Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hero - Herodas. Se Herondas - Herodes. Se Herondianska dynastien - Herodes - Herodianer - Herondianska dynastien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkom. Denna kärlekshistoria omnämnes af flera
forntida skalder, men är fullständigast återgifven i
ett litet epos af den alexandrinske skalden Musaios
(Musæus), i 6:e årh. e. Kr., hvilket gifvit stoff till
en ballad af Schiller.
A. M. A.
Herodas. Se Herondas.
Herodes, konung öfver Judéen. Se Herodianska dynastien.
Herodes (fullst. Claudius Tiberius
Atticus H., vanligen kallad H. Atticus), grekisk
talare, f. i början af 2:a årh. e. Kr. i Marathon i
Attika, d. 177, tillhörde en genom börd och rikedom
framstående familj. Han egnade sig tidigt åt
talarkonsten och beklädde flera statsämbeten i Aten och
Rom, där han äfven var lärare åt Lucius Verus och
Marcus Aurelius, adoptivsöner till Antoninus Pius,
under hvilkens regering han erhöll konsulatet (143
e. Kr.). Kort därefter drog han sig tillbaka till
privatlifvet för att ostörd egna sig åt sina studier. Sin
omätliga rikedom använde han mestadels till
allmännyttiga ändamål och i synnerhet till praktfulla
byggnader och anläggningar, bland hvilka äro att märka
det till minne af hans gemåi Regilla uppförda
Odeion i Aten och ombyggnaden af det panathenaiska
stadiet därstädes. Ett under hans namn
bibehållet, men måhända oäkta, tal "om staten" ger
föga föreställning om hans högt prisade vältalighet,
hvilken skaffade honom bl. a. den smickrande
benämningen "vältalighetens konung".
A. M. A.
Herodianer. 1. Herodes’ dynasti. Se
Herodianska dynastien. — 2. Ett politiskt parti
bland judarna och den herodianska dynastiens
medlemmar, hvilket torde ha sträfvat efter att afskaffa
romarnas herravälde och upprätta ett nationellt
konungadöme (se Mark. 3: 6; 12: 13).
Herodianska dynastien kallas efter sin
störste medlem, Herodes (se nedan), en
härskarsläkt i Palestina. 1. Denna dynastis uppkomst
sammanhängde med romarnas ingripande i striderna mellan
de siste, med hvarandra täflande makkabéerna. En
edomit Antipatros — enl. andra var han en
hierodul från Askalon — hade af konung Alex.
Jannaios insatts till ståthållare i Iduméen. Dennes son
och efterträdare, också kallad Antipatros,
förstod att skickligt begagna sig af spänningen mellan
makkabéerna Hyrkanos II och Aristobulos II och
att samtidigt genom ett smidigt tillmötesgående mot
romarna förskaffa sig deras gunst, så att han af
Cæsar utnämndes till prokurator öfver hela Judéen,
medan den svage Hyrkanos II erhöll titeln etnark.
Detta skedde 63 f. Kr. I själfva verket var
Antipatros landets regent under romarnas
öfverhöghet och utnämnde strax sina söner Fasael
och Herodes till ståthållare, den förre i
Jerusalem, den senare i Galiléen. Sedan Cæsar
och Antipatros dött, inträdde en kritisk tid för
Herodes, och ställningen förvärrades än mer, när
Aristobulos II:s son, Antigonos, begagnade sig af de
i Palestina infallande parterna för att återvinna sina
fäders tron. Sedan Fasael fängslats och begått själfmord,
vågade Herodes icke längre stanna kvar i landet,
utan flydde öfver Egypten till Rom, medan den
siste makkabéen Antigonos under parternas beskydd
regerade som konung i Jerusalem (40—37 f. Kr.).
I Rom lyckades emellertid H. utverka sin utnämning
till konung öfver Judéen, men det dröjde
3 år, innan han kunde taga sitt rike i besittning, ty
han måste eröfra det bit för bit; efter 3 månaders
belägring föll slutligen Jerusalem 37 f. Kr., och
Antigonos afrättades af romarna.
2. Herodes den store (37—4 f. Kr.) var
en härskarnatur som få, alltid mån om att bevara
och befästa sin makt, klok och smidig i valet af
medlen: uppmärksam och böjlig mot romarna, hård och
sträng ända till omänsklig grymhet mot hvarje verklig
eller förment motståndare inom sitt rike. Om
hans naturliga begåfning fått tjäna en god vilja,
hade han med rätta varit värd tillnamnet den store.
Under tiden 37—25 var han mest sysselsatt med att
befästa sin makt. Flera af adeln voro anhängare af
Antigonos, men H. lät afrätta 45 af de förnämste
och rikaste och satte sig själf i besittning af deras
egendom, hvarigenom han blef i stånd att fortfarande
göra sin gynnare Antonius välvilligt stämd mot sig.
Af folket, som endast motvilligt underkastade sig den
romarvänlige troninkräktaren, lät han likaledes
strängt tukta de uppstudsige och binda de foglige vid
sig genom skänker och ärebetygelser. För att stärka
sin ställning hade H. redan år 37 ingått äktenskap
med en ättling af makkabéerna, Mariamne. I
verkligheten utsådde han därmed endast frön till en
lång rad husliga tvister. Den egentliga orsaken var
Mariamnes moder, Alexandra, en våldsam
natur, som djupt föraktade H:s moder och syster, hvarför
dessa hämnades genom att hos den misstänksamme
H. utså hat mot dem. Så fick snart den ena efter den
andra af de verkliga eller inbillade motståndarna
plikta med lifvet, bland dem äfven Mariamne (år 29).
Samtidigt sökte H. ställa sig väl med romarna. Han
förstod att bibehålla vänskapen med Antonius utan
att stöta sig med Kleopatra, som ville bli drottning i
Jerusalem, och efter slaget vid Actium (31) öfvergick
han ogeneradt till Octavianus (Augustus) och fick
som lön härför af denne bekräftelse på sin värdighet
som konung samt nya områden. Under tiden 25—13
infaller H:s lyckligaste period. För sina stora
tjänster mot Augustus erhöll han nya områden i n. och
ö. om sjön Gennesaret. Ehuru en rå och obildad
despot började han nu visa ett storartadt intresse för
den hellenistiska kulturen och den grekiska
byggnadskonsten, men lät sina byggnader i första hand
tjäna som en hyllning åt den romerske kejsaren;
själfva Jerusalem hugnades med en rännarbana och
en amfiteater. Redan förut hade H. låtit ombygga
borgen n. om templet och till sin gynnares ära kallat
den Antonia. Nu byggde han sig ett storartadt palats
i stadens nordvästra del och uppförde till dess skydd
3 starka torn (Hippikos, Fasael och Mariamne).
I de icke-judiska områdena af sitt rike byggde han
flera tempel och ombyggde eller anlade äfven nya
städer, allt till kejsarens ära: Samaria, som fick namnet
Sebaste (= Augusta), Cæsarea vid Medelhafvet
m. fl. Därtill kommo flera fästningar. H:s frikostighet
mot den grekiska kulturen sträckte sig långt
utöfver Palestinas gränser, ända till Rhodos och Aten.
Det förnämsta beviset på hans kärlek till praktfulla
byggnader var dock templet i Jerusalem (se
Jerusalem). Början gjordes redan år 20, och den egentliga
tempelbyggnaden blef efter åtskilliga år färdig
och invigd, men på de omgifvande förgårdarna och
hallarna arbetades länge, så att det hela blef
färdigt först omkr. 63 e. Kr. För att i den
grekisk-romerska världens ögon framstå i ett fördelaktigt ljus
omgaf sig H. äfven med ett antal hellenistiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
