Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hermanson, Mattias von
- Hermanson, Johan von
- Hermanson, Robert Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hermansson, riksråd, f. 13 maj 1716 i Lund, d. 25
juli 1789 i Stockholm, inskrefs 1734 i kungliga
kansliet, åtföljde 1738 frih. von Nolcken
på hans beskickning till Petersburg, sändes
1741 till svenska armén i Finland för att gå
öfverbefälhafvaren till handa och tjänstgjorde
som andre sekreterare vid fredsslutet i Åbo
1743. Som förste sekreterare åtföljde han 1744
riksrådet Cedercreutz på dennes ambassad till
Petersburg, utnämndes 1747 till sekreterare i
Kanslikollegium samt 1753 till e. o. och 1756
till ord. kansliråd. H:s politiska bana börjar
med riksdagen 1751. Han slöt sig med ifver
till hattpartiet, till hvars yppersta medlemmar
han hörde under hela den återstående delen af
frihetstiden. En djärfvare, verksammare och mera
hatad fiende än han hade mössorna knappast. Redan
1751 blef han medlem af sekreta utskottet och
mindre sekreta deputationen samt uppsatte denna
deputations af riksdagen gillade betänkande
rörande sättet att utse kanslipresident. Vid
riksdagen 1755—56 utvecklade H. stor verksamhet
och uppträdde med mycken skärpa mot hofvet. Han
författade, enligt mindre sekreta deputationens
uppdrag, instruktionen för kronprinsens guvernör,
uppsatte ständernas skarpa skrifvelser till K. M:t
i juvelsaken och utgaf på ständernas uppdrag
den första riksdagstidningen, hvari han hade
tillfälle att klart ådagalägga sin uppriktiga
kärlek till frihetstidens statsskick genom
att skoningslöst blotta hofvets missgrepp. Som
partibelöning blef H., hvars "lyckliga penna"
varit ett bitande vapen i striden mot konungen,
med bibehållande af sitt kanslirådsämbete
medlem af den s. k. handelskommissionen med
ett årligt arfvode af 3,000 dal. smt. Denna
kommissions utlåtande ang. växelkursen 1760,
som alldeles förnekade växelkontorens nytta, var
äfven undertecknadt af H., som tydligen kommit
till sundare uppfattning af den invecklade
myntfrågan. 1759 blef han statssekreterare
för utrikesärenden. H. invaldes icke i
sekreta utskottet vid riksdagen 1760—62,
men kämpade troget för sitt parti på
riddarhuset. 1762 fick han det delikata
uppdraget att föra de underhandlingar med
drottningen, som skulle inleda försoningen
mellan hofvet och hattpartiet. Vid riksdagen
1765—66 kommo H:s fiender mössorna till
makten. Handelskommissionen, som intet uträttat,
blef indragen. H. själf förflyttades ur kansliet
till presidentskapet för Kammarrevisionen. Han
kämpade äfven nu oförskräckt för det ramlande
hattpartiet och undgick med nöd att bestraffas
med afsättning från sina ämbeten; dock fick
han af sekreta utskottet mottaga en varning
för förmenta ämbetsfel. (Ett för frihetstidens
offentliga moral betecknande drag är, att H. ej
tvekade att som en ersättning för sina förlorade
inkomster 1766 af franska hofvet mottaga en
pension af 8,000 livres.) H., som 1767 genom
byte erhållit presidentskapet i Kammarkollegium,
invecklades 1768 i en häftig konflikt
med mössregeringen (den Cronackerska
saken), och rådet, som i H. såg en af sina
bittraste och oförskräcktaste fiender,
beslöt ställa hela kollegiet tillrätta för
majestätsförbrytelse. Det gällde H:s ämbete,
kanske hans lif, och meningen var att inleda
en räfst med hela hattbyråkratien. Faran
tvang de nu förenade hof- och hattpartierna
till handling. H. undertecknade jämte några
andra hattchefer en förpliktelse att arbeta
för en förändring af regeringsformen i
monarkisk riktning, och genom Adolf Fredriks
och ämbetsverkens förenade uppträdande
tvangs rådet utlysa en riksdag, som störtade
mössregeringen 1769. H. inkallades i rådet. Vid
mössornas nya seger på våren 1772 blef H.
afskedad, men kallades efter statshvälfningen
s. å. ånyo till riksråd och utnämndes 1777,
för andra gången, därjämte till president i
Kammarkollegium. Gustaf III satte stort värde på
H. och använde honom gärna. Bland andra uppdrag
förordnades han 1775 jämte riksrådet Stockenström
och statssekreteraren Hegardt att rannsaka och
döma i den på sin tid ryktbara processen mot
Göta hofrätt. Vid 1789 års riksdag användes
hans stilistiska talang för sista gången. Han
författade då det skriftliga anförande mot
Förenings- och säkerhetsaktens antagande, som
framlämnades af kaptenen friherre Chr. Posse och
som väckte mycket uppseende. S. å. nedlade han
alla sina ämbeten. Han hade 1744 fått adlig, 1762
friherrlig och 1771 greflig värdighet. H. var en
af sin tids utmärktaste ämbetsmän. I ämbetsstilen
införde han ett nyare och lättare uttryckssätt,
och det var till följd af dessa "snillegåfvor,
förvarade i rikets handlingar", som Gustaf
III gaf H. en plats i Svenska akad. vid dess
instiftande, 1786.
2. Johan von H., den föregåendes broder, militär,
f. 8 mars 1726 i Uppsala, d. 19 nov. 1793 på
Rynge, nära Ystad, antogs 1741 som volontär vid
fortifikationen, adlades jämte sina syskon 1744
och utnämndes 1746 till konduktör med placering
vid skånska fortifikationsbrigaden. För att
vidare utbilda sig trädde han s. å. som löjtnant
i fransk tjänst och deltog i marskalkens
af Sachsen fälttåg i Nederländerna 1747 och
1748. 1756 fick H. majors karaktär, deltog
på österrikisk sida i kampen mot preussarna
1757 och tjänstgjorde efter hemkomsten i
Pommern, där han utmärkte sig vid försvaret af
Malchin. Efter krigets slut fortsatte han sin
flera år före dess utbrott påbörjade tjänstgöring
vid fästningsbyggnaden vid Landskrona. 1766
blef han öfverste vid fortifikationen, 1778
generalmajor samt 1784 generalkvartermästare
och direktör för fortifikationen. Vid ryska
krigets utbrott (1788) medföljde han konungen
till Finland och deltog senare på året i
anstalterna till Göteborgs försvar. Därefter
uppdrogs åt honom att sörja för svenska
skärgårdens befästande. H. ledde på ett mycket
förtjänstfullt sätt rikets fästningsbyggnader,
bland hvilka särskildt Landskrona, Kristianstad
och Karlskrona samt Tavastehus, Sveaborg och
Svartholmen böra framhållas. 1791 tog han afsked
ur krigstjänsten. — 1790 valdes han till led. af
Vet. akad.
1. A. B. B. (L. S.) 2. A. B. B. (L. W:son M.)
Hermanson, Robert Fredrik, finsk rättslärd
och politiker, f. 2 febr. 1846 i Uleåborg,
blef student 1861 och filos. kand. 1867, juris
kandidat 1875, juris doktor och docent i juridisk
encyklopedi och statsrätt vid Helsingfors’
universitet 1881 på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0279.html
