- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
551-552

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herre - Herre, Bernhard - Herred. Se Härad - Herredag - Herredagsman - Herredagspenningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det heter hêrro eller, i äldsta form, hêriro
(en komp. af adj. hêr, förnäm, hög). Herre
betyder således ursprungligen "den högre", och
ordet nyttjades i Sverige, dit det sannolikt med
riddarväsendets föreställningar och benämningar
kommit från Tyskland (J. E. Rydqvist), till en
början endast om gud, frälsaren, konungen och
riddare, men sedermera under medeltidens lopp
äfven om prelater och andra världsliga stormän än
riddare. Sammankomster af andliga och världsliga
store fingo därför namn af herredagar. Under
nyare tiden har bruket af herretiteln vunnit
allt större utsträckning, ju mera artigheten
eller jämlikhetskänslan tilltagit i styrka. — I
officiellt språk är ännu i Sverige titeln herre,
liksom fordom, förbehållen en liten krets af
medborgare: riddare och kommendörer af K. M:ts
orden, och från tronen vänder sig konungen
ännu i sitt tal till riksdagens kamrar med det
häfdvunna uttrycket: "Gode herrar och svenske
män". — 2. I G. T. svensk öfv. af hebr. adon
l. adonaj (se d. o.); adon betyder härskare
öfver någon, i motsats till baal (se d. o.),
som har betydelsen egare, herre till någon
eller något. Med "Herren" öfversätter ock
svenska bibeln hebr. Jahve (se d. o.), som af
judarna i senare tid uttalades som adonaj och af
Septuaginta öfversattes med kyrios. Ordet kyrios
blef sedan i N. T. ej blott beteckning för Gud,
utan äfven benämning på Jesus Kristus, särskildt
hos Paulus (jfr Apg. 2: 36; 10: 36; 1 Tess. 4: 2;
Rom. 10: 9; 12 m. fl.). — I beteckningen
H. på Gud och hans Son kommer den för semitisk
åskådning egendomliga uppfattningen af människans
ställning gentemot Gud till uttryck: han är
herren, hon är tjänaren. Jfr Mara, Rabbi och
Sebaot.
1. (R. G.) 2. E. S—e.

Herre, Bernhard, norsk författare, f. 1812 i
Köpenhamn, d. 1849, kom som barn till Kristiania
och innehade vid sin död en underordnad plats i
ett af de norska departementskontoren. Hans i
"Den constitutionelle" offentliggjorda friska
skildringar af naturen i Kristianias omnejd
utgåfvos efter hans död under titeln En jægers
erindringer
(flera uppl.; "En jägares minnen",
1865).
O. A. Ö.

Herred, da. Se Härad.

Herredag (fsv. hærra-dagher), en benämning,
som under den senare medeltiden börjar
användas för möten i rikets ärenden och som
synes ha uppkommit så, att man framför den
förut använda termen "dag" (lat. dieta) satte
genitiven "hærra", tydligen emedan mötena voro
sammansatta af "herrar", d. v. s. stormän. Sådana
stormansmöten hade förekommit långt tidigare
(alltifrån 1200-talet) under andra namn (äldst
samtal, parlamentum). Den nya termen herredag
användes i början rätt sparsamt, omväxlande
med de allmännare, dag, möte eller med en annan
liknande beteckning, herremöte, utan att utmärka
någon särskild art af möten. Den kunde sålunda
förekomma också för sådana möten, vid hvilka utom
"herrarna", d. v. s. de andlige och världslige
stormännen, äfven lägre frälsemän, köpstadsmän
och bönder voro närvarande, d. v. s. hvad man
senare kallade riksdagar. Under 1500-talet
blir herredag den vanligaste benämningen just
för sådana stora riksmöten af alla stånd, och
först mycket långsamt under loppet af 1600-talet
undantränges den af ordet riksdag (som
inkommit under senare delen af Gustaf
Vasas regering). I följd häraf kallades också
hela 1600-talet igenom de valda ombuden vid
riksdagarna (särskildt från bondeståndet) för
herredagsmän, herredagskarlar, och deras
arfvode för herredagspenningar. Med frihetstiden
ersattes termen herredag definitivt af riksdag
(se d. o.), men benämningarna "herredagsman",
"herredagspenningar" fortlefde länge.

I modern vetenskaplig terminologi skiljer
man mellan herredag och riksdag och låter
den förra termen särskildt beteckna, hvad
ordet egentligen betyder, nämligen ett möte
af stormän, trängre eller vidare, men utan
deltagare från de ofrälse stånden. Herredagar
kallar man sålunda de förut nämnda mötena af
andliga och världsliga stormän under medeltiden,
ända tillbaka till 1200-talet. Sedan riksrådet
(se d. o.) blifvit organiseradt genom Magnus
Ladulås, utgör herredagen till en början i
hufvudsak ett möte af rådsherrarna, men längre
fram upptager den tydligen också stormän
utom rådet, af det andliga och världsliga
frälset. Herredagen i denna mening är ända till
medeltidens slut den normala formen för ett
riksmöte, om den också alltifrån Engelbrekts
tid vid afgörande tidpunkter utvidgas på ofvan
anfördt sätt till en riksdag. Detsamma gäller
i viss mån äfven om 1500-talet, dock så, att
kyrkans män då försvinna från herredagarna;
vida oftare än riksdagarna sammankallas äfven
under 1500-talet möten af rådet eller af rådet
och adeln. Först med 1590-talet och Karl IX:s
regering tränger den vidare herredagen,
riksdagen, definitivt tillbaka den trängre
herredagen. Denna senare började då också att
ersättas genom möten af "de förnämsta ständerna"
(längre fram: "utskottsmöten"), d. v. s. ej
blott riksråd och flera eller färre adelsmän,
utan också ett mindre antal ombud för andra
ständer, prästerskap, krigsbefäl och städer,
alltså ett slags mindre riksdag. Herredagens
försvinnande beseglas, då riksråden under Gustaf
II Adolfs tid blifva bundna vid ämbetsverken i
hufvudstaden och rådet därmed öfvergår till en
permanent tjänstgörande korporation.

I Danmark användes namnet herredag först 1513 i
Kristian II:s handfästning om den af adelsmän
och prelater bestående riksförsamlingen (förr
kalladt danehof, se d. o.). Denna var ej blott
landets lagliga representation, utan därjämte
domstol i alla saker mellan konungen och någon
adelsman samt i alla lifs- och hederssaker för
adelsmän. I samma mån riksrådets makt steg på den
öfriga adelns bekostnad, öfvergick namnet till
att beteckna det rättarting, som konungen höll
tills. med riksrådet. Efter enväldets införande
(1660) blef ordet benämning på de sammanträden i
den nyinrättade Höjesteret, vid hvilka konungen
själf presiderade. Ända till 1848 hölls årligen
en sådan herredag, första torsdagen i mars månad.
N. E—n. E. Ebg.

Herredagsman, Herredagskarl. Se Herredag.

Herredagspenningar, kam., gammal benämning
på de medel, hvilka voro afsedda till
arfvode åt riksdagsmän. Ang. sättet för
anskaffande af dessa medel förekommer en
myckenhet stadganden, vanligen intagna i
riksdagsbesluten och resolutionerna på de olika
ståndens besvär. Här må exempelvis påpekas, att
i 1650 års riksdagsbeslut stadgades, att alla,
som njöto skattemannarättigheter, skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:25 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbk/0296.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free