätter (1785—97)
ett urval af sina afhandlingar, dikter och
öfversättningar.

Efter en betydelsefull resa till Italien
1788—89 återupptog H. sin litterära verksamhet
i Weimar med sjukligare och dystrare sinne
än någonsin, delvis beroende på försämrade
ekonomiska förhållanden och i samband därmed
stående misshälligheter mellan honom och
Goethe, hvars vänskap med Schiller han var
svartsjuk på. Redan
Briefe zur beförderung der humanität (1793—97)
visa i sina senare delar, att H. mist det innerliga
sambandet med de båda klassikerna och af småsint
groll ej beaktade den nya litteraturens växt och
värden. Kants filosofi angrep han i
Metakritik zur kritik der reinen vernunft (2 dlr, 1799),
Kants estetik i Kalligone (1800), och i
Adrastea (6 dlr, 1801—03)
stred han svagt och ensidigt mot Schiller och Goethe.
Utnämningen till president i öfverkonsistoriet 1801
och ett af bajerske kurfursten 1802 erhållet adelsdiplom
voro de sista utmärkelser han mottog före sin af
gammal lefversjukdom förorsakade död. H:s grafvård
finns i stadskyrkan i Weimar; på torget utanför
restes 1850 hans staty.

Trots sitt i viss mån oharmoniska temperament,
och det delvis icke slutgiltigt klargjorda i
sitt tänkande hade H. ett kolossalt inflytande
på sin tids bildning och periodens tyska
litteratur. Själf egde han ej konstnärlig
skaparkraft, och hans diktverk
(sångspelet Brutus; Paramythien,
en samling allegoriska prosadikter med grekiska sagomotiv;
dramerna Ariadne libera,
Der entfesselte Prometheus; "Den befriade Prometheus", 1856;
Æon und Æonius och Admetus’ haus;
epigram; kristliga Legenden m. m.)
äro endast sällan lefvande. Däremot hade han en
sällsynt öfversättargåfva, och hans känsliga
omdiktningar på tyska af de mest skilda länders
folkvisor, af den spansk-franska "Cid" (postum 1805;
sv. öfv. af Oskar Fredrik, 1859) ha haft den största
betydelse för utvidgandet till en världslitteratur
af den tyska poesien. Han framhöll originaliteten
som hufvudsak, betonade det folkegnas, det ursprungligas,
det individuellas grundläggande betydelse, ref ner
den skiljevägg, som kulturell och litterär konvention
upprest mellan de bildade och folkdikten, och återförde
därigenom friskhet och nationalitet i diktningen. Hans
"genetiska" metod kompletterade Lessings "kritiska".
Alltid tänkare och skald på en gång i sina arbeten,
var han eggande, väckande, men aldrig uttömmande; på
det estetiska, teologiska, historiska och filosofiska
området var han såningsmannen, som gaf tusen impulser
både åt fackvetenskapliga forskare och åt hela
betraktelsesättet. Hans eget etiska patos, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>